Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland (T. Deutschland), Tyska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höfdingar, hvilkas makt var endast af militärisk
natur, och som hade ett krigiskt följe eller
hird. Konungadömet synes från början hafva
varit okändt; men redan vid sitt första inträde i
historien hade dock de östgermanska folken konungar,
och småningom fick denna institution inträde äfven
bland vestgermanerna. Konungens makt var dock mycket
inskränkt; han var hufvudsakligen landsfridens
upprätthållare. Dessa konungar voro folkkonungar
(fylkeskonungar); hvarje folk hade sin konung. Men
längre fram förenades af en eller annan orsak flere
folk under en konung. Till dennes rättigheter kom
snart äfven domsrätt (se vidare art. Germaner). Med
romarna råkade germanerna i krig redan år 103 f. Kr.,
då cimbrer och teutoner gjorde sitt olyckliga försök
att tränga in på romerskt område. Sedan kämpade
Caesar mot dem såväl i Gallien (58 f. Kr.), dit de
inträngt, som på högra Rhenstranden, dit han två
gånger öfvergick (55 och 53 f. Kr.). Före Augustas
hade endast spridda sammanstötningar egt rum. Men
under hans tid började ett krig, som räckte i flere
århundraden. Hans legioner slogos i Teutoburgskogen
år 9 e. Kr. af cheruskern Arminius; men det lyckades
dock romarna att få fast fot äfven ö. om Rhen och
vid öfre Donau, i hvilka trakter de anlade T:s
äldsta städer, ty i det gamla Germanien funnos inga
sådana. Under de ständiga krigen med romarna lärde
germanerna sig ett och annat af romersk civilisation
och särskildt romersk krigskonst. Dertill bidrog äfven
det förhållande att germanska legosoldater antogos
i romersk tjenst och att slutligen det vacklande
romerska riket antog hela germanska stammar till
gränsvakt mot andra germaner. Samtidigt skedde inom
Germanien vigtiga ändringar. Folkstammarna sökte
sig nya boningsplatser och förenade sig till större
förbund, af hvilka de mest betydande voro frankernas,
n. om Gallien, alemannernas och burgundernas, i östra
Gallien, sachsare, i norra Germanien, och goterna,
som från Weichsellandet drogo ned åt Svarta hafvet
och österifrån inföllo i det romerska riket. Snart
började dessa och andra germaner anfalla det romerska
riket (från omkr. år 200 e. Kr.), och för dessa anfall
dukade slutligen detta rike under i den s. k. stora
folkvandringen. De germaner, som qvarstannade
i nuv. T., bibehöllo den gamla splittringen på
olika stammar, styrda af hertigar och konungar, men
slutligen förenades de till största delen under den
frankiske herskaren Karl den stores spira.
T. ett rike för sig (843) och hufvudland i Heliga
romerska riket af den tyska nationen (962–1806). Karl
den stores väldiga rike sönderföll en mansålder efter
hans död genom delningsfördraget i Verdun (843), då
en af hans sonsöner, Ludvig den tyske, fick på sin
lott såsom konungarike landet ö. om Aar och Rhen,
d. v. s. just det område, som sedermera kallats
T. Detta nya konungarike, hvars krona ärfdes inom
Karl den stores ätt, blef emellertid deladt i flere
mindre hertigdömen på den gamla stamolikhetens
grund. Dessa stamhertigdömen voro Ostmark, ö. om Elbe,
Sachsen, från Elbe nästan
ända till Rhen, Franken, vid mellersta Rhen och
Öfre Main, Thüringen, omkring Thüringerwald,
Bajern, från Ungern och Böhmens gräns till Lech,
och Alemannien l. Schwaben, i sydvestra T. på båda
sidor om Rhen. Vidare räknades till T. Lothringen
och Friesland, som 843 utgjort en del af Lothars
rike. Stamhertigarna voro vasaller under den
tyske konungen. Med tiden sönderdelades dessa
stamhertigdömen i en mycket stor mängd mindre län,
hvilkas regenter under olika titlar voro den tyske
konungens vasaller, men hvilka i verkligheten icke
mycket fullgjorde sina undersätliga skyldigheter,
såvida ej konungen var stark nog att tvinga dem
dertill. Vid medeltidens midt uppstodo vid dessa
vasallers sida de s. k. fria riksstäderna (se d. o.),
ett slags stadsrepubliker med samma ställning
till konungen som furstarna. Det var T:s olycka,
att det icke uppstod någon konungaätt mäktig nog
att konsolidera den sålunda upplösta staten, såsom
det t. ex. i Frankrike lyckades konungamakten att,
under ständiga strider, bryta vasallernas makt och
göra landet till en enda helstat.
Karl den stores ätt i T., till hvilken hörde
konungarna Ludvig den tyske (843–876), hans söner
Karlman (876–880), Ludvig II (876–882) och Karl
den tjocke (876–887), som delade T. sig emellan,
Karlmans oäkte son Arnulf (887–899) och dennes
son Ludvig III Barnet (900–911), utgick med den
sistnämnde. Konungadömet tillföll då på grund af
slägtskap med karolingerna Frankens hertig Konrad I
(911–918) och efter hans död Sachsens hertig Henrik I
Fogelfängaren (919–936), stamfader för den sachsiska
ätten (919–1024). Henrik lyckades slå magyarerna
(933), hvilka från Ungern härjade T., och hans
son Otto I den store (936–973) besegrade dem åter
på Lechfältet 955 så grundligt, att de alldeles
upphörde med sina röfvaretåg. Otto injagade för
öfrigt skräck äfven hos grannfolken i n. (danskarna)
och i ö. (slaverna) samt knöt förbindelser mellan
T. och Italien. Han inblandade sig nämligen i de inre
striderna i detta land och lät dervid tilldela sig den
romerska kejsarevärdigheten (962). Denna värdighet
medförde länshöghet öfver Italiens furstar och
fria städer, men invecklade på denna grund tyskarna
i ständiga strider med desse, som icke ville lyda
kejsaren. På detta sätt kommo T:s konungar att offra
sin bästa kraft på det gagnlösa försöket att göra sig
åtlydda uti Italien, och detta var en af orsakerna
till att deras makt öfver de tyske vasallerna ej kunde
upprätthållas. Ottos efterträdare ända till 1806 buro
den romerska kejsarekronan, men som deras egentliga
land var T. bruka de oftast kallas »tyska» kejsare,
en titel, som egentligen är oriktig. I T. voro de
konungar, men de voro kejsare af det s. k. heliga
romerska riket af den tyska nationen (se d. o.). Ottos
son, Otto II (973–983), och hans sonson, Otto III
(983–1002), voro hufvudsakligen upptagna med krig
uti Italien. Med Otto I:s broders sonson Henrik II
(1002–24) utslocknade ätten. Derefter följde den
frankiska l. saliska ätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
