Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland (T. Deutschland), Tyska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som äro karakteristiska för den senare
medeltiden: Hansan i norra T., Rhenförbundet i det
södra. Men den hjelp, som derigenom åstadkoms,
var i förstone ej stor. Hela T. syntes hemfallet
åt anarki och upplösning. Slutligen fann sig
t. o. m. påfven. Gregorius X, uppfordrad att
efter Richards af Cornwallis död (1272) påminna om
nödvändigheten af ett kejsareval, och äfven T:s
furstar insågo dess nödvändighet. Sålunda valdes
grefve Rudolf af Habsburg (1273–91), stamfader för
en af de mäktigaste fursteätter, som historien
känner. Sjelf egde han några mindre områden i
Schwaben; men sedan han 1278 besegrat sin fiende, den
mäktige Ottokar af Böhmen, gjorde han flere af dennes
land till sina, nämligen Österrike, Steiermark
och Krain. Dessa blefvo första upphofvet till
den habsburgska ättens s. k. österrikiska arfland,
hvilka under den följande tiden utsträcktes ända ned
till Adriatiska hafvet. Men genom denna landvinning
hade habsburgarna blifvit så mäktiga, att de tyske
furstarna till Rudolfs efterträdare föredrogo en
furste med mindre arfland än hans son och funno en
sådan i Adolf af Nassau (1291–98), en utmärkt regent,
hvilken liksom Rudolf sökte återställa landsfreden
och göra slut på de adliges stråtröfveri. Rudolfs
son Albrekt höjde dock snart upprorsfanan. Adolf
stupade i striden, och kronan tillföll Albrekt I
(1298–1308). Denne råkade snart i strid med furstarna,
i synnerhet då han med städernas hjelp ville trygga
den fria handeln på Rhen. Han sökte äfven utvidga
sitt arfland genom att slå under sig Schweiz, men
lyckades icke deri. Sedan han mördats af sin brorson
Johan (Parricida), valdes åter en kejsare utom det
habsburgska huset, Henrik VII af Luxemburg (1308–13),
en tapper krigare, som erkände skogskantonernas
omedelbara beroende af riket (1309) och sökte uti
Italien återställa kejsarens myndighet, men dog
der. Genom att gifta sin son Johan med arftagerskan
till de böhmiska landen gaf han sin familj en lysande
maktställning. Det var också derför kurfurstarna
till hans efterträdare föredrogo Ludvig Bajraren
(1314–47), som dock fick en motkandidat i Fredrik af
Österrike, hvilken besegrades och tillfångatogs vid
Mühldorf, 1322. Vid samma tid ledo habshurgarna
ett annat svårt nederlag, vid Morgarten (1315),
mot schweizarna. Äfven den franske konungen Karl
IV eftersträfvade att blifva romersk kejsare, och
hans sträfvan befordrades af påfven, som då bodde
i Avignon och mycket berodde af Frankrike. Ludvig
blef t. o. m. bannlyst och var den siste kejsare,
som påfven vågade så behandla. Emellertid häfdade de
tyske furstarna sin valfrihet gent emot påfven genom
den s. k. första kurföreningen i Rense 1338, der det
beslut fattades, att den, som valts af kurfurstarna,
icke behöfde påfvens stadfästelse. Efter Ludvig valdes
Henrik VII:s sonson, Karl IV af Luxemburg (1347–78),
som dock, först sedan den af bajerska partiet valde
Günther af Schwarzburg 1349 dragit sig tillbaka,
allmänt erkändes. Karl IV var en för sina arfland
mycket nitisk regent, men såsom
romersk kejsare betydde han icke mycket. Han
bekräftade dock genom den s. k. gyllene bullan (1356)
den praxis, som småningom utbildat sig i fråga om
konungavalet. Detta skulle nämligen förrättas af
de sju »kurfurstarna», hvilka voro ärkebiskoparna
af Mainz, Trier och Köln, konungen af Böhmen,
pfalzgrefven vid Rhen, hertigen af Sachsen och
markgrefven af Brandenburg. Genom giftermål och
fördrag utvidgade Karl sin ätts besittningar med Öfre
Pfalz, Schlesien, Lausitz och Brandenburg samt sökte
äfven, ehuru fåfängt, att bli den mäktiga Hansans
förbundsöfverhufvud. Under hans tid hemsöktes T. af
»svarta döden», gisslarnas religiösa oväsende och
judeförföljelser. Hans äldre son, Wenzel (1378–1400),
var en oduglig och grym regent, som ingalunda
var i stånd att upprätthålla ordning i riket. I
stället ingingo furstar och städer fredsföreningar
gent emot adelsföreningar, och i många delar af
T. rasade inbördeskriget. Slutligen tröttnade man
på Wenzel och afsatte honom samt valde Ruprecht
af Pfalz till konung (1400–10). Den gamla oredan
fortfor, och till den kom nu att kyrkan, som sedan
1378 haft två påfvar, 1409 fick en tredje. Efter
Ruprechts död sökte Wenzel återfå kejsarekronan,
ehuru utan att lyckas. I stället valde ett parti 1410
Jodocus af Mähren, ett annat Wenzels broder Sigmund
(1410–37), som slutligen blef allmänt erkänd. Genom
gifte hade han fått Ungern och ärfde snart äfven
de luxemburgska landen. Af dem förlänade han dock
Brandenburg till Fredrik af Hohenzollern (1415). Hans
regering upptogs mest af kyrkliga tvister. I Böhmen
hade Hus uppträdt emot missbruken i den katolska
kyrkan, och en stor del af Böhmens folk hade antagit
hans nya läror. För att åstadkomma en förlikning
mellan Hus och kyrkan samt äfven afskaffa den
stora kyrkliga skandal, som tillvaron af tre påfvar
föranledde, samlades kyrkomötet i Konstanz (1414). Der
upphäfdes väl skismen i den katolska kyrkan, i det
att de tre påfvarna afsattes och en ny valdes, men
husitoroligheterna bilades icke genom att Hus blef
bränd. Tvärtom började hans anhängare, husiterna
(se d. o.), ett krig, som ända till 1434 förhärjade
Böhmen och angränsande land och tvang påfven till
vissa eftergifter. Sigmunds försök att på kyrkomötet i
Basel (1431) få till stånd en grundligare reformation
misslyckades. Med honom utslocknade den luxemburgska
ätten. Dess arfland öfvergingo till hans måg, Albrekt
II af Habsburg (1438–39), som valdes till konung,
och hvilkens ätt sedermera bar kejsarekronan ända till
1740, då den utslocknade på svärdssidan. Albrekts
postume son, Ladislaus, ärfde de luxemburgska
arflanden, hvilka efter hans död (1457) åter gingo
ifrån Habsburgarna. Till kejsare efter Albrekt valdes
deremot hans syssling Fredrik III (1440–93), en svag
och betydelselös regent, som icke kunde försvara sig
mot Ungerns konung Mattias Corvinus, icke gjorde
någonting för att stäfja turkarnas framgångar och
icke ens kunde upprätthålla landsfreden inom T. Hans
son och efterträdare, Maximilian I (1493–1519), den
»siste riddaren», var icke häller någon kraftig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
