Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien (Eng. Great Britain), konugarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Storbritanniens historia efter 1707. Föreningen af
England och Skotland (om hvilkas historia före 1707
se dessa ord) till en storbritannisk enhetsstat
med gemensam styrelse och gemensamt parlament
gaf den slutliga rättsgiltiga bekräftelsen åt ett
sakförhållande, som egt bestånd i öfver hundra år,
eller alltsedan Jakob I år 1603 genom arf förenade de
båda rikenas kronor på ett hufvud. De inre striderna
och författningskampen mot det stuartska huset hade
under 1600-talet hindrat de båda folken att draga
tillbörlig nytta af sin förening. Det var Cromwells
sällsporda snille och kraft förbehållet att bereda
väg för deras kommande storhet och låta de förenade
rikena intaga det rum bland Europas stormakter, hvarpå
de sedan med fog kunde göra anspråk. Vilhelm III af
Oranien fullföljde med framgång hans verk; och under
ett stadigt stigande välstånd skred det britiska
väldet med jämna, fasta steg framåt mot herraväldet
på hafven. Redan i början af 1700-talet hade det
vunnit försprång för sin nyligen så öfvermäktige
medtäflare Holland, åt hvars handelsvälde det redan
genom navigationsakten (sed. o.) riktat ett dråpslag,
och som nu i den långa kampen mot Ludvig XIV uttömt
sina bästa krafter.
I det stora spanska arffoljdskriget fortfor det
britiska riket att taga del; och Marlboroughs
fältherresnille syntes nära att alldeles bringa
Ludvig XIV:s stolta planer på fall, då de händelser
tillstötte, som skulle gifva åt striden och dermed
äfven åt Europas öde en annan vändning. Josef
I:s död 1711 gjorde Karl VI, den österrikiske
pretendenten på Spaniens krona till tysk-romersk
kejsare; och de dermed helt plötsligt yppade
utsigterna till återupprättande af Karl V:s
habsburgska stormonarki bidrogo naturligen att
afkyla förbundsmakternas ifver för hans sak. Den
nyss så allsmäktige Marlborough hade dertill den
harmen att se sig störtad från maktens höjder genom
en simpel fruntimmersträta. Genom sin gemål hade
han dittills fullkomligt beherskat drottning Anna,
hvars allrådande gunstling den ränkfulla hertiginnan
var. Men ett för långt drifvet missbruk af hennes
makt öfver den vankelmodiga drottningen hade omsider
till följd att den alltför högt spända bågen brast,
och såväl hon sjelf som hennes man föllo i onåd,
hvarvid den senare förlorade sitt inflytande och snart
äfven sitt befäl. Marlborough, hvars egennytta och
samvetslöshet täflade med hans fältherrestorhet,
drog sig med en ofantlig förmögenhet tillbaka
till det enskilda lifvet, der sjukdom bröt hans
själskrafter, redan långt innan han 1722 slutade sina
dagar. Drottningen kunde nu fritt hängifva sig åt sina
sympatier för tories, som också fingo öfverhand såväl
inom regeringen som i det nyvalda parlamentet. Genom
skickligt ledda underhandlingar förstod England
att betinga sig vigtiga förmåner för sin handel och
sjöfart. I den 1713 ingångna freden i Utrecht lät det
köpa sitt erkännande af det bourbonska konungahuset
i Spanien genom Frankrikes afträdande af Newfoundland
och Nova Scotia (Acadien) samt Spanien af Gibraltar
och ön Minorca. Från Gibraltars ointagliga fästning
beherskade det Medelhafvet, från sina eröfringar
i Amerika kunde det hålla fransmännen i Canada i
schack, af Spanien hade det genom assiento-traktaten
betingat sig rätt att under trettio år med andra
makters uteslutande införa negerslafvar till dess
amerikanska kolonier. England – såsom riket allmänt
fortfor att kallas i st. f. Storbritannien – utgick
ur det långa kriget såsom en af Europas erkända
stormakter, och på hafven mäktade ingen mer göra det
första rangen stridig.
I sitt gifte med prins Georg af Danmark hade drottning
Anna många barn, som dock alla dogo i späd ålder. Mot
slutet af hennes regering trädde derför frågan om
tronföljden i förgrunden. Väl var den i sjelfva verket
redan ordnad genom 1701 års Act of settlement, som
uteslöt Jakob II:s manliga arfvingar i egenskap af
katoliker och näst efter Annas linie tillerkände
kronan åt afkomlingarna af Jakob I:s dotter
Elisabet af Pfalz, alltså närmast åt dennas dotter,
kurfurstinnan Sofia af Hannover. Men drottningen
sjelf syntes böjd att gifva sina känslor som syster
försteget framför sina pligter som regent och verkade
efter bästa förmåga i sin broders intresse. Den unge
pretendenten, som hans anhängare efter faderns död
1701 kallade konung Jakob III, skulle lätt förmått
undantränga de för England alldeles främmande
hannoveranerna, om han det allra minsta förstatt att
begagna sig af sin fördelaktiga ställning. I England
voro hans värmer vid makten; och toryministrarna,
– bland hvilka den mera som skriftställare än som
statsman utmärkte Bolingbroke (S:t John) var den
mest framstående – sökte förmå honom att gå öfver
till den anglikanska kyrkan för att med dess hjelp
bana honom väg till tronen. Men pretendenten var en
alltför nitisk katolik att vilja köpa sin krona med
offret af sin tro och tillika en allt för hederlig
man att följa sina jesuitiska uppfostrares råd och
bedraga sitt folk genom en skenbar omvändelse. Han
vägrade, och innan ännu hans vänner hunnit blifva
färdiga med sina vidare planer och tillrustningar,
afled drottning Anna 1714 efter tolf års regering.
Kort före henne hade kurfurstinnan Sofia i hög ålder
gått ur tiden. Den protestantiske tronarfvingen var
alltså numera hennes son, kurfursten Georg Ludvig
af Hannover, som också genast vardt hyllad till
konung under namn af Georg I (1714–27). Den nya
konungaätt, som med honom besteg tronen, företer en
rad af mestadels aktningsvärda medelmåttor, hvilka
till såväl skaplynne som politik vida mera visa sig
som hannoveranska kurfurstar än som storbritanniska
konungar. Dessa småtyska dussinprinsar med sin
kälkborgerliga hederlighet ingåfvo föga aktning
hos Englands folk, ännu mindre hos dess stolta
aristokrati, och man gjorde sig lustig öfver deras
rådbråkade tysk-engelska och öfver deras utländska
vanor, för hvilka ett folk har så skarpt öga, i
synnerhet när de förekomma hos dess furstar. Det
hjelpte dem föga, att genealogerna visste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
