Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien (Eng. Great Britain), konugarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtälja, att de såsom ätteläggar af welfernas gamla
hus genom Henrik Lejonet ledde sin härkomst på
mödernet från Vilhelm Eröfraren. Men sjelfva deras
medelmåttighet var till så mycket större fördel för
Englands fria samhällsskick, som den konstitutionella
monarkien fick utbilda sig och stadga sina former utan
störande intrång från konungamaktens sida. England var
i sjelfva verket en republik med ärftligt öfverhufvud,
och så länge detta ej förgrep sig på folkmakten, led
ej häller från dess sida den traditionella engelska
vördnaden för konungadömet något afbräck. Det engelska
folket fortfor under Georgarne oafbrutet att bygga
på sin framtida storhet, och den kraft det samlat
under 1600-talets frihetsstrider räckte till att
låta det fira lysande triumfer på den andliga såväl
som på den materiella kulturens område. De engelske
deisterna fortbyggde på den grund Newton och Locke
lagt och förberedde i sin ordning den omhvälfning i
de europeiska folkens åskådning, som i sinom tid kom
till genombrott i franska revolutionen.
Jakobiterna, såsom Stuartarnas anhängare
kallades, hade ej mäktat hindra hannoverska husets
tronbestigning, men ämnade ej låta det förblifva
i oqvald besittning af makten. En resning utbröt
1715 till pretendentens förmån, men den blef utan
framgång, och de trogne högländarna spillde sitt
blod förgäfves. När pretendenten ändtligen 1716
beslöt att förena sig med sina vänner, var det för
sent, och han lemnade dem snart i sticket, nöjd med
att i främmande land låta helsa sig som konung af
sina olyckskamrater i landsflykten. Tories höllo
emellertid troget fast vid honom; och mången ärlig
man led djupt af slitningen mellan pligterna mot sitt
fädernesland å ena sidan och mot den han höll för
sin rättmätige konung å den andra. Gent emot tories’
dynastiska opposition, som i mycket påminner om de
franske legitimisternas i 19:de årh., måste helt
naturligt Georg I lika väl som hans son Georg II
(1727–60) stödja sig på whigs. Skedde än detta mer af
intresse än af böjelse, blef det dock ej utan inverkan
på framtiden. Med sin kärlek till freden och sitt
åsidosättande af den yttre politiken för den inre gaf
whigstyrelsen mera rum för statsskickets utbildning i
en friare riktning, än det mera konungska motpartiet
skulle hafva gjort. Särskildt under Walpoles ledning,
hvilken i öfver tjugo år satt vid statsrodret,
företedde det parlamentariska lifvet en allt annat
än tilltalande bild af partigräl och korruption,
som i åtskilligt påminner om vår egen frihetstid med
dess hattar och mössor och dess tyske konungar. Den
utländska politiken påverkades ej till sin fördel
af de hannoveranska intressena. England hade ingen
nytta af att Hannover efter Karl XII:s död passade på
tillfället att rycka till sig Bremen och Verden från
det till döds utmattade Sverige, men det hade varit
nära att af denna anledning hemsökas af en förenad
svensk-rysk invasion till pretendentens förmån.
Walpole störtades 1742, sedan han ej kunnat hindra,
att assiento-tvisterna 1739 invecklat landet i krig
med Spanien. Detta krig antog snart
ett större omfång, då det sammanföll med det
efter kejsar Kari VI:s död utbrutna österrikiska
arfföljdskriget, och det blef den första i den
rad af väldiga strider, der England och Frankrike
på verldshafvens böljor, i Indiens djungler och
på Amerikas prärier brottades på lif och död
om herraväldet öfver tvänne världsdelar. Väl
slöts kriget genom freden i Aachen 1748 utan
landvinning för England, då gjorda eröfringar
ömsesidigt återställdes, och väl hade det ej
kunnat hindra den franske hjelten Dupleix att i
Indien eröfra ett stort rike åt sitt fädernesland;
men genom vunna sjösegrar hade England häfdat sina
vapens ära, och dess makt på hafvet var starkare
än någonsin. Bredvid denna jättekamp förbleknar
alldeles minnet af dess deltagande i fastlandets
kabinettskrig, der furstar och statsmän bröto besvurna
fördrag och sletos om land och folk eller bytte bort
dem såsom åkertegar och boskapshjordar. Konungens
son, hertigen af Cumberland, som förde befälet öfver
Englands här på fastlandet, skar inga lagrar mot
den franske fältherren, marskalken af Sachsen, och
England klagade, att dess intressen åter igen sattes
tillbaka för Hannovers. Sjelfva konungahuset skulle
genom detta krig se sin ställning allvarsamt hotad,
i det Frankrike, för att hålla England i schack,
förstod att å nyo skjuta fram det stuartska huset på
skådebanan. Pretendenten Jakob var nu en gammal man
och förblef i overksamhet ända till sin först år 1766
inträffade död, men hans son Karl Edvard uppträdde
plötsligt 1745 i Skotland för att våga en kamp för
sina fäders tron. Den högsinnade och ridderlige unge
hjelten vann snart allas hjertan och stod inom kort
i spetsen för en skara af 6,000 trogna, med hvilka
han efter några vunna framgångar beslöt inbryta i
England. Der stodo alla handfallna, och så godt som
utan motstånd gick det dristiga tåget ända till Derby,
ja det är sannolikt, att han genom en djerf kupp
skulle lyckats sätta sig i besittning af sjelfva
London, då knappt en hand lyftes till dynastiens
försvar, om han blott förmått begagna sig af
tillfället. Nu vågade han och hans här ej fullfölja
det äfventyrliga företaget, der den yttersta
djerfhet skulle gifvit den bästa utsigt till framgång,
utan drogo sig åter tillbaka till Skotland, dit följda
af de engelska trupperna, som ändtligen hunnit samla
sig. Besegrad i det afgörande slaget vid Culloden,
måste prinsen under tusen faror och äfventyr söka
sin räddning i flykten. Med beundransvärd trohet
skyddades han af sina högländare, som i all sin
fattigdom försmådde lockelsen af det höga pris,
som blifvit satt på hans hufvud, och han lyckades
slutligen rädda sig om bord på ett franskt fartyg,
för att aldrig mera återkomma. Han förde sedermera
ett äfventyrligt och utsväfvande lif, som i hög grad
bidrog att skingra det romantiska skimmer, hvarmed
hans namn var omgifvet. De upproriske straffades
med fruktansvärd stränghet. Den nationella prägel,
som resningen fått, då den egentligen uppbars af de
gaelisk-keltiske högländarna, bestämde den engelska
regeringen för att i grund nedbryta deras uråldriga
clanförfattning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
