Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spiritism ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Andarnes bok), »Le livre des mediums» (9:de uppl. 1865),
»Le ciel et l’enfer» (1:sta uppl. 1865), »L’évangile
selon le spiritisme» (3:dje uppl. 1866; Evangelium
enligt spiritismen); Gibier, »Spiritisme, fakirisme
occidental» (1886), »Analyse des choses» (1890);
Hellenbach, »Geburt und tod» (1885); Du Prel,
»Monistische seelenlehre» (1888; Själsläran
etc.); Zöllner, »Wissenschaftliche abhandlungen»
(1877–81); Erdensohn, »Dasein und ewigkeit» (1889);
Aksakov, »Animismus und spiritismus» (1890);
»Meddelanden från den osynliga verlden» (1886);
Edelweiss, »Spiritismen i dess rätta belysning»
(1889); Emanuel, »Genom dolda verldar» (1888),
»Hvad vill spiritismen» (1889); En Granskare, »Om
de spiritistiska fenomenen» (1890); m. fl. arbeten.
A. E. T.
Spiritist, anhängare af spiritismen (se d. o.).
Spiritualer. 1. (Fratres spirituales) Ett strängare
parti inom franciskan-orden. Se Franciskan-orden och
Antonius af Padua. – 2. En panteistisk-antinomistisk
sekt under reformationstiden. Se Libertiner.
Spiritualism (af Lat. spiritus, ande), filos.,
betecknar i den nutida filosofiska literaturen
vanligen detsamma som idealism (se d. o.), i motsats
till materialism. Stundom skiljer man dock mellan
båda uttrycken och betecknar då med idealism den
åsigt, som fattar det sant varande såsom någon sorts
andliga objekt, »tanketing» (t. ex. Platons idélära),
samt med spiritualism den åsigt, som fattar det sant
varande och särskildt substansen hos menniskan såsom
anden eller subjektet såsom sådant (t. ex. Cartesius’
åsigt). Inom den boströmska filosofiska skolan har
termen plägat tagas i en ännu speciellare bemärkelse,
nämligen såsom betecknande den idealism, som icke
antager, att sjelfmedvetandet sjelf är substansen,
utan som anser detta vara blott en egenskap hos
eller yttring af något bakom liggande själsväsende,
som i och för sig vore mer eller mindre obekant
(t. ex. I. H. Fichte’s åsigt). – Spiritualist,
anhängare af spiritualismen. Särskildt finnes
inom den nutida franska filosofien en riktning,
hvars anhängare pläga kallas spiritualisterna,
»den spiritualistiska skolan», och som vid sidan
af positivisterna äro huvudrepresentanterna för den
nutida filosofiska forskningen i Frankrike. De hänvisa
på Cartesius såsom sin främste föregångare och äro
sjelfva närmast utgångna från den »psykologiska
skolan» (Royer-Collard, Maine de Biran, Cousin
och Th. Jouffroy). De hafva förnämligast inlagt
förtjenster om studiet af filosofiens historia samt
kriticerat materialism och positivism och filosofiskt
försvarat teismen och pligtmoralen. Skolans förnämsta
namn torde vara Bémusat, Saisset, Paul Janet, Adolphe
Franck, Jules Simon och E. Caro. Se M. Ferraz:
»Spiritualisme et liberalisme» (2:dra uppl. 1887). –
Spiritualitet, anderikedom, som yttrar sig i ovanligt
lediga, qvicka uttryck. – Spirituel, anderik,
sinnrik, qvick. S-e.
Spirituosa (af Lat. spiritus,
ande, sprit), sprithaltiga drycker, rusdrycker. Jfr
Alkoholism och Rusdrycker. – Spirituös, sprithaltig,
spritstark.
Spiritus, Lat., »ande», språkv., kallas i grekiska
grammatiker dels det i början af vissa med vokal
börjande ord uttalade skarpa h-ljudet, dels det i
början af vissa andra med vokal börjande ord hörda
tonlösa explosivljudet. Det förra slaget kallas
spiritus asper och har formen [spiritus asper], t. ex. i [helios],
utt. hélios (= solen), det andra kallas spiritus
lenis och har formen [spiritus lenis], t. ex. i [epos], utt. epos (=
ord). – Spiritus rector, Lat., den styrande själen,
den ledande anden i ett företag.
Spiritus, Lat, sprit, farmak., med., förekommer å
apoteken till olika alkoholhalt (»styrka») att använda
till olika beredningars framställande. Fullt vattenfri
alkohol eller vattenfri sprit, vinalkohol (Alcohol
vini, A. absolutus, Spiritus vini absolutus, Sp.
concentratissimus Ph. Su. Ed. V), erhålles
derigenom att man till 8 d. koncentrerad sprit
sätter 3 d. torr renad pottaska och låter blandningen
stå i 12 timmar under omskakning emellanåt. Spriten
afhälles sedan, och dertill sättes 7 d. klorkalcium,
nyss smält och stelnadt samt sönderkrossadt i bitar,
hvarefter, sedan först macerering egt rum, spriten
afdestilleras i glasretort till torrhet. Den i
förlaget öfvergångna spriten är fullt vattenfri och
har en egentl. v. af 0,7947. I danska farmakopén
finnes en »alkoholiserad sprit», som beredes på
liknande sätt, men så att säga torkas endast en
gång, och det med klorkalcium, innan destillationen
företages. Dylik sprits egentl. v. är
0,812–0,815, och halten af vattenfri alkohol är 96–95
vol. proc. (= 94–92 vigtsprocent). Dessa spritsorter
äro »starkare» än de i Sv. farmakopén upptagna
Spiritus concentratus, Sp. dilutus och Sp. tenuis,
eller bränvin. Koncentrerad sprit har en
egentl. v. af 0,880–0,884 och håller 91–90 vol.
proc. alkohol. I utspädd sprit finnes 65–64
vol. proc. alkohol med egentl. v. 0,901–0,905.
Farmakopéns bränvin (Sp. tenuis) är en blandning
af lika delar (50 proc.) alkohol och vatten samt
har en egentl. v. af 0,935. Koncentrerad sprit
användes vid beredningen af Sp. ammoniacatus anisatus
och Sp. sinapis; utspädd sprit är lösningsmedlet
i Sp. camphoratus (kamfersprit), Sp. lavandulae
(lavendelsprit) och Sp. rosmarini (rosmarinsprit), men
Sp. rosmarini compositus (Sp. vulnerarius, »sårsprit»)
beredes med bränvin. Dessa äro de enda beredningar
med namnet spiritus, som Sv. farmakopén upptager.
Vid sådana beredningars framställande begagnades
i Ed. VI af Ph. Su. Spiritus vini gallicus, eller
»franskt bränvin» (konjak). Mångfaldiga andra slag
af »spiritus» finnas i andra lands farmakopéer.
Rörande de olika spritsorternas användning vid
beredandet af tinkturer se Tinktur. Jfr Alkohol.
O. T. S.
Spirituös. Se Spirituosa.
Spirometer, Lat., andedrägtsmätare, en apparat för bestämmande
af lungornas rymlighet. Deri utgöres af tvänne
cylindrar, en inre och en yttre, af hvilka den inre
är rörligt upphängd och genom en motvigt eqvilibrerad
i den yttre, som är fylld med vatten. Om man,
efter en djup inandning, medelst ett på en
slang fäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
