Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spiritism ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den moderna spiritismen har utgått från Amerika. I
ett hus i Hydesville vid New York, bebodt af
familjen Fox, förnummos år 1848 egendomliga
knackningar och besynnerliga klagoljud, som ej kunde
förklaras. Fenomenen följde familjens båda döttrar,
den ena 9, den andra 12 år gammal. Snart visade
sig dylika fenomen följa äfven andra personer,
och innan kort voro de allmänna inom de flesta
delar af Förenta staterna. Redan innan fenomenen i
Hydesville började, hade en somnambul, A. Jackson
Davis, väckt stor uppmärksamhet i New-York. Davis
var en skomakarelärling, hvilken i sitt normala
tillstånd beskrifves såsom »okunnig, tanklös, munter
och tokrolig», men som i det somnambula tillståndet
talade likt en »storslagen, vis, allvarsam och
värdig filosof». Hvad han under detta tillstånd
dikterat upptager 27 volymer af vexlande innehåll:
naturfilosofi, moral, läkekonst samt siareblickar
in i andeverlden. Af många ställas dessa Davis’
arbeten mycket högt. Från Amerika kom spiritismen
till Europa förnämligast genom det märkeliga mediet
D. D. Home, född i Edinburgh, men uppfostrad i
Amerika. Genom honom fick spiritismen insteg i både
England och Frankrike. I England tog den företrädesvis
en experimentel riktning, i Frankrike deremot en
mera filosofisk, detta väsentligen till följd af det
ledande inflytande, som pedagogen Hippolyte Rivail,
såsom spiritist känd under namnet Allan-Kardec, der
genom en serie af spiritistiska arbeten utöfvade på
den spiritistiska rörelsen. Numera har spiritismen
spridt sig icke blott öfver hela Europa, utan
till alla verldsdelar och räknar sina anhängare i
millioner. Den har ock alstrat en mycket vidlyftig
literatur, i hvilken dock verkligt gedigna arbeten
ej kunna sägas utgöra flertalet. Dess periodiska
literatur består af öfver 90 tidskrifter på omkring
10 olika språk.
På grund dels af de slutsatser man ansett sig kunna
draga af de spiritistiska fenomenen och dels af
innehållet i andemeddelandena har bland spiritisterna
en för dem i viss mån egendomlig verldsåskådning
utbildat sig. Enligt denna består menniskan af:
1) den intelligenta, immateriella principen,
eller själen; 2) en halfmateriel, eterisk kropp,
perisprien eller astralkroppen, och 3) den materiella
kroppen. Under jordelifvet äro alla tre förenade,
och astralkroppen tjenar då såsom den förmedlande
länken mellan själen och den materiella kroppen. När
denna dör, frigör sig själen med sin astralkropp och
öfvergår såsom ett andeväsende till andeverlden,
hvilken spiritisterna tänka sig såsom något i viss
mån materielt, men bestående af en i jämförelse med
vår oändligt förfinad materie. Allt i universum är
underkastadt den progressiva utvecklingens lag. Den,
som nyss inträdt i andeverlden, är derför till
individualitet och vetande densamma, som han var i
jordelifvet, men framåtskridandets väg står honom
öppen, och det beror på honom sjelf att beträda
den. Synd och brott begångna under jordelifvet följas
af lidanden i andeverlden, såsom orsaker följas af
sina verkningar; men
lidandena äro ej eviga, och äfven den lägst stående
renas efter hand och stiger till högre och högre
sferer. Rörande medlen för utvecklingen under de
lägre stadierna herska tvänne olika åsigter bland
spiritisterna. En del anser, att det nuvarande
jordelifvet blott är en länk i en serie af
sådana, som fortgår tills individen nått den
grad af framåtskridande, som jorden är egnad att
lemna. Efter hvarje jordelif, eller »inkarnation»,
får anden någon tid vistas i andeverlden och så att
säga studera de resultat han genom detta lif vunnit
för sin utveckling. Befinnes det då, att han ännu
ej nått en grad af fullkomning, som tillåter honom
att för alltid höja sig öfver materiens sfer, så
måste han genomgå ett nytt jordelif, och i detta
medför han då, i form af »medfödda anlag», den
grad af utveckling han under föregående existenser
förvärfvat. Minnet af dessa existenser medför
han deremot ej, emedan det skulle verka oroande
på hans sinne och störa hans handlingsfrihet. Mot
denna uppfattning, »reinkarnationsteorien», som
förnämligast hyllas af de franske spiritisterna,
men som dock på senare tider börjat få alltmera
insteg äfven bland andra lands, ställer den motsatta
sidan – och till den hör flertalet af de engelske
och amerikanske spiritisterna – den åsigten,
att en hvar ej har att genomgå mer än ett enda
jordelif, och att den fortsatta utvecklingen sker
antingen på andra materiella verldar eller endast i
andeverlden. Gemensam för alla spiritister är tron på
ett nära samband mellan andeverlden och den materiella
verlden. Den senares utveckling ledes från den förra,
och hvarje menniska har sin skyddsande, under hvars
speciella hägn hon står. Tid efter annan nedstiger
från de högre sfer erna någon ande, som redan för
länge sedan lemnat det jordiska utvecklingsstadiet
bakom sig, åter till jorden och underkastar sig ett
nytt jordelif för att verka såsom missionär samt
genom lära och föredöme vägleda menniskorna på
deras mödosamma vandring mot fullkomligheten. Såsom
en röd tråd går för öfrigt genom hela spiritismen
den tro att det för framåtskridandet nödvändiga egna
arbetet alltid underlättas genom hjelp från högre
stående samt att intet arbete är så fruktbringande
för den egna utvecklingen som det, hvilket egnas
befordrandet af andras. Spiritisternas valspråk är
derför ock: »Utan barmhertighet ingen frälsning». Se
Davis, »The principles of nature» (1847); Crookes,
»Researches in the phenomena of spiritualism» (1874);
Wallace, »Miracles and modern spiritualism» (1875),
Sargent, »Proof palpable of immortality» (1875),
»The scientific basis of spiritualism» (1881); Wolfe,
»Startling facts» (1875); Harrison, »Spirits before
our eyes» (1879), »Psychic facts» (1880); Owen,
»The debatable land» (1872); M. A. (Oxon), »Spirit
identity» (1879), »Higher aspects of spiritualism»
(1880), »Spirit teachings» (1883); Hare, »Experimental
researches in spiritualism» (1856); Britten,
»Nineteenth century miracles» (1889); A. Kardec,
»Qu-est-ce que le spiritisme» (3:dje uppl. 1862;
Spiritismens betydelse, uppgift och anspråk), »Le
livre des esprits» (14:de uppl. 1866;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
