Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skoläst ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmännare åsigten, blifvit kallade till hjelp af briterna
sjelfva eller af de landsmän, hvilka redan i
ett par mansåldrar torde haft sina bostäder på
den s. k. sachsiska stranden, Englands sydöstra
kust. Skoterna hafva vanligtvis ansetts varit
bosatta i nordvestra Skotland, men torde enligt
nyare forskningar knappast der hafva fattat fast
fot förrän angelsachserna redan innehade betydliga
landsträckor i södra Britannien. Dessförinnan bodde de
i nordöstra Irland, det nuv. Ulster. Irland kallades
långt in på 1200-talet äfven Scotia, eller Scotia
magna (stora Skotland), sedan detta namn i 10:de
årh. börjat öfvergå på det skotska riket. Från Irland
torde alltså skoternas tidigaste anfall på Britannien
hafva utgått. Om deras grannar pikterna äro meningarna
mycket delade. Namnet har ansetts betyda »de målade»,
med anledning af dess likhet med latinska ordet pictus
(målad), men angifver väl snarare folkets slägtskap
med pictavi, de äldre innevånarna i det franska
Poitou. I detta fall vore pikterna att hänföra till
den keltiska stammens sydliga eller kymriska gren,
hvaremot skoterna skulle höra till den nordliga
eller gaeliska. I nyare tid har en åsigt med stöd
af Tacitus, hvars sakkunskap väl ej kan bestridas,
då han hänför kaledonierna (det nordliga Skotlands
folk) till germanska stammen, velat göra dessas
ättlingar pikterna till afkomlingar af nordbor,
hvilka afkomlingar småningom uppgifvit sitt språk
och gått upp i de omgifvande kelterna. Visar sig
detta vara riktigt, faller dermed ett nytt ljus
på de gamla Ossiansdikterna, som nu allmänt anses
hafva uppstått på Irland och af skoterna öfverförts
till Skotland vid deras utvandring dit. Det nordiska
Lochlin (sjölandet), som enligt dessa sånger skulle
legat öster om deras hemland, skulle då ej vara något
annat än det sjörika skotska höglandet, bebodt af
en urgammal nordisk stam, fastän minnet deraf genom
skoternas förflyttning österut gått förloradt. E. Sn.
Skothending, Isl., ett i det isländska skaldespråket
brukligt s. k. stafvelserim. Se Assonans, sp. 1229.
Skothorn, sjöv., det hörn af ett segel, hvaruti
skotet fästes. Se Skot. R. N.
Skotknekt, knekt för skotets halning och
beläggning. Se Knekt 3. E. N.
Skotland (Eng. Scotland), fordom sjelfständigt
konungarike, sedan 1707 utgörande norra hälften af det
förenade konungariket Storbritannien, sammanhänger
med England genom ett 110 km. bredt näs, på hvilket
gränsen följer floderna Sark, Liddell och Kershope,
Cheviot hills och floden Tweed. För öfrigt omgifves
landet af Nordsjön, Atlantiska hafvet och Irländska
sjön. Fastlandet ligger mellan 58° 40’,5 och 54° 38’
n. br. samt 1° 45’,5 och 6° 14’ v. lgd samt har med
tillhörande ögrupper: Hebriderna i v., Orkenöarna och
Shetlandsöarna i n., en areal af 78,895 qvkm. Kusten
är ytterst oregelbunden. På alla sidor skjuta fjordar
(firths och lochs) djupt in i landet (ingen punkt af
landet ligger mer än 120 km. från hafvet): på östra
sidan Forth-, Tay-, Moray- och Dornoch-fjordarna,
på vestra sidan Solway
firth, med Wigtown och Luce bay, Firth of Clyde,
Loch Linnhe och en mängd mindre fjordar. Likväl
har endast vestra kusten goda naturliga hamnar,
hvaremot på den östra endast Cromarty firth, en
sidoarm till Moray firth, bildar en sådan. Efter
landets beskaffenhet samt befolkningens bildning,
härkomst och språk, sådant detta tedde sig särskildt
omkring midten af 18:de årh., sönderfaller landet i
två hufvuddelar: låglanden (Lowlands) och höglanden
(Highlands), mellan hvilka Clydes och Forths breda
dalar utgöra gräns. Höglanden genomskäras af den
långa, jämförelsevis smala Glenmore-dalen, som i
nordöstlig riktning sträcker sig från Loch Eil till
Inverness Firth. De i den blott 27 m. öfver hafvet
belägna dalbottnen befintliga sjöarna äro förenade med
hvarandra genom Kaledoniska kanalen (se d. o.). Den
n. och v. om denna dal belägna delen af S., den
kargaste och glesast bebodda trakten af landet,
bildar en kal, 160–500 m. ö. h. belägen högslätt,
med torfmossar och fjäll. De högsta punkterna äro
Ben More (1,000 m.), Ben Dearg (1,114 m.), Slengach
l. Ilioch (1,220 m.), Ben Wyvis (1,042 m.), Scour na
Lapich (1,150 m.), Mam Soul (1,176 m.) och Ben Attow
(1,220 m.). Mot östra kusten blir landet lägre och
bildar slätten Caithness. Äfven de mellan fjordarna
Dornoch, Cromarty och Beauly belägna halföarna äro
till större delen jämna. Södra delen af höglanden,
som till större delen fylles af Grampianbergen,
står knappt efter den förra i vildhet och
sterilitet. Bergssidorna äro i allmänhet branta och
söndersplittrade, topparna deremot afrundade, dalarna
djupt nedskurna. Ljung betäcker stora sträckor,
afbruten endast af torfmossar. Godt fodergräs
växer endast i dalarna, och der dessa vidga sig,
finnes äfven god åkerjord. Man delar Grampianbergen
(se d. o.) i en central, en sydlig och en nordlig
kedja, den senare äfven kallad Cairn Gorm. Mellan
Grampianbergen och de på södra gränsen gående Cheviot
hills ligga de skotska låglanden, hvilkas hufvuddel
är Strathmore, den stora slätt som sträcker sig från
Stirling i nordöstlig riktning längs sydöstra foten af
Grampianbergen till Stonehaven och i s. ö. begränsas
af Sidlaw hills och Ochill hills. En annan slätt
ligger mellan Firth of Forth och Clyde. De egentliga
Cheviot hills bilda gräns mot eng. grefskapet
Northumberland. Deras högsta topp, Cheviot (819 m.),
ligger inom England. De hafva i allmänhet koniska
och kala toppar samt branta sidor och äro åtskilda
genom djupa klyftor och dalar. Mot v. fortsättas de
af Lowther hills, med Hartfell (804 m.) och Broad
Law (839 m.), och längre bort af höjderna på gränsen
mellan Lanark, Ayr och Kirkcudbright. Genom Tweeds
dalgång skilda från hufvudgruppen ligga Lammermoor,
Moorfoot och Pentland hills af 500–650 m. höjd på
södra sidan af Firth of Forth. Större slätter äro
Merse kring nedre Tweed samt Nithsdale och Annandale
n. om Solway Firth, vid hvars strand, i Galloway,
den isolerade bergmassan Criffel uppstiger till 569
m. höjd. – I geologiskt hänseende kan man dela S. i
tre skarpt skilda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
