Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skoläst ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
områden: höglanden, låglandet mellan Forth
och Clyde samt det södra berglandet. En från
Stonehaven till Clyde dragen linie bildar gräns
för höglanden, i hvilka genom metamorfism uppkomna
siluriska bergarter äro öfvervägande. De bestå af
urlerskiffer, kloritskiffer och gråvacka, mellan
hvilka glimmerskiffer och gneis äro inbäddade,
samt af qvartsit och qvartsskiffer. Dessa
skiffrar äro genombrutna af eruptiva bergarter,
hufvudsakligen granit med syenit samt porfyr i
närheten af vestkusten. Granit bildar de vilda
bergshöjderna omkring Dees och Dons källor och v. om
Aberdeen; Ben Nevis deremot är ett porfyrberg. Längs
vestkusten från Kap Wrath till ön Skye sträcker sig
en gneisregion, öfverlagrad af kambriska sandstenar
och konglomerat. På östra kusten är devonisk sandsten
allmän. På god byggnadssten är norra S. rikt, men
fattigt på malmer. Endast bly befordras i dagen, och
något vaskguld vinnes. Mellersta S. hör förnämligast
till stenkolsformationen, hvilken såväl i s. som i
n. är infattad i devonisk sandsten. Alla de branta
klipporna, som höja sig öfver slättlandet, såsom
Arthur’s seat vid Edinburgh, bestå af basalt,
porfyr och andra eruptiva bildningar. Äfven
tuffer och vulkaniska konglomerat uppträda inom
stenkolsområdet. Sandsten i mellersta S. lemnar god
byggnadssten. Södra S. med dess kullar och bergskedjor
är hufvudsakligen sammansatt af silurisk skiffer,
sandsten och kalk. Eruptiva bergarter förekomma
här och der, såsom porfyr i Cheviots, granit i de
vestra bergen. I de siluriska bildningarna i öfre
Lanark finnas vigtiga blyglanslager. Storartade
måste under istiden glacialbildningarna hafva varit
att döma af den stora utbredningen af erratiska
block och de många glensjöarna och moränsjöarna,
af hvilka de senare afgjordt och de förre sannolikt
bildats af glacierer. Senare höjde landet sig, så
att strandbildningar med musslor tillhörande ännu i
omgifvande haf lefvande arter anträffas högt öfver
hafsspegeln och långt in i landet.
Skotlands floder hafva ett vida snabbare lopp än
Englands, stiga ofta plötsligt och äro följaktligen
af föga nytta för flodfarten. I Nordsjön utmynna
Tweed, som på en längre sträcka bildar gräns mot
England, Forth med Teith, Tay, den största af alla,
i vattenrikedom öfverträffande Thames, Dee, Don, Spey,
den vackraste af alla, Findhorn, Ness och Shin. Vestra
sidan har endast en större flod, Clyde, utom dem,
som falla ut i Solway Firth: Dee, Nith och Annan. På
sjöar är S. mycket rikt och deras romantiska läge
bland bergen bidrager mycket till landets pittoreska
karakter. I låglandet finnes endast en större sjö,
den historiskt bekanta Loch Leven i Kinross. Den
största af alla höglandssjöar är Loch Lomond (se
Lomond 2). I Glenmore ligga Loch Ness, L. Oich
och L. Lochy, förenade genom Kaledoniska kanalen. I
en sidodal ligger L. Arkaig, i södra Argyll L. Awe,
i Ross L. Maree, L. Fannich och L. Luichart, i vestra
Inverness L. Shiel och L. Moror.
På Skotlands klimat utöfvar den varma Golfströmmen
stort inflytande, i synnerhet på
vestra kusten, som har betydligt mildare vintrar än
östra kusten och inlandet. Somrarna äro deremot på
denna sidan svalare än på den östra, och inlandet är
varmast. Så är medeltemperaturen för Jan. och Juli vid
Portree på östra kusten af Skye + 4° och + 13° C., men
i Perth + 3° och + 15° C. Den starkaste köld man
iakttagit på de britiska öarna är - 26,6° C. (i Kelso
vid Tweed i Dec. 1879). Vanligast äro nordvestliga
vindar, hvilka i allmänhet blåsa från Juli till
Okt. samt från Dec. till Febr., hvilka månader
följaktligen hafva den största nederbörden. Till
följd af bergens allmänna riktning i n. och s. är
nederbörden betydligt större på vestra kusten än på
den östra. I Tweeddalen är enligt 24 års iakttagelser
nederbördsmängden endast 660 mm., medan den deremot
utmed större delen af vestra kusten uppgår till 2,500
mm. och på toppen af Ben Nevis till 3,800 mm.
Befolkning. Skotlands folkmängd anses i slutet af
15:de årh. icke hafva öfverstigit 500,000 och vid
föreningen med England (1707) hafva uppgått till 1
mill. Vid den första verkliga folkräkningen (1801)
uppgick den till 1,608,420 pers. och har under
de följande 80 åren ökats med 132 proc. eller
till 3,735,573 pers. (1881). (1,076 qvinnor mot
1000 män). Af dessa bodde 61,75 proc i städerna,
af hvilka följande 4 hade öfver 100,000 innev.
hvardera: Glasgow, Edinburgh, Dundee och Aberdeen. I
medeltal bodde 47 pers. på hvarje qvkm. Med afseende
på nationalitet voro 3,397,759 (90,9 proc.) födda i
S., 218,745 uti Irland, 90,017 i England samt ett
mindre antal i andra land. Deremot funnos 22,328
skottar i Irland och 253,528 uti England. Under
åren 1853–85 hafva 568,790 pers. emigrerat från
S. – Skotlands befolkning är till större delen
af keltiskt ursprung, men en betydlig skilnad i
seder och folklynne förefinnes mellan högskottar
och lågskottar. En stor del af de förra talar ännu
det s. k. högskotska l. gaeliska (ersiska) språket,
en gren af den keltiska språkstammen (se Gaeliska
språket och literaturen). I sydöstra delen af landet
talas lågskotska, som ingalunda är en blott dialekt
af engelskan, utan ett eget språk, som synes hafva
utbildat sig oberoende af angelsachsiskan genom
nordgermanska invandrare och uppblandats med gaeliska
och franska ord. Fordom utbildadt som skriftspråk
på prosa och vers, undantränges det numera genom
bruket af engelska bland de högre stånden. Under det
lågländarna genom umgänge med engelsmän småningom
tillegnat sig dessas kultur, utbildade sig i
Höglanden ett egendomligt samhällsskick (se Clan),
som fortlefde ända till midten af förra årh. Det
samtidigt med clanväsendets upplösning utfärdade
förbudet mot den högskotska drägten återtogs 1782,
och denna drägt begagnas ännu i en stor del trakter.
Materiel kultur. Till sin naturbeskaffenhet är
S. ett fattigt land, i det omkr. 2/3 af arealen
äro improduktiva, bestående af berg, mossar och
annan mark, som på sin höjd kan användas till
beten. Likväl, eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
