Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rättegångsbalken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller har part vunnit i underrätt, men förlorat
i högre rätt, eller har han delvis vunnit och
delvis förlorat, undgår han i allmänhet att gälda
vederpartens rättegångskostnad; i sådant fall
»qvittas» rättegångskostnaden parterna emellan.
I. Afz.
Rättegångsbalken, den nionde och sista af balkarna
(se Balk 2) i 1734 års lag, innefattar tillika med
den föregående, utsökningsbalken (numera ersatt af
utsökningslagen), hufvudsakligen de processuella
föreskrifterna i denna lagbok.
Rättegångsfel. Se Domvilla och Nullitet.
Rättegångsfrid kallas den särskilda helgd, som
hvilar öfver det ställe, der en domstol är samlad,
och till följd hvaraf vissa der begångna brott
(våldsgerningar och förargelseväckande beteende)
träffas af strängare straff, än om de föröfvats under
andra förhållanden. Mot rättegångsfriden svarade
i äldre tider den s. k. tingsfriden (þingsfriþer,
þingfriþer), hvilken emellertid var vidsträcktare,
i ty att den omfattade ej blott rättegångsstället,
utan ock vägen dit och derifrån. Uttrycket
tingsfrid begagnas för öfrigt ännu med afseende
på rättssammanträdena för landsbygden. Före
förhandlingarnas början å hvarje ting skall enligt
lagen häradshöfding »lysa ting och tingsfrid».
J. H-r.
Rättegångskostnad. Se Rättegång.
Rättens ombudsman. I hvarje konkurs utser rätten
eller domaren en »ärlig och förståndig» man att
i konkurssaken vara rättens ombudsman (jfr § 41 i
Konkurslagen af d. 18 Sept. 1862). Honom åligger att
hafva tillsyn öfver gode männens och sysslomännens
förvaltning af konkursboets tillgångar, att föra
ordet vid borgenärernas sammanträden utom rätten,
att anmäla hos rätten sådana förvaltningsfrågor,
som påkalla dess pröfning, samt att vid uppgörandet
af utdelningsförslaget med sysslomännen derom
samråda. Vid skiljaktiga meningar emellan sysslomännen
och rättens ombudsman skall utdelningsförslaget
upprättas enligt ombudsmannens mening. Af arvodet
för konkursboets förvaltning tager rättens ombudsman
en tredjedel, der ej rätten annorlunda bestämmer.
L. A.
Rättfärdiggörelsen (Lat. justificatio), teol., kallas
i den kristna teologien den akt af gudomlig nåd,
medelst hvilken mensklighetens genom återlösningen
åstadkomna försonade förhållande till Gud förverkligas
för individen. Gudsriket i menskligheten har till
sin nödvändiga förutsättning detta försonade
förhållande. Derför ställes i evangelierna
gudsriket alltid i samband med syndernas
förlåtelse. Och i Paulus’ epistlar betonas,
att menniskan rättfärdiggöres (egentl. frisäges
eller frikännes) genom tron på (tilliten till)
Guds i Kristus uppenbarade nåd och kärlek. Denna
tro är medlet för rättfärdiggörelsen. Hennes grund
är återlösningen, hennes mål det kristliga lifvet,
kärlekens lif. – Då efter utbildandet af dogmen om
Kristi person ordningen kom till den antropologiska
delen af kyrkoläran, fasthöll
Augustinus med stor skärpa den paulinska ståndpunkten om
rättfärdiggörelse af nåd, medan Pelagius tillskref
menniskan sjelf initiativet vid omvändelsen, och
en förmedlande riktning (semipelagianismen) lät
menniskan medverka med den gudomliga nåden. Den
sistnämnda riktningen blef bestämmande för
utbildandet af medeltidskyrkans hela lära om
de gudomliga nådeverkningarna, särskildt om
rättfärdiggörelsen. Enligt Tomas från Aqvino höra
till rättfärdiggörelsen 1) nådens ingjutande,
2) den fria viljans rörelse till Gud, 3) hennes
sträfvande emot synden och 4) skuldens förlåtande. –
Reformationens religiösa motiv var behofvet af
en af hvarje yttre, kyrklig förmedling oberoende
visshet om ett försonadt förhållande till Gud
och af en dermed följande obetingad tillit till
Gud såsom rätta grundvalen både för den kristliga
friheten och den kristliga fullkomligheten. Deraf
härflöt den centrala ställning reformatorerna
gåfvo rättfärdiggörelsen genom tron, icke såsom en
teologisk dogm, utan såsom den troendes religiösa
erfarenhet. Häri är allt sammanfattadt, hvari
den ursprungliga skilnaden mellan katolicism och
protestantism bestod. Den protestantiska uppfattningen
formulerades i Augsburgiska bekännelsen sålunda:
»Menniskorna kunna icke rättfärdiggöras inför Gud
genom sina egna krafter, förtjenster eller gerningar,
utan de rättfärdigas för Kristi skull genom tron,
då de tro, att de upptagas till nåd, och att deras
synder förlåtas för Kristi skull, hvilken genom sin
död gjort tillfyllest för våra synder». – Gent emot
denna uppfattning formulerade den romersk-katolska
kyrkan på tridentinska konciliet definitivt sin
lära derhän, att »rättfärdiggörelsen icke är blott
syndernas förlåtelse, utan äfven den inre menniskans
helgelse och förnyelse genom frivilligt mottagande
af nåden och gåfvorna», samt att menniskorna icke
rättfärdiggöras genom tron allena, utan äfven genom
den »nåd och kärlek, som af Anden ingjutas i deras
hjertan», och att vi genom denna nådeverkning »icke
blott räknas för, utan med sanning kallas och äro
rättfärdiga». – Det etiska momentet i omvändelsen
erkändes jämväl af de evangeliske, men såsom en
särskild nådeverkning: helgelsen. Ledda af ofvan
antydda religiösa intresse (behofvet att först
känna sig försonad med Gud), begränsade de begreppet
rättfärdiggörelse till frisägandet från syndaskulden
och upptagandet i barnaskapet hos Gud. Men som man ej
gjorde allvar af Luthers tanke att vi få ingen sann
kunskap om Gud annat än genom hans kärleksuppenbarelse
i Kristus, utan fastmera fortfarande antog en hämnande
rättfärdighet och derför bibehöll medeltidskyrkans
försoningsbegrepp, kunde man ej häller göra allvar
af uppfattningen af det kristliga lifvet såsom i
sitt väsende och alla sina yttringar en följd af
och ett bevis för den rättfärdiggörande tron. Denna
fattades fastmera öfvervägande såsom en dogmatisk och
historisk tro. Dess sanna betydelse blef i grunden
oförstådd. Också hade läran om densamma knappast
blifvit formulerad i bekännelseskrifterna, förrän
upplösningsprocessen började. –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
