Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rättegångsbalken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den äldre pietismen betonade, att den tro, som
rättfärdiggör, endast kan framgå ur omvändelse
och bättring, och att derför vissheten om
rättfärdiggörelse förutsätter medvetandet af en
genomgången botkamp. Derigenom banades väg för
en uppfattning, enligt hvilken rättfärdiggörelsen
stöder sig på den hos menniskan i tron faktiskt skedda
förändringen. – I det etiska intresse, som icke kunde
finna sig tillfredsstäldt af den dogmatiskt
förstelnade protestantiska rättfärdiggörelseläran, har
den äldre rationalismens ombildning af densamma sin
grund och sitt historiska berättigande, ehuruväl
den helt och hållet saknade det religiösa djup,
som kännetecknat denna lära i dess ursprungliga
anläggning och syfte. Denna rationalism betecknade
den rättfärdiggörande tron såsom öfvertygelsetrohet,
såsom en menniskans oaflåtliga åstundan att i
allting bringa sin vilja i öfverensstämmelse med Guds
vilja och sträfvan att följa denna vilja, så långt
hon förstår och förmår. Detta sinnelag, denna sträfvan
tillräknar Gud menniskan såsom rättfärdighet.
En djupare spekulativ uppfattning af
rättfärdiggörelsen möter oss hos Kant. Enligt
honom består den rättfärdiggörande tron deri att
menniskan hängifver sig åt och upptager såsom
sin viljas yttersta motiv Kristus-idealet. Detta
kan i intet tidsmoment uppnås. Men för Gud,
som uppfattar på ett absolut och tidlöst sätt,
är det kontinuerliga framåtskridandet i det goda,
som ligger i sträfvandet till detta ideal, redan en
fulländad enhet. Derför tillräknar han menniskan det
såsom rättfärdighet att hon praktiskt gjort detta
ideal till sitt. Hos Kant var detta Kristus-ideal
emellertid blott det abstrakta begreppet om en
för Gud behaglig mensklighet. Hos den moderna
teologiens grundläggare, Schleiermacher, är det
deremot konkret: det sammanfaller med den historiske
Kristus. Rättfärdiggöreisen bestämmer han sålunda:
»medvetandet af skuld inför Gud och straffskyldighet
måste upphöra, så snart genom och med tron en
lifsgemenskap med Kristus uppstått». – Enligt
Swedenborg sker rättfärdiggörelsen genom kärleken;
ty »Herren är kärleken, Herren är allena rättfärdig,
och så mycket menniskan har hos sig af Gud, så mycket
är hon ock rättfärdig och rättfärdiggjord». –
Den protestantiska rättfärdiggörelselärans
religiösa kärna är den personliga vissheten om ett
försonadt förhållande till Gud och gemenskap med
honom och den alltigenom nya karakter, som den
häraf betingade tilliten till Gud gifver åt det
menskliga lifvet och de menskliga sträfvandena.
A. F. Å.
Rättfärdighetsproselyter. Se Proselyt.
Rättighet. Se Rätt 3.
Rättika, Se Raphanus.
Rättimmer, skeppsb. Se Krumtimmer.
Rättning, krigsv., kallas den åtgärd, hvarigenom en
truppafdelning uppställes så, att den bildar en rät
linie. Riktrote kallas den rote eller det befäl, på
hvilken eller hvilket rättningen är, och riktkompani
o. s. v. det kompani o. s. v., som angifver riktningen
för hela afdelningen. – Rättningslinie kallas vid
det svenska kompaniet den linie, som intages af
plutoncheferna och venstra flygelns underbefäl
för att utvisa hvar linien skall uppställas.
C. O. N.
Rätt och sanning, kon. Oskar I:s valspråk.
Rättsfall. Se Institut.
Rättsfilosofi, den filosofiska vetenskapen om
rätten. Dess uppgift är att från de på vissa tider
och i vissa stater faktiskt gällande rättsnormerna gå
tillbaka till det i sig sjelf juridiskt rätta, till
den juridiska rättens eget väsende, för hvilket dessa
normer äro mer eller mindre ofullkomliga uttryck,
och hvilket tillika tjenar som mått för deras högre
eller lägre ståndpunkt. Enär rätten är något, som ej i
och genom sig sjelf, utan allenast genom fri mensklig
verksamhet kommer till stånd, tillhör rättsfilosofien
den praktiska filosofien, inom henne koordinerad
med etik och religionsfilosofi. (Om skilnaden mellan
etisk och juridisk rätt se Rätt.) Rättsfilosofiens
betydelse för den positiva rätten har både öfver-
och underskattats, det förra, då man, såsom t. ex. i
slutet af 18:de årh., sökte, oberoende af historiska
förutsättningar, uppkonstruera hela denna positiva
rätt ur några få abstrakta rättssatser, det senare, då
man, såsom den s. k. historiska skolan, förnekat alla
af det historiskt gifna oberoende normer för rätten
och fattat dettas vidare utveckling och användning
på nya tidsförhållanden såsom lagstiftningens enda
uppgift. – Rättsfilosofien framträder inom filosofiens
historia jämförelsevis sent såsom en sjelfständig
vetenskap. Antikens tänkare utvecklade visserligen
vissa för samhällets allmänna begrepp vigtiga
bestämningar, och äfven i rent rättsfilosofiskt
afseende drefvos de fram till fixerandet af hvad,
som är rätt enligt naturen eller i sig sjelf, till
skilnad från det, som är rätt enligt gällande lag,
men vid denna allmänna distinktion stannade man i det
hela. Först i nyare tidens början framträder i och med
Grotius, Hobbes m. fl. en sjelfständig rättsfilosofi,
till en början under form af s. k. naturrätt (se
d. o.). Då sedermera de antaganden, på hvilka denna
hvilade, att samhälle och egentlig rättsordning
uppkommit genom ett fördrag, i och genom hvilket
menniskan inskränkt sin ursprungliga rätt till allt,
befunnits sjelf motsägande och ohållbara, inträdde
rättsfilosofien i ett nytt skede af sin utveckling,
som väsentligen karakteriseras deraf att all
(juridisk) rätt mer eller mindre afgjordt grundas
i samhället och detta i sin ordning fattas såsom en
organism, visserligen bragt till stånd och utvecklad
genom menniskans vilja, men likväl ej till sitt
väsende grundad i något sådant som en mer eller mindre
godtycklig öfverenskommelse mellan menniskor. Arten
och betydelsen, af denna organism hafva sedermera
af olika tänkare fattats ej så litet olika, än mer
naturalistiskt, än mer idealistiskt och rationelt.
L. H. Å.
Rättsförhållande. Se Institut och Rätt 3.
Rättshandling, jur., handling, som afser en
rättighets uppkomst, bibehållande, förändrande eller
upphörande. För en sådan handlings rättsliga giltighet
fordras, att det handlande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
