Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ränta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tänka, och man förstår då dermed, att hon
har rätt antingen till de yttre vilkoren för
tänkandet eller till att meddela sina tankar åt
andra. Sjelfva rättigheten är just handlingen eller
verksamheten. Denna, såsom en verksamhet i det
yttre, förutsätter emellertid ett till detta yttre
hörande material, och detta material säges då vara
rättighetens objekt l. rättsobjektet. Så t. ex. är
eganderätten rättighet till det fria förfogandet
öfver egendomen (rättsobjektet). Vidare har menniskan
rättigheter (se bl. a. Medborgerliga rättigheter,
Naturrätt) endast i förhållande till andra fritt
verksamma väsenden, aldrig i och för sig eller i
förhållande till rena naturmakter. Mot stormvinden
eller vilddjuret må jag ega makt eller vara vanmäktig;
rättigheter eger jag ej. Dessa äro nämligen alltid
något, som bör respekteras, och finnas derför ej
i förhållande till väsenden, för hvilka »böra»,
d. v. s. förpligtelse, saknar betydelse. Rättighetens
grund är den förnuftiga lag, som auktoriserar henne,
och som i någon mening måste gälla både för det
berättigade och för det förpligtade subjektet. Är
lagen den etiska eller moraliska lagen, säges
rättigheten vara etisk eller moralisk, är lagen en
juridisk lag, säges hon vara juridisk. Den moraliska
lagen är väsentligen en befallande (ej en tillåtande)
lag, och den moraliska rättigheten blifver derför i
sjelfva verket detsamma som den moraliska pligten,
endast betraktad från den sidan att den är en fri
handling i det yttre, som af andra bör respekteras. I
de fall, då denna sida mera märkbart framträder, har
man emellertid särskild anledning att företrädesvis se
henne ur den synpunkten att hon är en rättighet. Ett
förbiseende deraf, framförallt i dessa fall, kan
äfven för etiken medföra betänkliga vådor. – Den
juridiska rättigheten är hvad man företrädesvis
och i inskränkt bemärkelse kallar rättighet. Det
utmärkande är här, att det är rättssamhället (staten),
som är auktoriserande, och att staten med tvångsmakt
garanterar dess utöfning, ehuru den (efter regeln)
ej ålägger medborgaren denna utöfning, utan låter
honom sjelf afgöra om och till hvad utsträckning han
vill begagna sin rätt. Den juridiska lagen bestämmer
nämligen endast, hvem i ett visst fall eger att
besluta, icke hvad som skall beslutas, hvilket
den låter rättssubjektet på moraliskt ansvar sjelf
afgöra. Mycket kan derför vara juridiskt tillåtet, som
är moraliskt orätt. Endast i och genom rättssamhället
eger menniskan juridiska rättigheter (hvilket dock
ej utesluter skilnaden mellan rationel och empirisk
rätt på det juridiska området). Dessa kunna indelas
i ursprungliga (äfven kallade oförytterliga eller
medfödda), hvilka icke förutsätta något annat än ett
aktuelt rättssubjekt samt följaktligen finnas hos
hvarje sådant och ej genom fördrag kunna afhändas
(ett sådant fördrag vore ett s. k. pactum turpe),
samt vilkorliga (eller härledda), hvilka dessutom
förutsätta något mer, vanligen en rättshandling. Till
de ursprungliga rättigheterna höra t. ex. rätt till
lif, kroppslig integritet, frihet, heder m. m.; till
de vilkorliga hör företrädesvis
eganderätt i vidsträckt bemärkelse, som brukar
indelas i personal- och realrätt. Personalrätt,
rätt till andras prestationer, kallas äfven fordran,
obligation (se d. o.). Med realrätt förstås rätt
till en sak (i betydelsen af ett yttre ting). Denna
rätt karakteriseras deraf att den gäller mot hvem som
hälst (jus contra quamlibet personam) och uppkommer
omedelbart genom en ensidig rättshandling. Om jag
t. ex. eger en sak, är en hvar i alldeles samma mening
pligtig att respektera denna min rätt. Närmast är det
ock genom min egen vilja allena (besittningstagandet),
som jag blifvit egare, ehuru visserligen sjelfva denna
handling kan för sin egen rättmätighet förutsätta
andra (tvåsidiga) rättshandlingar, t. ex. köpeaftal
med sakens förre egare. Vanligen antagas fyra former
af realrätt: 1) rättigheter, som följa af blotta
besittningen af en sak (jura nudae possessionis),
t. ex. att ej behöfva uppgifva åtkomstsättet eller
bevisa dess laglighet, 2) eganderätt (dominium), rätt
att, med andras uteslutande, fritt förfoga öfver
en sak (den vigtigaste och mest typiska formen),
3) panträtt (pignus), rätt att genom värdet af en
viss sak hålla sig skadeslös för en annans möjliga
försummelse att fullgöra vissa lagliga prestationer,
samt 4) servitut (servitus), en rätt, som innebär
inskränkning i någons bruk af någon sin fasta egendom
(t. ex. rätt att befara allmän vinterväg öfver andras
egor, att fordra, att grannen i vissa fall ej vidtager
för min egendom skadliga åtgärder o. s. v.). Dessa
äro ock de enda af svenska lagen egentligen
erkända realrättigheterna. I det romerska och i
åtskilliga andra rättssystem hafva flere upptagits.
L. H. Å.
Rättare, vid jordbruk använd arbetsförman, som i
närmsta hand för befälet öfver arbetarna. Rättaren
kallas vid större jordbruk ofta befallningsman
eller (ladu-)fogde. – I det äldre lagspråket
betydde »rättare» (raettari) dels domare (af raetta
i bet. döma), dels en person på landet, som hade att
antingen sjelf herbergera resande eller visa dem hvar
herberge kunde fås (af raetta i bet. visa till rätta).
Rättareting, ting, der konungens domsrätt
utöfvades. Se Kongens thing och Räfsteting.
Rättegång, det förfarande man skall iakttaga för
att erhålla domstols utslag angående en tvistig
rätt eller ett kriminelt åtal; äfven ett särskildt
vid domstol anhängigt mål. Se vidare Muntlighet. –
Den utgift, som part fått vidkännas för utförande af
sin talan i rättegång, kallas rättegångskostnad. Vid
målets slutliga afgörande skall rätten äfven döma om
parternas skyldighet att ersätta sådan kostnad. Den
allmänna regeln är den att tappande part icke blott
får vidkännas sin egen rättegångskostnad, utan
äfven måste ersätta motpartens; den, som pröfvas
hafva rätt, bör icke drabbas af den kostnad, som för
rättens utsökande eller värjande varit nödig. Enligt
gällande rätt lider emellertid denna regel väsentliga
undantag. Har saken varit »mörk och tvifvelaktigt»,
så att äfven den tappande parten kan anses hafva egt
skälig orsak till rättegång,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
