Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Listkrokodilen. Se Krokodilslägtet - Listval, det slags valrätt, som uppkommer derigenom att ett land i st. f. att fördelas i mindre valkretsar, af hvilka hvar och en väljer sin representant, indelas i större valkretsar, af hvilka hvar och en, alltefter innevånareantalet, väljer flere än en - Listverk af olika slag, enklare och rikare och mera sammansatta, användas inom byggnadskonsten och konstslöjden för att indela eller begränsa en yta - Liszt, Franz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Listkrokodilen. Se Krokodilslägtet.
Listval, det slags valsätt, som uppkommer
derigenom att ett land i st. f. att fördelas i
mindre valkretsar, af hvilka hvar och en väljer
sin representant, indelas i större valkretsar, af
hvilka hvar och en, alltefter innevånareantalet,
väljer flere än en, och hvilket har till följd
att de afgifna röstsedlarna skola innehålla en
förteckning, en lista, på flere namn, nämligen så
många som antalet af representanter, hvilka för
valkretsen skola utses. Detta valsätt är det, som
i Frankrike kallas scrutin de liste i motsats till
scrutin d’arrondissement, vid hvilket på hvarje
röstsedel endast ett namn uppföres, och som blifvit
så kalladt, emedan arrondissementsindelningen
varit lagd till grund för valkretsarnas anordning
i st. f. departementsindelningen, som vid listval
ligger till grund för denna anordning. Frågan om
huruvida departementen i Frankrike skulle välja hela
sitt antal representanter samfäldt genom listval
i st. f. att vara fördelade i valkretsar efter
arrondissementen, som välja hvar sin representant,
utgjorde, alltsedan Gambetta yrkade på det förra
valsättet, en politisk tvistefråga i detta land, tills
representationens bägge afdelningar (1885) beslöto
införande af listval.
H. L. R.
Listverk af olika slag, enklare eller rikare och
mera sammansatta, användas inom byggnadskonsten och
konstslöjden för att indela eller begränsa en yta. De
olika slagen af listverk äro mycket karakteristiska
för de olika konststilarna, och kännedomen om dem
utgör en vigtig del af stilläran. Om de grundformer,
af hvilka listverken sammansättas, se Gesims.
Liszt [list], Franz, verldens störste pianovirtuos,
föddes d. 22 Okt. 1811 i Raiding (Ungern), väckte
redan som gosse uppseende för sitt pianospel,
erhöll af några ungerska magnater ett stipendium
för vidare utbildning och studerade (1821) i Wien
för Czerny och Salieri, senare (1823) i Paris för
Paer och Reicha (komposition). I synnerhet i Paris
blef snart "le petit L." den förnäma verldens afgud,
och äfven i landsorten samt i England gjorde hans
brådmogna spel lycka. Sedan fadern dött (1827)
och stipendiet tagit slut, måste han slå sig ut
som musiklärare. Han hade redan försökt sig som
kompositör (operetten Don Sancho, 1825), och till
hans oroliga andes utveckling bidrogo äfven dels
hans bekantskap med saintsimonismen, som han en tid
dyrkade, dels religiösa grubblerier, hvilka slutligen
(1865) förmådde honom att blifva abbé, utan att dock
försaka sin konst eller verldens njutningar. Paganinis
uppträdande försatte honom (l831) i extas och gaf
honom anledning att rikta sin teknik med nya effekter
(spänning, språng), liksom å andra sidan bekantskapen
med Chopin främjade hans utbildning åt ett helt annat
håll. Uppförandet af Berlioz "Episode de la vie
d’un artiste" gaf väckelsen åt hans förkärlek för
"program-musiken", hvars hufvudsakliga odlare, jämte
Berlioz, han sedermera blef. Fétis’ föreläsningar
(1832) om upphäfvande af det gamla tonartbegreppet
bidrogo att gifva hans harmonisering den frihet från
de häfdvunna tonskalornas band,
som i allmänhet utgör ett karakteristiskt
kännetecken på den "nytyska skolan". Af betydelse
för hans andliga mognad blef hans förbindelse med
skriftställarinnan grefvinnan d’Agoult ("Daniel
Stern"), hvilken 1835–39 deltog i hans konstresor och
skänkte honom tre barn (bland dem dottern Cosima, som
blef först H. v. Bülows, derefter Richard Wagners
maka). Till 1849 fortsatte han sina triumftåg
såsom virtuos genom Europa, hvarunder han ofta
visade stor välgörenhet och frikostighet (så bidrog
han med en större summa till Beethovenmonumentet i
Bonn). 1847–59 verkade han såsom hofkapellmästare i
Weimar, höjde denna stads teater till en betydande
rang, bragte till uppförande Wagners musikdramer
samt befordrade wagnerismen och samlade omkring
sig ett hof af unga "nytyska" talanger (Raff,
Bülow, Tausig, Cornelius). 1861–70 lefde han i
Rom. Derefter har han mest delat sin tid emellan
denna stad och Weimar, alltjämt ledsagad af en
skara elever och beundrare. Han är öfverhopad af
utmärkelser, hedersdoktor vid Königsbergs universitet,
adlad af österrikiske kejsaren genom förlänandet af
jernkroneorden, hedersborgare i tyska och Österrikiska
städer, kammarherre hos storhertigen af Weimar samt
sedan 1875 president för den nya ungerska musikaliska
akademien i Budapest.
L. är såsom pianovirtuos utan tvifvel
allenastående. Makten af hans fulländade passager,
svindlande oktavgångar, blixtrande ackordkedjor för
båda händerna, finheten i hans utsirningar, behaget
och vemodet i hans melodi berättas knappt ega sin
like. Dertill kommer en hänförelse, en inspiration,
som låter det utförda stycket synas som en egen
produktion, en ögonblickets skapelse. Han spelar
alla mästare, från Scarlatti ända till de nyaste, med
samma fulländning, men ock med samma exceptionella,
subjektiva uppfattning, hvilken, intressant hos ett
geni, blir betänklig hos imitatörer, som icke förmå
fylla den kolossala tekniken och det inspirerade
rusningsmanéret med genialiskt eller individuelt
innehåll (Sophie Menter). – Om L:s epokgörande storhet
som exekutör sålunda är obestridd, är deremot hans
betydelse som komponist ganska omtvistad. Under
det hans anhängare och lofsångare (Richard Pohl,
Louise Ramann) finna, att ingen så som han har
förstått förena musikens melodiska, harmoniska,
rytmiska och kontrapunktiska element samt höja
dem genom karakteristisk färg, så anser deremot
Hanslick, att L. har en liten uppfinningsgåfva,
som bättre förvaltar andras kapital än skänker
egna insatser. Marsop karakteriserar honom såsom
tonsättare sålunda: "L. är i sin Heilige Elisabeth,
i sin Christus katolsk, men utan tro. Tänker man sig
rökelseångorna skingrade, Palestrina-imitationen
aflägsnad, varsnar man skelettet af en tämligen
nykter rationalism. I L:s kompositionssätt speglar
sig salongskonversationen: det spirituella infallet å
ena sidan, den konventionella frasens trivialitet å
den andra". Onekligen är L. en alltför öfvervägande
reproduktiv natur för att kunna ega någon mera betydande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
