Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kropp ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kroup. Se Krup.
Kru, ett på Afrikas vestra kust bosatt negerfolk,
hvars egentliga namn är kra l. krao. Egentligen
borde benämningen inskränkas till de stammar, som äro
bosatta i granskapet af floden Sinoe i republiken
Liberia, der deras förnämsta orter äro Settra Kru
och Nanna Kru, men det utsträckes i allmänhet till
omkr. ett tjugotal stammar utmed en kuststräcka af
300 km. längd. Kru-negrerna äro bekanta som djerfva
och skickliga båtförare och hafva förr ofta tjenat
som sjömän på europeiska fartyg; men oaktadt de
länge stått i beröring med européer, känner man
föga om dem. De hålla sig skilda från andra stammar
och äro nu hufvudsakligen sysselsatta med handel;
endast få taga numera tjenst som sjöman. De hafva
inga slafvar, och ej häller lär någon af dem hafva
varit slaf i främmande land. Ingen kru-neger lär ens
till namnet antagit kristendomen. Männen äro långa
och välväxta, med svart, i blått skiftande hudfärg,
tätt, ulligt hår och rikare skäggväxt, än som är
vanligt hos negrer. Qvinnorna äro mera ljushyade
än negerqvinnor i allmänhet och närma sig i flere
afseenden de europeiska qvinnorna. Bleek och Latham
sammanställa kru-språket med mandingoernas, men
Koelle, som utgifvit en grammatik öfver kru-språket
(1854), anser det vara ett särskildt språk.
Krubban (Praesepe), astron., stjerngrupp i Kräftans
stjernbild, innehåller blott svaga stjernor (ingen
större än 7:de storleken), hvilkas samfällda ljus
dock är märkbart under klara, månskensfria nätter.
E. J.
Krubb-bitare, veterinärmed., kallas en häst, som har
den ovanan att sluka luft och dervid antingen biter
i eller trycker framtänderna eller hakan mot krubban
eller andra fasta föremål. Somliga hästar sluka luft,
utan att stödja tänder eller haka mot något föremål;
dessa brukar man kalla väderslukare. Den nämnda
ovanan föranleder sällan någon synnerlig olägenhet för
djuren. Till förekommande af att hästar skola blifva
krubb-bitare böra de som unga ofta fodras och dagligen
få rörelse i fria luften. För fullvuxna eller äldre
hästar, som hafva nämnda ovana samt till följd deraf
emellanåt angripas af väderkolik, anbringas en slät
vägg framtill i spiltan, och lägges fodret uti en på
golfvet anbringad krubba. C. A. L.
Krubbpålar, krigsv., jernskodda pålar, som
tillhöra de beridna truppernas fältutrustning. Vid
en trupps bivackering nedslås dessa pålar i
rader, och mellan dem spännas krubbstrecken,
vid hvilka hästarna bindas medelst grimskaft.
O. A. B.
Kruciferer (af Lat. crux, kors, och ferre, bära),
bot. Se Cruciferae.
Krucifix (Lat. crucifixus, fäst på kors, korsfäst),
en bildlig framställning af den korsfäste Frälsaren
("Kristus på korset"), antingen målad eller
utförd i trä, sten, metall o. s. v. Det allmänna
språkbruket använder namnet mest om fristående bilder
af det senare slaget. Krucifix förekommo ej i den
gammalkristna kulten och konsten. Dels lefde nämligen
Kristus i de äldste kristnes föreställning snarare
såsom herden
och herren än såsom den dödade försonaren, dels
ville de kristne måhända undvika att genom dylika
bilder gifva näring åt det hedniska föraktet för "den
korsfäste guden" och derigenom prisgifva åt smädelsen
det för dem heligaste och dyrbaraste. År 1856
upptäcktes på en mur på Palatinus i Rom en hånande
teckning af ett krucifix, föreställande en menniska
med åsnehufvud, hängande på ett T-formadt kors. Denna
teckning, som torde förskrifva sig från omkr. år
200, är den äldsta kända krucifixframställning. En
mycket gammal sådan är äfven den afbildning, som
förekommer i en i 5:te århundradets sarkofagstil
hållen relief på en kopparport, tillhörande den
omkr. 430 grundlagda S. Sabina-kyrkan i Rom. Från
samma tid är måhända äfven en i British museum i
London förvarad elfenbensrelief, framställande Kristus
på korset. Dernäst i ordningen kommer en krucifixbild
i en syrisk evangeliehandskrift, förfärdigad 586 af
munken Rabulas från klostret Zagba i Mesopotamien,
hvilken handskrift nu finnes i biblioteket i
Florens. Ett i den kristna konstens historia för sin
höga ålder kändt krucifix är en i Monza befintlig
emaljerad afbildning i guld (eller koppar?), hvilken
påfven Gregorius den store (590–604) skall hafva
förärat långobard-drottningen Teodolinda. Detsamma
säges också hafva varit förhållandet med
tvänne på samma ställe förvarade oljeflaskor,
på hvilka korset och kristusbilden äro framställda
åtskilda. Dessa afbildningar representera troligen en
öfvergångsperiod. På de äldre krucifixen framställes
Kristus vanligen iklädd en fotsid klädnad, hvilken på
de yngre krucifixen blir allt mindre och mindre, till
dess att från 10:de årh. endast ett skynke om höfterna
återstår. På några af de äldre krucifixen hvila den
korsfästes fötter på ett från korset rätt utstående
bräde (suppedaneum) i enlighet med ett bruk hos
romarna vid korsfästning, men i strid med den gamla
vanliga föreställningen om Kristi korsfästning. Det
vanliga är att fötterna på krucifixen äro fästa vid
korset med hvar sin spik, hvilken typ än i dag är
den österländska kyrkans. Vid slutet af medeltiden
förekom allmänt i den vesterländska kyrkan den nu
gängse afbildningen med den ena foten lagd på den
andra och båda fötterna sålunda fästa med endast en
spik. Den österländska krucifixtypen är lidandestypen
(med hufvudet och underlifvet böjda åt höger). Den
äldre vesterländska krucifixtypen framställer den
korsfäste idealt, med ett smärtfritt ansigtsuttryck
och gestalten rak. Mot slutet af medeltiden började
äfven inom vesterländska kyrkan den österländska
typen med några förändringar göra sig gällande. Från
11:te årh. framställes den korsfäste såsom död. Som
öfverskrift på korset förekomma på de äldre krucifixen
olika beteckningar. Den vanliga beteckningen på de
moderna vesterländska krucifixen är INRI (Jesus
Nazarenus Rex Judaeorum, "Jesus från Nazaret,
judarnas konung", enl. Joh, 19: 19). På utförligare
krucifixafbildningar förekomma flere typiska
figurer. Jungfru Maria och apostelen Johannes, två
soldater, en hufvudskalle vid foten af korset (en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
