Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristendomen, den genom Kristus stiftade religionen - Kristendomsförföljelser utöfvades först af det bland judarna rådande teokratiska partiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annammad som det enda tillförlitliga stödet. Derigenom
återfick evangelium sin rätta plats gentemot
lagiskheten i den romerska kyrkan, som i st. f. att
ingå på reformationens principer fixerade missbruken
och tvingade på sådant sätt reformationens anhängare
att bilda egen kyrka eller, rättare, egna kyrkor:
den evangelisk-lutherska och den ur Calvins
(d. 1564) och Zwinglis (d. 1531) reformatoriska
verksamhet framgångna reformerta. Bägge fasthålla
dock vid den äkta katolska (allmänna) kyrkan
genom erkännandet af de 3 hufvudsymbola (symbolum
apostolicum, nicaeno-constantinopolitanum och
athanasianum), hvaremot den reformerta icke tog
någon hänsyn till hela medeltidens utveckling och
derigenom blef ohistorisk samt miste enhet och
sammanhang. Derför uppkom äfven en mängd sekter
inom henne. Den lutherska kyrkan åter fasthöll vid
den historiska utvecklingen med bortrensande af det
orena och obibliska inom den romerska kyrkan. Men
icke blott på det rent religiösa området verkade
reformationen befriande, utan den har ock återgifvit
staten dess sjelfständighet samt erkänt dess ordning,
stånd och kallelse såsom förenliga med en kristens
kallelse, enär alla verksamhetsområden helgas genom
tron. Genom brist på fast utpräglad kyrkoförfattning
råkade dock den lutherska kyrkan, snart i alltför
stort beroende af staten. Dels derigenom, dels
genom alltför ensidigt betonande af den rena läran
föranleddes uppkomsten af pietismen, som i sin
urartning banade väg för rationalismen, hvilken med
sin kritik vändt sig dels mot kristendomens urkunder,
dels mot dess frälsningsinnehåll och slutligen mot
Kristi gudomliga person samt sträfvar att, i likhet
med gnosticismen under den apostoliska kyrkans
tid, förvandla kristendomen till en vishets- och
dygdelära. Hvarje förnyad strid länder dock till
kristendomens seger, ty dess frälsningsinnehåll
består inför all af sanningskärlek ledd forskning,
och den villfarande och fientliga kritiken finner
sin rättelse i motkritiken. Men framförallt är
kristendomens seger viss derför att kristendomen såsom
ej blott lära, utan lif skänker såsom upplefvad
en verldsöfvervinnande kraft och tillförsigt;
kristendomen måste sålunda, besegrande alla hinder,
slutligen nå sitt mål: Kristus bekänd af alla
folk. Till detta måls uppnående verka mer och mindre
rent, alltefter som ordet och sakramenten mer och
mindre rent handhafvas och förvaltas, alla de former,
i hvilka kristendomen utbildat sig under sin gång
genom tiderna. K. H.
Kristendomsförföljelser utöfvades först af det bland
judarna rådande teokratiska partiet. Det första
offret för dessa förföljelser var Stefanus (omkr. år
36); sedermera dödades aposteln Jakob d. ä. (44) och
Jakob, Kristi broder (omkr. år 63). Vida våldsammare
och mera omfattande voro förföljelserna från den
hedniska romerska statens sida. Dessa följde med
nödvändighet af den romerska rättsuppfattningen
och lagstiftningen. Den romerska religionen var
väsentligen en statsreligion. Alla det offentliga
lifvets förrättningar voro hos romarna
förbundna med religiösa ceremonier. Det var den
romerske medborgaren förbjudet att dyrka främmande,
af staten icke erkända gudomligheter. De underkufvade
folken fingo behålla sina gudar, ja dessa gudar blefvo
stundom, så att säga, naturaliserade i Rom. Ehuru
detta ej lät sig göra med hebréernas Jehovah, som icke
tillät sina dyrkare att hafva några andra gudar jämte
honom, blef dock äfven judendomen en inom romerska
staten tillåten religion (religio licita). Så länge
de kristne räknades för judar, kom detta förhållande
äfven dem till godo. Men i samma mån de skilde sig
från judarna, försämrades deras ställning till den
romerska staten. Kristendomen var icke ett folks
religion såsom judendomen och hade derför icke från
romersk synpunkt samma anspråk på att blifva tåld
som denne. De kristnes samfundslif var bygdt på helt
andra grundsatser än det romerska samhällets. De
kristne höllo sig så mycket som möjligt på afstånd
från detta. De betraktade det romerska riket
såsom den i eminent mening gudsfientliga makten,
som vid Kristi nära förestående återkomst skulle
tillintetgöras. De kristnes gudsdyrkan behandlades
derför som en otillåten religion (religio illicita),
deras församlingar såsom otillåtna föreningar, hvilka
såsom sådana voro hemfallna under de blodigt stränga
lagarna om majestätsförbrytelse. Dessa tillämpades
vid afkunnandet af blodsdomarna öfver de kristne
i Rom under Nero (år 64) och under Domitianus
(95). Trajanus utfärdade ett edikt (omkr. år 100),
i hvilket kristendomen uttryckligen förklarades för en
förbjuden religion, och det stadgades, att de kristne
visserligen ej skulle af myndigheterna efterspanas,
men, i fall de blefvo angifna, lagföras samt, om de
befunnos skyldige och ej ville frånträda kristendomen,
straffas. Under denna lag lefde de under ett och ett
halft århundrade. När ingen angaf dem, lemnades de
i fred, men hvarje angifvelse kunde för dem medföra
dödsstraff. De förföljelser under denna tid, hvilka
historien omtalar, berodde icke på några särskilda
åtgärder af kejsarna, utan voro blott utbrott af ett
mera allmänt hat å hedningarnas sida med åtföljande
angifvelser, till följd af hvilka förordningen mot
de kristne (Trajanus’ reskript) måste tillämpas i en
större utsträckning. Detta skedde i synnerhet under
Marcus Aurelius (161–180), då stora allmänna olyckor
betraktades såsom gudarnas straff för deras till
följd af kristendomens framsteg alltmera försummade
dyrkan. Svårast hemsöktes församlingarna i södra
Gallien, i synnerhet de i Lugdunum (Lyon) och Vienna
(Vienne, 177). Äfven under Septimius Severus (193–211)
och under traciern Maximinus (235–238) afrättades en
mängd kristna. Men den första allmänna förföljelsen
egde rum under Decius. Denne kejsare förordnade
nämligen (249), att de kristne skulle af myndigheterna
efterspanas och dragas inför domstol samt medelst alla
möjliga slags tortyr tvingas till affall. Förföljelsen
fortfor under Decius båda närmaste efterträdare,
Gallus (251–253) och Valerianus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
