Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristendomsförföljelser utöfvades först af det bland judarna rådande teokratiska partiet - Kristensen, Evald Tang - Kristens resa (En kristens resa genom verlden till den saliga evigheten; Kristens samt kristinnas resa etc.). Se Bunyan - Kristian, skandinaviska konungar: - Kristian (Kristiern) I, konung i Danmark, Norge och Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(253–260). Genom en förordning af Gallienus (260)
förklarades deremot kristendomen för första gången
för en inom romerska riket tilllåten religion. Efter
den fyratioåriga period af lugn, som då inträdde,
utbröt den sista och fruktansvärdaste förföljelsen,
den under Diocletianus. Denne befallde 303, att
alla soldater, äfven de kristne, skulle deltaga i
offren. Samma år utfärdade han ett edikt, enligt
hvilket de kristnes alla kyrkor skulle förstöras
och deras heliga skrifter uppbrännas. Kristna
ämbetsmän skulle förlora sina ämbeten; kristna
slafvar skulle ej få frigifvas. Mot alla kristne
skulle vid ransakningen tortyr användas. År 304
förordnades, att de kristne skulle med alla tänkbara
medel tvingas att offra åt gudarna. Diocletianus’
medregent och efterträdare, Galerius, den egentlige
upphofsmannen till förföljelsen, inställde henne
311, då han kände döden nalkas. Under de närmast
följande åren (312 och 313) utfärdades af Konstantin
den store de toleransedikt, som blefvo inledningen
till kristendomens upphöjande till herskande religion
(323). – Under förföljelserna räddade sig många genom
att tända rökelse eller offra åt gudarna (thurificati
och sacrificati), andra genom att af vederbörande
ämbetsmän skaffa sig falska betyg på att de gjort
det (libellatici) eller genom att utlemna de heliga
skrifterna (traditores). Alla dessa blefvo såsom
affällingar (lapsi) af kyrkan exkommunicerade. Ett
stort antal kristne gick med mod och ståndaktighet
martyrdöden till mötes, och deras exempel manade till
efterföljd. De kristnes religiösa hänförelse och nit
närdes och vidmakthöllos. Långt ifrån att uppnå sitt
mål, hade förföljelserna en alldeles motsatt verkan –
kristendomens allt större utbredande.
Kristensen, Evald Tang, samlare af dansk
folkliteratur, f. 1843 nära Kolding, tjenstgjorde
sedan 1861 såsom skollärare på flere ställen i knappa
omständigheter, tills han 1876 fick plats i Farup
nära Viborg. K. har gjort synnerligen rika samlingar
i folkliteratur, såsom sagor, visor, vidskepelse
o. d., och under åren 1871–83 befordrat icke
mindre än 6 bd af samlingar till trycket, nämligen
Jyske folkeviser og toner, Gamle jyske folkeviser,
Jyske folkesagn, Sagn fra Jylland, Æventyr fra
Jylland, Sagn og overtro fra Jylland. Fr. o. m. 1884
utgifver han för ett sällskaps räkning tidskriften
Skattegraveren, som har till hufvudsaklig uppgift
insamling och offentliggörande af dansk folkliteratur.
Lll.
Kristens resa (En kristens resa genom verlden till
den saliga evigheten; Kristens samt kristinnans
resa etc.). Se Bunyan.
Kristian, skandinaviska konungar:
1. K. (Kristiern) I, konung i Danmark 1448–81,
i Norge 1450–81 och i Sverige 1457–64, stamfader
till det oldenburgska konungahuset i Danmark, till
den 1751–1818 i Sverige regerande holstein-gottorpska
ätten och till det nu regerande ryska kejsarehuset,
föddes 1426 samt var son af grefve Didrik den lycklige
af Oldenburg och Hedvig af Holstein. Efter faderns
död (1440) ärfde K. jämte sina bröder (Morits och
Gerhard) Oldenburg och Delmenhorst samt utsågs af
sin morbroder Adolf VIII af Holstein till hans
arfving och blef efter hans önskan af ridderskapet
i Slesvig hyllad som efterträdare. Då Kristofer
af Bajern dött (Jan. 1448), vände sig det danska
riksrådet till Adolf och erbjöd honom kronan, men
han undanbad sig densamma och gaf anvisning på K.,
sedan han likväl förut (d. 28 Juni) låtit honom
underskrifva en förklaring, i hvilken han lofvade
att stå fast vid hertig Valdemars af Slesvig löfte
i hans handfästning 1326 (den för öfrigt obekanta
s. k. "Constitutio valdemariana") att hertigdömet
Slesvig aldrig skulle förenas med konungariket Danmark
under en herskare. Derefter valdes K. d. 1 Sept. i
Haderslev af riksrådet, hyllades d. 28 Sept. på
Viborgs landsting och kröntes d. 28 Okt. 1449
i Köpenhamn. Samma dag ingick han äktenskap med
Kristofers af Bajern enka, Dorotea. Äfven i södra
delen af Norge valdes K. Men det nordanfjällska
Norge valde Karl Knutsson, hvilken d. 20 Nov. 1449
kröntes af ärkebiskopen i Trondhjem. Den 13 Maj 1450
enades emellertid 12 danska och 12 svenska riksråd
i Halmstad derom att den s. k. Kalmar-unionen
skulle förnyas och att den af de båda konungarna,
som lefde längst, skulle vara konung i alla tre
rikena samt att Karl Knutsson skulle öfverlemna
Norge till K., hvilken derefter, d. 29 Juli s. å.,
kröntes i Trondhjem. Derjämte ingingo Danmarks och
Norges riksråd d. 29 Aug. en öfverenskommelse i Bergen
("Bergens recess") att de tvänne rikena alltid skulle
vara förenade under samme konung (hvilket de också
förblefvo i 364 år). Men K. var icke nöjd med hvad han
sålunda vunnit. På ett möte i Avaskär 1451 bröt han
med Sverige med anledning af frågan huruvida Gotland
skulle höra till Danmark eller Sverige; och derefter
uppstod ett blodigt krig, i hvilket K. förlorade den
öfvervigt han hade vunnit. Dock inkallades K. 1457
till Sverige, sedan Karl Knutsson blifvit förjagad,
samt kröntes i Upsala d. 29 Juni, hvarjämte hans
son Hans korades till hans efterträdare. K. tycktes
sålunda hafva vunnit seger. 1459 dog hertig Adolf,
och det lyckades K. att af ridderskapet blifva vald (i
Ribe, d. 2 Mars 1460) till hertig i Slesvig och grefve
i Holstein. I gengäld måste han d. 5 Mars utfärda de
s. k. "landesprivilegien", hvilka sedermera blefvo
grundvalen för de slesvig-holsteinska åsigterna om
hertigdömenas förhållande till det danska riket och
hvilka bekräftades genom den "tappere verbetering"
i Kiel (d. 4 Apr.). I nämnda privilegier lofvade
nämligen K., att han skulle betrakta sig som vald
arfving till de båda landen och icke som konung
i Danmark, samt gaf de båda landens innebyggare
rättighet att efter hans död välja en af hans
söner eller rätta arfvingar till herskare. Derjämte
skulle landen hafva en viss inre sjelfständighet samt
förblifva evigt tillsammans, odelade. Med senare
tiders händelser för ögonen och med afseende på nyare
föreställningar har man skarpt klandrat K. och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
