Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristendomen, den genom Kristus stiftade religionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frälsningsinnehåll till tomma spekulationer och en falsk
vishetslära; till de senare montanister, novatianer
och, efter den diocletianska förföljelsen (303–311),
donatister, hvilka icke hade öga för kristendomens
pedagogiska och verldshistoriska betydelse samt
underskattade nådemedlens kraft. Segerrikt bekämpade
kristendomen alla dessa hinder, mötte yttre våld med
stilla ödmjukhet och undergifvenhet samt öfvervann
förtalet genom ådagaläggande af sedlig renhet och
oförvitlighet. Filosofernas beskyllningar vederlades
af apologeterna, heretikernas villfarelser af
kyrkofäderna, hvarjämte schismatikerna föranledde
kyrkan att strängt fasthålla och betona enheten, som
representerades af församlingarnas föreståndare såsom
bärare af den apostoliska traditionen. Denna stod ännu
i öfverensstämmelse med de heliga skrifterna, hvilka
då började fixeras i kanon. Så pröfvad och stärkt,
fick kristendomen rättsligt erkännande af staten genom
toleransedikten af åren 312 och 313. Konstantin den
store upphöjde den 323 till statsreligion, gjorde
kyrkan till stats- och folkkyrka, bekände sig sjelf
till kristendomen och lät i statens lagstiftning den
kristna lärans grundidéer finna ett uttryck. Derigenom
åvägabragtes den grekisk-romerska verldens öfvergång
till kristendomen. Kult och konst (särskildt
byggnadskonsten) fingo en rik utbildning. Kyrkans
benämning apostolisk utvidgades till katolsk (allmän),
och hennes enhet utpräglades i de s. k. ekumeniska
kyrkomötenas bestämmelser, som gent emot villfarande
åsigter (monarchianer, arianer, apollinarister
m. fl.) närmare utvecklade kristendomens läror
om treenigheten och Kristi person (Symbolum
nicaeno-constantinopolitanum). Men då kristendomens
väsende af den vishetssökande grekiska anden fattades
hufvudsakligen från den intellektuella sidan,
såsom uppenbarelsen af den absoluta sanningen och
högsta filosofien, tog det dogmatiska och spekulativa
intresset alltför mycket kyrkans krafter i anspråk, så
att arbetet för lärans utgestaltning i ett kristligt
lif tillbakasattes. Derigenom inträdde kristendomens
förverldsligande, i synnerhet som staten hämmade
kyrkans fria verksamhet genom att lidelsefullt
inblanda sig i hennes strider. Munkväsendet aflade
deremot förgäfves sin protest. Förkristliga element,
såväl hedniska (bilddyrkan) som judiska, inträngde i
kyrkan. Från judendomen hemtades åskådningen af ett i
rangklasser ordnadt och sin spets i biskopsämbetet
nående prestadöme såsom en fortsättning af det
levitiska med medlareskap mellan menniskan och
Gud. Evangelium sjelf blef en ny lag, en summa af
yttre föreskrifter, och det förtjenstfulla i goda
verk betonades. Kyrkan förlorade ur sigte den djupa
paulinska erfarenheten af synd och nåd. Oaktadt
vesterlandet i Augustinus’ person upplefde denna
erfarenhet och fick den kraftigt uttalad i hans
kamp mot den pelagianska och semipelagianska
verkheligheten, gjorde sig den lagiska uppfattningen
af kristendomen särskildt gällande i vesterlandet,
dit den kyrkliga rörelsen vände sig från den af sekter
sönderslitna samt af yttre faror (muhammedanismen)
hotade och i former stelnande grekiska kyrkan. Stödd
på de galliske och de germanske folkstammarna,
hvilka genom den romerska kyrkan kristnades eller,
om de förut blifvit omvända, kyrkligt organiserades
och ställdes i beroende af henne, gjorde kyrkan
sig fri från den grekiske kejsarens öfverhöghet,
förvandlade sig från statskyrka till kyrkostat
och sökte förverkliga sin enhet genom upprättandet
af en teokratisk universalmonarki. Ty biskopen i
Rom (påfven), såsom Petrus’ förmente efterträdare,
förskaffade sig ej endast öfvervälde inom kyrkan, utan
fordrade ock, att allt verldsligt skulle underordnas
honom i egenskap af den ofelbare tolkaren af Guds
vilja (Kristi vikarie), enär endast i lydig anslutning
till den af honom styrda kyrkan funnes frälsning och
garantier för den äkta kristendomen. Folken böjde
sig för dessa anspråk, vördande i kyrkan sin andliga
moder och uppfostrarinna, seende i påfven rättens
och rättvisans samt de värnlöses beskyddare och den
borgerliga frihetens försvarare. Konsten förhärligade
kyrkan, vetenskapen (skolastiken) försvarade henne,
och äfven munkväsendet, som ville fly verlden, blef
ett lydigt redskap för hennes syften. De motspänstige
kufvades genom bann och interdikt, kättarna (katarer
m. fl.) återfördes i hennes sköte eller öfverlemnades
till den verldsliga maktens bestraffning genom
inkvisitionen. Men enheten upphäfdes genom schismen
med den grekiska kyrkan (1054) och skakades i den
romerska kyrkans eget sköte genom rivaliserande
påfvars strid (occidentaliska schismen); staterna
vaknade till medvetande om sin sjelfständighet och
jämlikhet med kyrkan, och vetenskapen (humanismen)
började gå egna vägar. Men framförallt var det
de djupare religiösa behofven, som kände sig
otillfredsställda med den förverldsligade kristendom,
som kyrkan erbjöd. Ty bibeln hade skjutits åt sidan
för traditionen, vägen till Kristus spärrats genom
en mängd medlare och förespråkare (jungfru Maria
och helgonen), tron blifvit en tro på kyrkan och
menniskan lärts att lita på egna goda verk eller,
der dessa brusto, köpa af kyrkans öfverflödande
skatt (Kristi och helgonens förtjenst), hvarigenom
aflatshandeln uppkom. Bredvid det herskande,
förytligade kyrkoväsendet går dock ett protestantiskt
drag genom hela medeltiden, i det att enskilde män och
föreningar klaga öfver kyrkans urartande och draga
sig antingen inom sig sjelfva, såsom mystikerna,
eller yrka på bibelordets spridning bland folket
och på återgång till Augustinus’ lära om synd och
nåd (valdenser, det gemensamma lifvets brödraskap,
Wycliffe, Hus, Wesel, v. Wessel m. fl.). Det rätta
lösningsordet fann dock ingen före Luther (f. 1483,
d. 1546), som djupare än Augustinus gjorde i sitt
eget lif erfarenheten om synd och nåd och derför blef
reformator samt framställde kristendomens väsende
i dess rätta bibliska uppfattning. Mot romerska
kyrkans auktoritet sätter han skriftens, och mot
alla de garantier och medlare, som nämnda kyrka
framhåller för det ängslade samvetet, uppställer han
rättfärdiggörelsen af nåd för Kristi skull genom tron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
