Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kaskarillbark - Kaskeloten - Kaskeloter - Kaskelotslägtet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en trerummig kapsel med ett frö i hvarje
rum. Kaskarillbarken har sitt namn deraf att
densamma, som omkr. 1630 kom till Europa, till
en början förvexlades med kinabark, hvars spanska
namn, Cascarilla ("fin bark"), äfven gafs åt denna
bark, som för öfrigt också kallades China nova. Å
Bahama-öarna, från hvilka kaskarill-barken erhålles,
är dess europeiska namn okändt. Han heter der med
engelskt namn: Sweet wood bark. Drogen består af korta
rör- eller rännformiga barkstycken, med ungefär 1
cm. i tvärlinie och högst 3 mm. i tjocklek. Barkens
utsida är vanligen alldeles hvit genom ett täckande
öfverdrag af lafven Verrucaria albissima, om barken
är tagen af stammar eller äldre grenar. Bark af yngre
grenar visar mellan de af apothecier svartprickiga
lafplättarna ett tunt lager af korkväfnad, som
lätt aflossas, och hvarunder barken har en gråbrun
färg. Kaskarillbark är hård, spröd, i brottet utan
splittror, med nästan hornartadt utseende. Innerbarken
är mörkare brun. Lukten är aromatisk, smaken starkt
bitter och kryddartad. De vigtiga beståndsdelarna
äro flyktig olja, ett bitterämne (kaskarillin) och
harts, hvarjämte finnas garfämne och gummi. Genom
dessa beståndsdelar är barken ett förträffligt
magstärkande medel, ofta begagnadt under diarréer
i form af tinktur eller extrakt, mera sällan såsom
afkok. Då kaskarill först kom till Europa, begagnades
densamma dels i stället för Kina-bark, dels äfven
att blanda i röktobak för att förbättra rökens lukt.
O. T. S.
Kaskeloten. Se Kaskelotslägtet.
Kaskeloter, Physeteridae, zool., bilda en familj
inom underordningen tandhvalar, ordningen hvaldjur
och däggdjurens klass. Kaskeloternas kroppsform
är omvexlande. Bröstfenorna äro små; ryggfena
finnes merendels. Blott i den smala underkäken
förekomma användbara tänder. Vingbenen äro tjocka,
sträcka sig långt tillbaka och stöta tillsammans
med hvarandra. Bröstkotornas hemapofyser äro
icke förbenade; de bakre refbenen leda endast
med sitt hufvud mot bröstkotornas parapofyser. De
flesta eller alla halskotorna äro sammanvuxna samt
tårbenen vanligen tydliga och stora. Hit höra två
underfamiljer, nämligen egentliga kaskeloter,
Physeterini, som hafva en mängd utbildade tänder
i underkäken och sakna tydliga tårben (sannolikt
hafva dessa sammansmält med okbenen), och
näbbhvalar, Ziphiini, som hafva blott ett eller två par
väl utbildade tänder i underkäken, tydliga tårben
samt nosen på skelettet lång och smal. Till den
förra underfamiljen höra kaskelotslägtet (Physeter)
och kogia, som förekomma i varma och sydliga haf,
till den senare näbbhvalslägtet (Hyperoodon)
från nordligare haf samt småhufvudhvalslägtet
(Ziphius) från Atlanten och Indiska hafvet.
C. R. S.
Kaskelotslägtet, Physeter, zool., hör till familjen
kaskeloter af hvaldjurens ordning och däggdjurens
klass. Hufvudet är mycket stort, något hoptryckt,
med nästan tvärt afhuggen nosspets och med en
långsgående näsborre, som har form af ett f samt
ligger på den främsta
och mest uppstående delen af nosens öfre
sida. Bröstfenorna äro breda och afhuggna; på ryggens
bakre del finnes en uppstående, hoptryckt knöl i
stället för ryggfena. Skallen, hvars längd utgör
hälften eller mera af ryggradens, är baktill högt
uppstigande och framåt konkav på sin öfre sida med
spetsig, mot basen bred nos. Underkäkssömmen är lång,
hos äldre individer mera än hälften af underkäkens
längd. Ryggkotorna äro omkr. 50 till antalet. Främsta
halskotan är fri, men de öfriga hopvuxna. –
Hit hör kaskeloten, spermacetihvalen, potthvalen
l. pottfisken, Physeter (Cetodon) macrocephalus, som
är störst bland tandhvalarna och i storlek jämförlig
med de större bardhvalarna. Den fullvuxna hannen blir
omkr. 18 m. lång, möjligen något mera, och 11 till 12
m. i omkrets. Bröstfenorna äro 1,8 m. långa och 0,9
m. breda; stjertfenan håller 4,2 m. i bredd. Honorna
blifva deremot endast hälften så stora. Hufvudet,
som utgör ungefär en tredjedel af kroppslängden,
är något hoptryckt, jämnhögt och framtill nästan
tvärt afhugget; ungefär midt öfver ögonen finnes en
stor upphöjning. Ögonen äro olika stora, det venstra
mindre än det högra. Ofvanpå nosen och något åt höger
ligger en stor ihålighet, som innehåller en oljaktig
och under djurets lifstid flytande massa, inbäddad
i fack, som bildas af fibrösa, sinsemellan förenade
band. Det är denna, efter djurets död stelnande massa,
som är bekant under namnet spermaceti l. hvalraf
(se Hvalraf). En liknande massa lär förefinnas
äfven på ryggen och på flere andra ställen af
kroppen. Skallens öfre, konkava sida bildar underlag
för den på hufvudet befintliga, tjocka och mjuka
massan, som är genomdränkt af oljaktigt fett och
således jämförelsevis lätt. Straxt bakom ögonen
ligga de mycket små öronöppningarna. Den framtill
smala underkäken räcker på långt när icke till
nosspetsen och omfattas af öfverkäken, då munnen
är tillsluten. Underkäkens tänder äro 20 till 27 i
hvardera käkhalfvan, ofta olika många (ända till 3)
på hvardera sidan, mot spetsen koniska, med mer
eller mindre böjd spets, som hos äldre individer är
afnött, ända till 13 cm. långa och hos yngre exemplar
med öppen, något hoptryckt bas. Färgen är på öfre
sidan af kroppen äfvensom på fenorna svartaktig,
nedåt kroppssidorna gråsvart och på undre delarna
silfvergrå; stundom är djuret ofvan ljusare, stundom
skäckigt. Kaskeloten finnes i Medelhafvet och i
Atlantiska hafvet ända upp till Grönland, men äfven
ända ned till 60° sydlig bredd; talrikast är han i ett
bälte, som sträcker sig 40° n. och s. om eqvatorn. Vid
Norges kust och i Kattegat har han visat sig, en gång
på hvartdera stället. Hannarna lefva under större
delen af året ensamma, men slå sig stundom tillsammans
i flock, hvilket ofta är händelsen med honorna och de
yngre individerna, af hvilka ända till flere hundra
kunna anträffas tillhopa. Djurets föda utgöres af
bläckfiskar, men äfven af smärre fiskar. Fångsten
af kaskeloten är förenad med ansenlig fara, ty han
försvarar sig alltid, då han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
