Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hummel, Johann Nepomuk - Hummelfjeld - Hummer (skeppsbyggnad) - Hummer (zoologi) - Hummerfiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Albrechtsbergcr, Salieri och Haydn, hvilkens efterträdare
han var hos furst Esterhazy 1804-11. Han blef
hofkapellmästare i Stuttgart 1816 och i Weimar
1820 samt gjorde 1822 en lysande konstresa till
Petersburg, sedermera äfven till Frankrike, Holland
m. fl. land. Död 1837. - H. är den förnämste
representanten för det spelsätt, som hvilade på
det lätta anslaget och den tunna tonen i tidigare
Wien-instrument och sammanväxte med de snabba
pianoförbättringarna i Tyskland till inemot år
1830. För pianister är han vigtig såsom författare
till de välbekanta akademiska stockpjeserna,
konserterna i a och b-moll, septetten, sonaterna
i fiss och D samt till en utarbetad pianoskola,
som emellertid publicerades först så sent, att då
redan en nyare riktning gjort sig gällande. H. var
en oöfverträfflig improvisatör. Hans föredrag
saknade djup och värme, men var korrekt och
briljant. Samma egenskaper hafva hans kompositioner,
hvilka utom de nämnda bestå i diverse pianosaker
under olika namn, orkester- och kammarmusik,
mässor och kantater, operor och balletter m. m.
A. L.
Hummelfjeld, samling af fjälltoppar i öfversta
delen af Österdalen i Hamars stift, Norge, ej långt
från gränsen mot Trondhjems stift. Det är en af
Dovres högsta punkter ö. om Snehättan, 1,570 m.
O. A. Ö.
Hummer, skeppsb., den del af en mast eller stång,
som är belägen närmast under långsalningarna,
mellan dessa och svigtningsringen. På en bramstång,
der långsalningar ej finnas, utgör hummern den under
vantståndet belägna del, som har formen af en stympad
kon, vänd med större basen uppåt vantståndet. J. G. B.
Hummer, Homarus vulgaris Edw., zool., ett
kräftdjur, tillhörande fam. Astacidae, gruppen
Macroura, underordningen Decapoda samt ordningen
Podophthalmia. Från flodkräftorna (Astacus)
skilja sig humrarna genom en mera hoptryckt, tandad
hufvudtagg (rostrum), sista bröstringens orörlighet
o. s. v. Utom vanliga hummern äro två arter kända, af
hvilka den ena, H. americanus, tillhör Nord-Amerika
och blifver större än vår hummer, den andra,
H. capensis, södra Afrika samt når blott några
få tums längd. Vanliga hummern tillhör Nordsjön och
Atlanten. Den går söderut ned till spanska kusten samt
förekommer, ehuru mera sällsynt, i Medelhafvet. Norrut
är han utbredd ända upp till polcirkeln; men han
aftager i antal, ju mera man kominer norrut. Vid
Storbritanniens kuster är han talrik, likasom på
passande ställen vid franska kusten samt vid Norges
syd- och sydvestkust. I Sverige finnes hummern långs
hela vestra kusten ända ned till Öresund, dit han
någon gång, ehuru sällan, ingår. Han är talrikast i
Skagerak, men aftager i antal söderut. Hummern når en
längd af omkr. 50 cm., och enstaka gamla exemplar
hafva erhållits, hvilka betydligt öfverstigit
denna längd. Redan humrar af nyss nämnda storlek
äro dock tämligen sällsynta. Till färgen är han mer
eller mindre mörkt svartgrön, stundom med blåaktiga
fläckar. Färgen varierar efter olika botten, och
stundom, förmodligen till följd af någon
sjuklighet, anträffas humrar med ljusa, röda eller gulaktiga
fläckar och strimmor. Hummern vistas uteslutande
i närheten af kusterna och företager inga längre
vandringar, ehuru man stundom funnit den stimvis
simma omkring. Hälst håller han sig på berg- och
stenbotten, beväxt med alger, bland hvilka han ligger
dold och lurar på rof. Under den varmare årstiden
går han upp på grundt vatten, stundom ända in mot
stranden. Om vintern håller han sig mera på djupet
och tål ej kölden. Hummern är mycket glupsk och
lefver uteslutande af animaliska födoämnen, fisk samt
smärre hafsdjur, hvilka han griper och sönderdelar
med sina stora gripklor. Fortplantningen såväl som
skalfällningen synes ej vara bunden vid någon viss
årstid; men i allmänhet försiggår parningen under
hösten och vintern, och de flesta ungarna utkläckas
under sommarmånaderna. Flertalet humrar byter äfven
om skal under Juli och Augusti månader. Honan har
ett stort antal ägg, stundom ända till 20,000,
hvilka befruktas inuti kroppen samt derefter
föras ut och fästas på stjertens fotlika bihang,
der de bäras intill kläckningen. Ungarna äro till
utseendet olika de gamla och genomgå åtskilliga
metamorfoser, innan de få sin slutliga skapnad,
hvilket antages ske på ungefär en månads tid. De
simma till en början lifligt omkring vid hafsytan
och äro under detta yngelstadium, synnerligast då de
efter tredje skalömsningen börja alltmera antaga den
äldre hummerns form, utsatta för ifrig förföljelse
af fiskar och vattenfoglar samt omkomma i stor
mängd. Efter tredje, skalömsningen draga de sig ned
på bottnen och äro under denna period, allt intill
dess de blifvit några tum långa, svåråtkomliga och
föga kända. Fortplantningsfärdig blifver hummern
i allmänhet först vid omkr. 20 cm. längd, ehuru man
anträffar äfven mindre humrar, af 15 å 17 cm. längd,
med mogen rom. - Hummern påstås nå en ålder af 12-14
år, men upphör som äldre att växa och byter sålunda
ej mera om skal. Tillväxten kan nämligen endast
ske derigenom att det gamla skalet fålles. Vid
skalömsningen, hvilken, sedan hummern lemnat
yngelstadiet, synes försiggå blott en gång om året,
brister det gamla skalet. Dervid uppstå en tvärspringa
mellan ryggskölden och första stjertringen samt
en springa långs ryggsköldens midt, och genom den
trekantiga öppning, som på detta sätt bildas, utdrages
småningom kroppen ur det gamla skalet, en process,
som är förenad med stora svårigheter. Många humrar
omkomma till följd deraf under skalömsningen, och de
äro under denna tid dessutom fullkomligt hjelplösa
mot sina fiender. R. I..
Hummerfiske. Våra nordiske förfäder kände visserligen
till hummern, som omtalas flerestädes i de gamla
sagorna; men de begagnade den antingen föga eller
alls icke till mat, liksom fallet i allmänhet ännu i
dag är med fiskarebefolkningen. Hummerfisket tillhör
derför en jämförelsevis senare tid. Det synes hafva
varit holländarne, som under 1600-talet satt lif i
den nordiska hummerhandeln. De seglade årligen upp
till norska och svenska kusten, inköpte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
