Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Hugo, Victor Marie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
familjen Bonaparte, mot Frankrikes inblandning i den
romerska frågan m. m. Efter februarirevolutionens
utbrott (1848) invaldes H. i Konstituerande
församlingen. Der intog han sin plats bland
majoriteten, men syntes nästan frukta följderna af
den revolutionära rörelsen. Med venstern röstade
han för dödsstraffets afskaffande, mot rättigheten
att försätta Louis Blanc i anklagelsetillstånd, mot
konstitutionens antagande m. m. Med högern röstade
han åter för afskaffande af nationalverkstäderna, mot
det progressiva beskattningssättet, mot afskaffande
af friköp från militärtjensten, för Louis Napoléons
val till president. Hans hållning blef dock mera
bestämd inom Lagstiftande församlingen. Der uppträdde
han såsom sann republikan, ja t. o. m. såsom
socialist. Den af honom grundade tidningen
"L’événement" (1848) hade visserligen föreslagit
honom (såsom den lämpligaste i hans egenskap af
skald) till president för republiken; men då han
sedermera vid valet icke erhöll mer än ett par tusen
röster, uppträdde han inom församlingen såsom den
demokratiska och socialistiska vensterns ledare och
talare. Han talade mot Frankrikes inblandning i den
romerska frågan, mot den fria undervisningen, mot
deportationslagen, mot rösträttens inskränkning, mot
revision af författningen m. m. (Det var i sistnämnda
tal som han mot presidenten utslungade sitt ryktbara
"Napoléon le petit".) Den 2 Dec. 1851 förenade H. sig
med den fraktion af den upplösta församlingen,
som protesterade mot statskuppen. Slutligen
lemnade han Paris, den 12 Dec., och bosatte sig i
Bruxelles. Derifrån utfärdade han nya protester och
uppbåd till vapen. 1852 måste han lemna Belgien. Han
flyttade då till ön Jersey med sin familj, som
ditintills hade lefvat ostörd i Paris. Från denna
ö sände han sina politiska skrifter: Napoléon
le petit (1852; "Napoleon den lille", s. å.) och
Les châtiments (2:ndra uppl. 1853). Den förra är en
anklagelseakt, full af blodiga invektiv; den senare
angriper med sarkasmens vapen alla dem, som deltagit
i omstörtningen af d. 2 Dec. - Den andra perioden af
H:s lif är fruktbar i literärt hänseende. 1855 måste
han, på myndigheternas befallning, lemna Jersey; han
bosatte sig då på ön Guernsey. Det första arbete han
utgaf under sin femtonåriga vistelse derstädes var
Les contemplations (1856), en samling äldre och nyare
dikter. Senare utkom Les chansons des rues et des bois
(1865), en samling sånger med kärleken och glädjen
till ämne, fulla af en sinlig glöd, som motsvaras
af den glänsande formen och bildernas djerfva
nakenhet. Mera storartadt är ämnet i La légende des
siécles (1859-77), i hvilket epos skalden skildrar
mensklighetens historia, förfäktar frihetens sak och
bryter stafven öfver förtrycket. Med samma styrka
i uttrycket uppträder han, i sina politisk-sociala
romaner från denna tid, mot förmenta eller verkliga
orättvisor, som råda i samhället I Les miserables
(1862; "Det menskliga eländet", s. å.; "Samhällets
olycksbarn", s. å.) upprullar han en fasaväckande
tafla öfver sociala missförhållanden, mot hvilka han
uppträder med hela sin själs
öfvertygelse och sin tankes kraft. Detta
betydelsefulla arbete spreds i öfversättningar
på nästan alla Europas språk, och detsamma var
förhållandet med Les travailleurs de la mer (1866;
"Hafvets arbetare", s. å.). Denna skildring är en
ny tafla ur det menskliga eländet; den är rik på
sanna och storslagna skildringar, men äfven på
gräsligheter och vidunderligheter (t. ex. den
beryktade beskrifningen af pieuvren). Dessa
öfverdrifter möta likaledes i L’homme qui rit (1869;
"Skrattmenniskan", s. å.), hvilken, liksom de
föregående, gifver uttryck åt skaldens varma kärlek
för demokratien. Tyvärr har han här hänsynslösare än
någonstädes tillämpat romantikens grundsats: "det
fula är det sköna". Till denna period hörer äfven
ett literär-kritiskt arbete om William Shakespeare
(1864), hvilket endast bevisar huru föga kritiskt
anlagd författaren var. Slutligen må omnämnas,
att H. från Guernsey utsände åtskilliga mycket
omtalade manifest, t. ex. till Italien och Grekland
(1859), till Genève (1862), till Ryssland (1863) och
till England (1867). I dessa offentliga skrifvelser
förfäktar han två stora frågor: den eviga freden och
dödsstraffets afskaffande. (Den filantropiska idén om
dödsstraffets afskaffande hade utgjort ämnet i den
redan 1829 författade romanen Le dernier jour d’un
condamné, en psykologisk skildring af en lifdömds
tankar; "En dödsfånges sista stunder", 1830.) Åt
sitt hat mot Napoleon III gaf H. ett nytt uttryck i
den af hans söner m. fl., år 1869, uppsatta tidningen
"Le rappel" (särskildt i en artikel med öfverskriften
"Non") äfvensom i det 1877 utkomna historiska arbetet
Histoire d’un crime.
Efter kejsaredömets störtande, d. 4 Sept. 1870,
återvände H. till Frankrike och mottogs i Paris med
jubelrop af folkskarorna. Med undantag af ett par
manifest, ett till tyskarna och ett till fransmännen,
blandade han sig icke i händelserna under kriget. 1871
invaldes han i Nationalförsamlingen i Bordeaux,
der han yrkade på krigets fortsättande och i ett
entusiastiskt tal prisade Garibaldi. Detta tal
emottogs på ett förolämpande sätt, och H. utträdde
ur församlingen. Vid Paris-kommunens bildande reste
H. till Bruxelles, hvarifrån han protesterade
mot några af Kommunens våldsammaste åtgärder:
Vendômekolonnens störtande och morden på de såsom
gisslan fängslade personerna. Utvisad från denna
stad, begaf han sig åter till Paris. 1876 invaldes
han i senaten, der han slöt sig till den yttersta
venstern. Inom denna församling förordade han 1876
en allmän amnesti för de politiske förbrytarna under
Kommunen och 1879 en allmän och ovilkorlig amnesti
för alla politiska förbrytare. Utom kammaren har hans
person tagits i anspråk inom valkomitéer och vid
nationalhögtidligheter, såsom vid Voltaires-festen
(1878), vid hvilka tillfällen han hållit kortare eller
längre föredrag. Sina minnen af de politiska händelser
han bevittnat har han skildrat i åtskilliga arbeten,
såsom: L’année terrible (1872), der han beskrifver
de blodiga tilldragelserna under 1870-71 års krig,
La libération du territoire (1873), der han gifver
ett uttryck åt de känslor, som genomilade den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
