Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Hugo, Victor Marie - 2. Hugo, Charles Victor - 3. Hugo, François Victor - Hugo af S:t Victor (Fr. Hugues de S:t Victor)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
franska nationen, då den sista tyske soldaten lemnade
Frankrike, hvarvid han t. o. m. uppoffrar ett af sina
ideal: den eviga freden, samt Actes et paroles (1875),
en samling af de tal, manifest och adresser, som han
skrifvit under den tid han satt i pärskammaren, i
den Konstituerande och den Lagstiftande församlingen
o. s. v. På senare tider synes hans inflytande
betydligt hafva aftagit. På grund af sin höga ålder
drager han sig alltmer tillbaka inom den verld, som
han på ett så intagande sätt skildrat i L’art d’etre
grand-père (1877). - Under de senare åren har
skalden ytterligare utgifvit Le pape (1878), La pitié
supréme (1879) och Religions et religion (1880),
religiös-politiska dikter, samt dramat Torquémada
(1882), hvilka icke äro jämförliga med hans föregående
skaldeverk, vidare L’âne (1880), ett jämförelsevis
betydelselöst arbete, och Les quatre vents de l’esprit
(1881). en historisk-politisk diktsamling, som deremot
innehåller många skönheter.
H:s politiska och literära verksamhet har, liksom
det århundrade, under hvilket han lefvat, varit
underkastad väldiga skiftningar. - Moderns tro på Gud
och konung dyrkar han såsom barn och yngling. Vid
mognare ålder sluter han sig till faderns friare
och halft republikanska åsigter. Under bourbonerna
mottog han understöd af konungen, under orleanisterna
blef han pär. Revolutionen af år 1830 införde honom
på liberalismens fält; revolutionen 1848 gjorde
honom till demokratiens sakförare. Landsflyktig
under det andra kejsaredömet, bekämpade han med
alla medel Napoleon III, hvars vän och försvarare
han förut varit. Efter landsflykten ställde han
sig på insurgenternas sida och gjorde sig till en
tolk för deras socialistiska sträfvanden. Samma
öfvergångar möta i hans literära verksamhet. Hans
första lyriska dikter voro hållna i den då
ännu allmänt erkända klassiska formen. Men snart
uppträder han såsom förkämpe för de nya åsigterna:
han blir romantikens ledare. Han skapar nya former
för poesien och ett nytt skådespel för scenen. -
Både på det politiska och det literära området har
H. kämpat med öfverygelse och värme. Det kan likväl
icke förnekas, att hans liberalism förledt honom till
en filantropi, som öfvergått till socialism. I tal
och skrift kämpar han icke blott för den lifdömdes
försvar, för den fallna qvinnans skydd, för de
förtrycktes sak, han gör sig äfven till förkämpe för
de kommunistiska rörelserna, för de socialistiska
brytningarna. Han förädlar brottet. Obestridligt är
äfven att hans storartade snille frammanat poetiska
skapelser, hvilkas motstycke knappast något lands
literatur kan uppvisa. Såsom lyrisk skald är han
oöfverträffad. Såsom dramatisk diktare har han någon
gång lyckats visa hvilken betydelse ett väl planlagdt
arbete samt väl beräknade effekter och situationer
hafva för scenen. Men oftast tillintetgöres denna
diktarekonst genom forcerade sammanställningar:
förgiftningar midt under festmåltider, utbyte af
personer, upptäckta hemligheter, banditer med de
ömmaste känslor o. s. v. H. hade rätt att förklara,
att konsten icke behöfver gå i ledband;
men han glömmer, att det gifves regler, som ingen
konst kan undvara, den goda smakens. Han fyller på
ett lysande sätt dylika brister genom en förvånande
skapareförmåga och en stark inbillningskraft,
hvarmed han förenar skriftställarens högsta
egenskap: originalitet. En sådan författaregåfva
måste naturligtvis äfven framkalla en omstörtning
i språket. Han har ock uppfriskat detta med lån ur
det 15:de och 16:de århundradets språk samt ingjutit
i detsamma ny kraft att böja och utveckla sig. - Jfr
"Victor Hugo, raconté par un témoin de sa vie" (1863;
af skaldens maka, Adèle H., född Foucher. d. 1868);
G. Rivet: "Victor Hugo chez lui" (1878); A. Barbou:
"Victor Hugo et son temps" (1881); C. D. af
Wirsén: "Studier rörande reformerna inom Frankrikes
vitterhet under 16:de och 19:de seklen" (1868) samt
P. A. (Pauline Ahlberg): "Victor Hugo och det nyare
Frankrike" (1879-80). J. M-r.
2. Hugo [ygå], Charles Victor, fransk
literatör och publicist, den föregåendes
äldste son, f. i Paris 1826, fick 1848 anställning
som sekreterare hos Lamartine, hvilken då var
utrikesminister. Någon tid derefter ingick H. i
redaktionen af den af fadern och några vänner
grundade tidningen "L’événement". Der väckte
han allmän uppmärksamhet genom en artikel mot
dödsstraffet, hvilken ådrog honom två månaders
fängelsestraff. Efter statskuppen (1851) delade han
faderns landsflykt och bodde ömsom på ön Guernsey
och i Belgien. 1869 uppsatte han med Vacquerie
och Fr. P. Meurice tidningen "Le rappel", i
hvilken han på det häftigaste anföll kejsaredömet.
Han afled i Bordeaux 1871. H. skref bl. a. Le
cochon de Saint Antoine (1857), La Bohéme dorée
(1859). La chaise de paille (1859; "Halmstolen",
1861) och Une famille tragique (1860). J. M-r.
3. Hugo [ygå], Francois Victor, fransk literatör,
den föregåendes broder, f. i Paris 1828,
d. derstädes 1873, blef 1848 medarbetare i tidningen
"L’événement", i hvilken han företrädesvis behandlade
utrikespolitiken. H. lemnade Frankrike 1851
med fadern och brodern samt flyttade först till
ön Jersey, sedan till Guernsey. Der sysselsatte
han sig särskildt med studiet af den engelska
literaturen. 1869 ingick han som medredaktör
i tidningen "Le rappel". H. utgaf bl. a.
L’ile de Jersey, ses monuments, son histoire ou
la Normandie inconnue (1857), en öfversättning af
Shakspeares sonetter: Les sonnets de Shakspeare,
avec une introduction (s. å.) och Oeuvres
complétes de Shakspeare, traduction (1860-64).
J. M-r.
Hugo af S:t Victor (Fr. Hugues de S:t Victor),
fransk mystiker och teolog, född i granskapet af
Ypern 1097, uppfostrades i klostret Hamersleben,
nära Halberstadt, och flyttade sedan till det då
nyligen grundlagda abbotstiftet S:t Victor (nära
Paris), der han tillbragte återstoden af sitt lif
under studier och kontemplation. Död 1141. H. är en
af de märkvärdigaste företeelserna i medeltidens
kulturhistoria. Mystik och skolastik voro hos
honom förenade på ett sätt, som gaf dem båda en ny
karakter. Starkt påverkad af Augustinus, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
