Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Hugo, Victor Marie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och senare Sainte-Beuve, Musset, Gautier, Mérimée
m. fl. Denna vänkrets erhöll af dem sjelfva
benämningen "Le cénacle". Till en början hade den,
liksom sjelfva romantiken, endast en politisk-religiös
betydelse; men fr. o. m. år 1825 antog den en liberal
anstrykning, ehuru den nästan uteslutande sysselsatte
sig med literära frågor, bl. a. medeltidens diktning
och konstalster, rimmets och versmåttens användande i
den moderna skaldekonsten. - Med utgifvandet af "Odes
et ballades" hade en reform blifvit genomförd inom den
lyriska diktningen. En betydelsefullare omstörtning
förestod på det dramatiska området. Det klassiska
skådespelet hade dittills varit allherskande;
sorgespelet låg fjättradt under sådana föråldrade
bestämmelser som de tre enhetslagarna och
femaktsindelningen. År 1827 utgaf H. det versifierade
skådespelet Cromwell, med ett företal, som innehåller
nyromantikens program. Skalden förklarar, att det
är kristendomen, som leder poesien till sanningen,
och visar, att - menskligt att tala - icke allt
i skapelsen är skönt, utan att det fula finnes vid
sidan af det sköna, det grotteska bredvid det sublima,
det onda bredvid det goda. Poesien bör efterhärma
naturen, hon bör använda både skugga och ljus. Det
är genom föreningen mellan det grotteska och det
sublima som den moderna konsten skapas. Den form, som
denna konst bör iklädas, är dramats, ty den omfattar
poesien i hennes helhet. De gamla lagarna om de tre
enheterna äro icke hållbara; endast den om enheten i
handling är antaglig o. s. v. - "Cromwell" var icke
bestämdt för scenen; men tre år senare (1830) hade
H. skrifvit ett annat drama, Hernani, som uppfördes
på Théatre francais s. å. (Öfvers. på svenska
af M. M. af Pontin, 1833, och af Edv. Bäckström,
1877; uppf. första gången på k. teatern i Stockholm
1833). Detta skaldestycke var en praktisk tillämpning
af den romantiska skolans grundsatser. Med "Hernani"
hade H. infört på scenen en ny typ: röfvaren begåfvad
med hederskänsla. Derjämte lät han det konkreta
ordet, det realistiska uttryckssättet frambäras
på tiljan i all sin nakenhet. Striden mellan det
gamla, ideella dramat och det nya, realistiska var
hård, men "Hernani" vann slutligen segern. Dermed
hade skådespelet frigjort sig från alla häfdvunna
regler, allt konventionelt tvång; för konstens skull
uppoffrades t. o. m. det sedliga. Sin estetiska
dogm att "konsten skall göra sig till bärare för
de sociala, politiska, religiösa och filosofiska
intressena" förblifver H. trogen äfven i de sceniska
alstren Marion Delorme (1829; uppf. 1831), den
fallna qvinnan rättfärdigad genom sann ånger, Le roi
s’amuse (1832), faderskärleken framträdande midt i
en afgrund af laster, Lucréce Borgia och Marie Tudor
(1833), moderskärleken omgifven af så mycket elände,
att den endast framstår som blind och otyglad lidelse
("Lucrezia Borgia", of vers. af Thomée och Lénström,
1835, samt af A. Lindeberg, uppf. på Mindre teatern
1844; "Maria Tudor", fri öfvers. af F. N. Berg, 1842,
uppf. på k. teatern s. å.), samt Angelo (1835), å nyo
kurtisanen, men här förädlad genom kärlek och smärta
(öfvers. till svenska af C. S. Arfvidson, 1836,
och af A. Gyldenstolpe, s. å.; ny öfvers. 1874;
uppf. på k. teatern första gången 1836). I alla
dessa dramer, liksom i de efterföljande: Ruy
Blas, 1838 (öfvers. af L. Stjernström, 1862, och
s. å. uppf. på Mindre teatern) och Les Burgraves,
1843, det sista af H:s dramatiska arbeten,
som uppförts på scenen, har skalden ända till
missbruk användt den moderna konstens mäktigaste
effektmedel, kontrasten. - Genom dessa skapelser
hade H. således förverkligat den nya skolans program
i fråga om den dramatiska konsten; det återstod
att tillämpa dess grundsatser på en annan diktart:
romanen. H. hade redan utgifvit några skildringar,
Han Han d’Islande (1823; "Isländaren i Norrige",
1830 -31) och Bug-Jargal (1826; "Bug-Jargal",
1833), men dessa romaner kunna endast betraktas
såsom vidunderliga ungdomsarbeten. Romantikens
yppersta alster af nämnda art ar H:s storslagna roman
Notre-Dame de Paris (1831) hvilken med sina kultur-
och konstskildringar från medeltiden ådagalade
den nya skolans sanna beundran för flydda åldrar
("Kyrkan Notre-Dame i Paris", öfvers. af J. F. Bahr
m. fl. 1835-36; "Ringaren i kyrkan Notre-Dame", 1844;
"Kyrkan Notre-Dame i Paris", ny öfvers. af H. Hörner,
1869). I denna roman, som på samma gång är ett drama,
har H. tillämpat romantikens grundsatser om föreningen
af det grotteska och det sublima. Hvarken dramat
eller romanen kunde dock hämma skaldens lyriska
ingifvelser. Odelad beundran förtjena sådana dikter
som Les orientales (1828) och Les feuilles d’automne
(1831), af hvilka den förra samlingen mera utmärker
sig genom bländande form, den senare mer genom
innerlighet och ljufhet. I "Les feuilles d’automne"
börjar emellertid ett religiöst tvifvel framskymta,
ett tvifvel, som framträder än tydligare i Les chants
du crépuscule (1835). Les voix intérieures (1837)
äro en fortsättning af de föregående. I dem råder
fortfarande strid mellan tro och skepticism; ännu en
gång genljuder här ett rojalistiskt eko. Denna samling
efterföljdes af Les rayons et les ombres (1840),
med hvilka den äfven har ett starkt föreningsband. -
Denna storartade literära verksamhet hade slutligen
förmått bekämpa och besegra den storm af ovilja
och hat, som den nya skolan framkallat. 1841 blef
H. invald i Franska akademien, och 1845 utnämnde
Ludvig Filip honom till pär af Frankrike. Skalden
hade då för länge sedan utbytt sina legitimistiska
tänkesätt mot de liberala åsigter, som började
blifva allrådande. Ett af de medel, som liberalismen
då använde, var att förhärliga kejsaredömet, och
H. hade skrifvit sina oder A’lare de triomphe de
l’étoile (1823) och A la colonne de la Place Vendôme
(1827). I hans ögon var sjelfva romantiken intet annat
än liberalism i literaturen (företalet till "Hernani")
och 1830 års revolution beundransvärd (företalet till
"Marion Delorme"). Det var derför icke underligt att
han inom pärskammaren skulle försvara liberalismens
sak. Han talade till förmån för den polska resningen,
för afskaffande af landsförvisningslagen mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
