Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hudmuskler ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vetenskapliga forskningar samt grundade 1662
vetenskapsakademien i Caen. 1670 blef han under
Bossuet lärare för dauphin och bearbetade tillsammans
med Bossuet den under namnet "In usum Delphini"
(se Delphinus) bekanta samlingen af grekiska och
romerska klassiker. H. blef 1674 medlem af Franska
akademien, prestvigdes 1676, fick 1678 abbotstiftet
Aulnay (nära Caen) och utnämndes 1689 till biskop i
Avranches, men lemnade 1699 sitt biskopsstift mot det
lugnare abbotstiftet Fontenay, nära Caen. Sedan 1701
bodde han i Paris, der han dog 1721. – H. var en af
sin tids lärdaste män: i österländska och klassiska
språk hade han vidtomfattande insigter och studerade
med ifver matematik, kemi och anatomi (han lär hafva
gjort icke mindre än 800 dissektioner). De förnämsta
af H:s arbeten äro: De optimo genere interpretandi
etc. (1661), hvari han framställer sina åsigter
om öfversättningskonsten, Lettre sur l’origine des
romans (1670), Demonstratio evangelica (1679),
ett arbete vittnande om häpnadsväckande lärdom, men
späckadt med djerfva konjekturer i sin tids ande,
Censura philosophiae cartesianae (1689), Alnetanae
quaestiones de concordia rationis et fidei (1690),
Mémoires pour servir à l’histoire du cartésianisme
(1692), i hvilket arbete H., som en tid var en
varm anhängare af Cartesius, satiriskt skildrade
cartesianismen, Dissertations sur diverses matières
de religion et de philosophie (1712) och Traité
philosophique de la faiblesse de l’esprit humain
(1723). Såsom supranaturalistisk skeptiker sökte
H. ådagalägga förnuftets svaghet och bevisa, att tron
är det enda, som förmår lemna visshet. H:s Ouevres
complètes utgåfvos 1856–60.
Huet [yätt], Paul, fransk landskapsmålare, f. i Paris
1804, d. i samma stad 1869, var en af de första bland
dem, hvilka samtidigt med den romantiska strömningen
under 1820-talet sökte att framställa naturen, sådan
hon tedde sig för ögat i sin lefvande verklighet,
icke med den onaturliga idealitet, som den klassiska
skolan hade skådat hos henne. Men H. fördjupade sig
icke i studiet af naturen i hennes detaljer, utan han
uppfattade landskapet från stämningens sida, sådan
denna framträdde i dagens och årets olika tider,
och han såg naturen hälst i dystert ljus. Af sådan
art var hans Solnedgång (1831), hans Höstafton (1835,
förr i Luxembourg) och äfven en Solnedgång i höstdimma
(1866). Dock återgaf han äfven morgonstämningar, då
jorden tyckes vakna, ännu omsvept af nattens dunster,
såsom i Morgonro (1852, i Luxembourg). Men han syftar
alltid på en särskild verkan, äfven när han återgifver
en bestämd trakt, såsom i Öfversvämning vid S:t Cloud
(1855, i Luxembourg). H:s subjektiva uppfattningssätt
medför åsidosättande af detaljbehandlingen,
och derför blir utförandet gerna skissartadt; men
konstnärens styrka ligger i koloriten, och hans färg
är saftig, hans ton djup och harmonisk. C. R. N.
Huet [yätt], François, fransk religionsfilosof
och skriftställare, f. 1814, d. 1850, blef 1834
e. o. professor i historia vid Collége Rollin i
Paris, 1835 professor i filosofi i Gent och 1850
lärare för furst Milan af Serbien. H:s
verldsåskådning var en liberal katolicism af en
egendomlig art, en katolicism, som företrädesvis
betonade kristendomens sociala sida såsom
ett kärlekens och det allmänna broderskapets
evangelium. Från denna ståndpunkt skref han Le régne
social du christianisme (1853), Réforme catholique
(1856) m. fl. arbeten. Under sina senare lefnadsår
blef H. ren rationalist. Från denna nya ståndpunkt
skref han La révolution religieuse du XIX:me siècle,
La révolution philosophique du XIX:me siècle och
några smärre afhandlingar, t. ex. De la certitude
de l’histoire évangélique ("Kunna vi veta något om
Jesu lefnad?", 1875).
Hufeland, Gottlieb, tysk jurist, f. 1760, d. 1817,
var 1790–1803 professor i juridik i Jena, 1803–06
i Würzburg, 1806–08 i Landshut, 1808–12 förste
borgmästare i Danzig, 1812 å nyo professor i Landshut
samt 1816 professor i Halle. H. var en med djup
filosofisk bildning utrustad rättslärd, hvilket
synes bl. a. af hans Versuch über den grundsatz
des naturrechts (1785), en af de första juridiska
skrifter, i hvilken togs hänsyn till den kantiska
filosofien. Bland hans många öfriga arbeten må nämnas
Lehrbuch des naturrechts (1790; 2:dra uppl. 1795).
Hufeland, Christoph Wilhelm, tysk läkare, född i
Langensalza i Thüringen d. 12 Aug. 1762, blef student
i Jena 1780 och med. doktor i Göttingen 1783 samt
bosatte sig s. å. i Weimar för att sköta sin nästan
blinde faders vidsträckta medicinska praktik. 1793
blef han professor i Jena, hvarest han hastigt
vann stort anseende och 1795 grundade "Journal der
praktischen arzneikunde und wundarzneikunst", hvilken
utöfvade ett stort inflytande på alla grenar af de
medicinska vetenskaperna och fortsattes ända till
1844 (98 bd). Derjämte började han 1799 att utgifva
en kritisk tidskrift "Bibliothek der praktischen
heilkunde", hvaraf 86 band utkommit. 1800 blef han
direktör för Collegium medico-chirurgicum i Berlin
samt 1810 professor vid det nyinrättade universitetet
derstädes och förste råd i inrikesministeriets
afdelning för medicinalangelägenheter. Död i Berlin
d. 25 Aug. 1836. – H. var en utomordentligt duglig
och arbetsam man. I sin vetenskapliga åskådning
stod han utanför alla partier och sökte att från de
olika skolorna upptaga hvad i hvar och en af dem
syntes honom vara nyttigt och godt. Utom de många
artiklar, som han offentliggjorde i sina tidskrifter,
publicerade han ett stort antal vetenskapliga
arbeten: Über die natur, erkenntnismittel und
heilart der skrofelkrankheit (1795); Ideen über
pathogenie und den einfluss der lebenskraft auf
entstehung und form der krankheit (s. å.); System
der praktischen heilkunde (1818); Enchiridion
medicum oder anleitung zur medicinischen praxis,
vermächtnis einer 50-jährigen erfahrung (1836, 10
uppl. 1857; "Enchiridion medicum eller handledning
uti läkarekonstens utöfning", öfvers. af V. Lundberg,
1837–39) m. fi. Äfven såsom populär skriftställare
förvärfvade H. sig ett högt aktadt namn genom flere
allmänfattliga afhandlingar, bland hvilka må nämnas
hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
