Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hrane ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det egentliga Kina utsträckte han sin
missionsverksamhet till Mongoliet och Tibet samt
ville på samma gång göra dessa lands folk, språk
och seder mera kända i Europa. Åtföljd af en annan
lazaristbroder, Joseph Gabet, och en ung tibetansk
prest, som öfvergått till kristendomen, gjorde han
en genom många äfventyr och svårigheter märkvärdig
resa till Lhassa, Dalai-Lamas hufvudstad i Tibet,
dit de kommo i Jan. 1846. Der voro han och hans
följeslagare på god väg att grundlägga en vigtig
missionsstation, då det på kinesiska sändebudets
tillskyndelse förbjöds dem att stanna i Tibet. De
skickades s. å. tillbaka till Kanton, der H. stannade
nära tre år. Med undergräfd helsa återvände han
öfver Indien, Egypten och Palestina till Europa
1852. Han dog 1860. – H. egde en ovanlig förmåga att
på ett enkelt, klart och populärt sätt meddela sina
erfarenheter och vann derför ett aktadt namn såsom
resebeskrifvare. Det vigtigaste af hans arbeten i
denna väg är Souvenirs d’un voyage dans la Tartarie,
le Thibet, et la Chine pendant les années 1844–46
(1850; flere uppl.; "Resa i Mongoliet och Tibet",
1862, och "Resa i Kina", 1864), hvars supplement
L’empire chinois (1854), prisbelöntes af Franska
akademien. Han utgaf äfven Le christianisme en Chine
(1857–58).
Hucbald (Hugbald, Ubaldus), flandrisk munk och
musiker, född omkr. 840, död omkr. 932 i klostret
S:t Amand vid Tournay, hvarest han först var lärjunge
af sin onkel Milo, senare dennes efterträdare såsom
ledare af en sångareskola. En tid förestod han en
dylik i Nevers. H. är den förnämsta musikaliske
skriftställaren från 10:de årh., dels emedan han
bragte i system de första försöken i flerstämmig
musik, medelst sitt s. k. Organum (se d. o.),
dels ock på grund af sina arbeten på en förbättrad
notskrift. Hans Dasian-notation, hvars hufvudfigur var
en i olika ställningar förekommande grekisk spiritus
asper (`), är visserligen mindre betydande. Vigtigare
är att H., så vidt man har sig bekant, var den
förste, som begagnade sig af linier till noggrant
fastställande af alla tonhöjdsförändringar. Mellan
5–7 linier inskref han textstafvelserna, hvarvid
ett företecknadt T (tonus) eller S (semitonium)
antydde om närmaste steget var en hel eller half
ton. Hade han blott i stället för stafvelser
ditskrifvit punkter, så skulle han haft hela äran af
den moderna notskriftens uppfinning. H:s traktater
äro utgifna af Gerbert; den vigtigaste är Musica
enchiriadis. Coussemaker skref (1841) en monografi
öfver H. A. L.
Huchtenburg, Jan van. Se Hugtenburgh.
Huck, sjöv. Se Huk.
Hud, anat., det mjuka, tänjbara öfverdrag, som ytterst
omgifver djurkroppen. Detta är till utseende och
beskaffenhet oändligt vexlande. Hos menniskan är huden
tunn, mjuk, seg, smidig, slät (men med tydliga rutiga
eller våg-böjda teckningar), mer eller mindre färgad
och till största delen försedd med hår. Den består
anatomiskt af två sammanhängande lager: det yttre,
öfverhuden (epidermis), och det inre, läderhuden
(dermis, derma l. corium). –
Epidermis består af celler. Ytterst (i hornlagret) bilda
dessa platta, torra, keratinhaltiga, kärnlösa och
oregelbundna skifvor; tätt packade till hvarandra i
mer eller mindre tjocka lager (jfr Häl och Ögonlock);
innerst (i malpighiska l. slemlagret) äro cellerna
af vexlande former, men rundade, mjuka, saftiga och
kärnhaltiga. I detta lager finnes ock det pigment,
som alltefter sin massa och nyans ger huden dess
på olika delar af kroppsytan, under olika yttre
omständigheter (se Fräknar) samt hos olika individer
eller folkraser så olika, men karakteristiska
färg. Epidermis’ hornlager är ogenomträngligt
för vatten; det fjällas oupphörligt af på ytan,
men ersattes inifrån. En starkare sådan fjällning
märkes regelbundet efter längre stillaliggande,
då icke nötning och tvättning småningom aflägsnat
de bortdöende hornskifvorna. Fjällning inträffar
regelbundet vid eller efter hudsjukdomar; och en sådan
sjukdom är det, som åstadkommer den öfverhudsfjällning
å hufvudets hårklädda del, som kallas "mjell". –
Dermis består af otaliga, hvarandra korsande och
i hvarandra inlöpande, limgifvande bindväfsbundtar,
hvilka i hudens djup äro glesare och bilda maskor,
men mot ytan splittras i sina finaste trådar, som
flätas samman i en tät filt. Det hela genomdrages af
elastiska trådnät; der och hvar uppträder muskulatur
(se Hudmuskler). Yttre ytan af läderhuden är icke
slät; på henne uppsticka tallösa, små, enkla eller
i spetsen delade koniska papiller, dels enstaka,
dels i grupper, dels ordnade i rader. De täckas
visserligen fullständigt af epidermis, men denna höjer
sig öfver och sänker sig mellan dem, hvaraf härledas
de ofvan omtalade teckningarna på ytan. Somliga
papiller innehålla enkla blodkärlslingor, andra åter
nervändar och känselorgan. Dermis kallas läderhud
derför att detta hudlager, befriadt från epidermis
och fett samt garfvadt, bildar läder. Dermis hänger
mer eller mindre vidsträckt och starkt samman med
underliggande aponevroser (se Aponevros), och
deraf kommer sig hudens olika förskjutbarhet på olika
ställen; för det mesta kan huden i hela sin tjocklek
upplyftas i veck. På få ställen (t. ex. yttre örat)
saknas fett i hudens botten. Men på de flesta ställen
finnes sådant i läderhudens djupare lager och derunder
("subkutana fettet", panniculus adiposus), och detta
i klumpar ordnade fett, som minskas vid magring, ökas
vid fetmande; det kan stundom nå betydlig tjocklek
och ibland bilda svulster (lipomer). – Särskilda
ombildningar af hudens cell-lager äro hår, fjädrar,
fjäll, taggar, naglar, klor, vissa horn o. s. v. I
huden finnas svett- och talgkörtlar. – Hudens
betydelse är: att genom sin tjocklek och fetthalt
skydda underliggande delar mot tryck, gnidning och
temperaturinflytelser; att åt kroppens ungef. 90
qvdm. stora yta lemna ett tänjbart öfverdrag, som
smyger efter formerna af underliggande delar och
genom sitt fett afrundar ytan; att genom en från
talgkörtlarna stammande fettbeläggning på ytan och
genom sitt hornlager skydda mot vattens inträngande;
att till följd af sin genomtränglighet för gaser och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
