Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hrane ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hennes senare arbeten, Erzählungen (1820), Hannah
(1821), Ellen Percy (1822), Jugendmuth (1824)
och Die ehelosen (1829), bära hennes namn och
vittna alla om författarinnans själsbildning, stora
menniskokännedom och djupa humor. Hon utgaf äfven
"Forsters briefwechsel" jämte hans biografi. 1830–33
utkommo hennes samlade Erzählungen (6 bd). – 3. Victor
Aimé H., literaturhistorisk och kyrkopolitisk
skriftställare, de föregåendes son, f. 1800, studerade
först medicin, men egnade sig sedan åt literaturen
och blef 1833 professor i literaturhistoria och
nyare historia i Rostock, 1836 i Marburg och 1843
i Berlin. 1850 tog han afsked från professuren. Död
1869. H. var en af de grundligaste kännare i Tyskland
af spanska språket och literaturen, hvilket hans
Geschichte des Cid (1829), Cronica del Cid (1844)
och Skizzen aus Spanien (1828–35) visa. Bland hans
öfriga literärhistoriska alster förtjena nämnas Die
neuromantische poesie in Frankreich (1833) och Die
englischen universitäten (1839–40). Såsom målsman för
det protestantisk-konservativa partiet grundade han
tidskriften "Janus, jahrbücher deutscher gesinnung,
bildung und that" (1845–48) och påpekade i en följd af
smärre skrifter, att den inre missionen, associationen
och kolonisationen voro de bästa medel att hejda den
förestående sociala revolutionen. Men då han fann,
att reaktionen intet hjerta hade för de fattigare
klasserna, bröt han med sitt förra parti (Bruch mit
der revolution und ritterschaft, 1852) och verkade
dels i sitt asyl i Wernigerode, dels på annat
praktiskt sätt för de fattiges och arbetsklassens bästa.
Huber, Johannes, tysk katolsk filosofisk
skriftställare, f. 1830, d. 1879 såsom professor i
filosofi i München, inlade i den fria vetenskapens
namn i flere skrifter en protest mot den af jesuiterna
i katolicismen införda ny-skolasticismen samt
gällde jämte Döllinger såsom en förkämpe för den
gammalkatolska rörelsen. Hans förnämsta skrifter äro
Die philosophie der kirchenväter (1859), Johannes
Scotus Erigena (1861) och Der jesuitenorden nach
verfassung und doctrin, wissenschaft und geschichte
(1873), hvilken i Rom genast uppfördes på de förbjudna
böckernas index, men öfversattes till franska och
vann stor spridning. Han uppträdde äfven kritiskt
mot Darwins lära samt mot D. Strauss’ arbete "Der
alte und der neue glaube".
Huber, Joseph, tysk komponist, f. 1837, lärjunge
af Marx, Cornelius m. fl., blef mäktigt påverkad
af Liszt i Weimar och Peter Lohmann i Leipzig, der
H. 1864 blef konsertmästare. 1865 flyttade han till
Stuttgart såsom medlem af hofkapellet. H. förkastar
helt och hållet alla bestående "arkitektoniska"
musikformer och vill, att det musikaliska konstverket
skall utveckla sig endast på grundvalen af en dikt
eller en idé (den s. k. "psykologiska" formen). Till
hans egenheter hör att han försmår tonartföreteckning
och sålunda skenbart alltid skrifver i C dur eller
A moll. Han har komponerat symfonier, sånger
samt operorna Die rose von Libanon och Irene.
A. L.
Hubertsburg l. Hubertusburg, fordom kurfurstligt
sachsiskt jagtslott i sachsiska regeringsområdet
Leipzig, bygdt 1721–24 af prins Fredrik August
(sedermera kurfurst Fredrik August II). Der slöts
d. 15 Febr. 1763 den fred, som ändade det sjuåriga
kriget. Sedan 1840 användes slottet till fängelse,
sjukhus, försörjningsanstalt och idiothem.
Hubertus, den helige (Fr. S:t Hubert),
jägarnas skyddspatron, var son till hertig Bertrand af
Aquitanien och föddes omkr. 656. Efter att först
hafva vistats vid frankiska hofvet, drog han
sig för en tid tillbaka i ensamheten. Sedermera
slöt han sig nära till den hel. Lambert, biskop i
Maëstricht, samt utnämndes 708 af påfven till denne
biskops efterträdare. H. flyttade biskopssätet
till Liége. Han omvände en mängd menniskor till
kristendomen och har fått namnet "Ardennernas
apostel". Död 727 l. 730. Legenden berättar,
att H., som i sin ungdom var en väldig jägare,
på en Långfredag, då han i Ardennernas skogar
hängaf sig åt sitt älsklingsnöje, plötsligt fick
se framför sig en jättelik hjort, hvilken mellan
hornen bar ett af en öfvernaturlig glans omstråladt
kors. Gripen af denna uppenbarelse, skall H. hafva
öfvergifvit verldslifvet. Han betraktas som jägarnas
skyddshelgon och åkallas särskildt mot galna hundars
bett. Hans åminnelse firas den 3 Nov. och d. 30 Maj.
P. F.
Hubertusorden, den äldsta och förnämsta af de
k. bajerska ordnarna, stiftades af hertig Gerhard V af
Jülich till minne af en seger öfver hertig Arnold af
Geldern Hubertsdagen (d. 3. Nov.) 1444. Ordenstecknet
utgjordes ursprungligen af en af små jagthorn
sammansatt guldkedja. Orden förnyades 1708 af
kurfursten Johan Vilhelm af Pfalz och 1808 af konung
Maximilian I af Bajern. Orden består af en klass och
räknar endast 12 riddare (utom krönta hufvud eller
medlemmar af gamla furstehus och utländingar) samt
en storkommendör. Ståthållaren (högste ämbetsmannen
näst stormästaren) har en årlig inkomst af 4,000
fl., de 3 förste riddarna af 600 och de öfrige
300 fl. Dekorationen utgöres af ett hvitemaljeradt
guldkors med 8 spetsar och gyllene kulor; i korsets
vinklar finnas gyllene strålar och öfver korset en
krona. På framsidan är afbildad den hel. Hubertus’
omvändelse, med omskriften, In traw vast ("fast
i tro"). Tecknet bäres i ett högrödt band med
gröna kanter, vid galatillfällen i en guldkedja
af 42 länkar. Riddarna bära på bröstet dessutom en
silfverstjerna med strålar.
Huc [yck], Évariste Regis, fransk katolsk missionär
och reseskildrare, född i Toulouse 1813, inträdde
vid 24 års ålder i lazaristernas orden i Paris
och gick två år senare (1839) ut till Kina såsom
missionär. Sedan han grundligt förberedt sig vid
lazaristseminariet i Macao samt lärt sig kinesernas
språk och seder, anträdde han resan till det
inre landet. Klokt rättande sig efter inhemsk sed,
uppträdde han i sitt yttre så mycket som möjligt lik
en kines. Han färgade sin hud gul, bar lång rock och
hårpiska. Efter att hafva predikat kristendomen både
i de södra och de norra delarna af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
