Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Houtman ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbete för fångvårdens förbättrande torde hafva
varit den bekantskap han gjorde med de franska
fängelserna. Vid underrättelsen om Lissabons
förstöring genom jordbäfningen d. 1 Nov. 1755
ämnade nämligen H., som efter sin fader, köpmannen
H., ärft en betydlig förmögenhet, begifva sig
till olyckans skådeplats för att bispringa de
nödlidande. Men fartyget uppbringades af en kapare,
och H. sattes i fängelse, först i Brest, tillsammans
med många krigsfångar, sedan å några andra orter på
franska kusten. Sålunda lärde han känna den tidens
barbariska behandling af de krigsfångne. Hemkommen
ur fångenskapen, sörjde han på sitt gods nitiskt för
sina underhafvandes välstånd och upplysning samt
utnämndes 1773 till sherif i Bedfordshire. Denna
utnämning blef vändpunkten i hans lif. I sin egenskap
af sherif besökte han grefskapsfängelset. På den tiden
var det sed att fångvaktarna icke åtnjöto någon lön,
utan lefde af sportler af fångarna. H. fordrade,
att detta missbruk skulle upphöra. Då man ej fann
sig kunna ålägga grefskapet en sådan utgift, begaf
H. sig till några andra orter för att uppsöka ett
prejudikat; han träffade öfverallt samma missbruk
och i öfrigt samma elände i fängelserna. Dermed
började de trägna resor till rikets olika delar,
hvarunder H. förvärfvade en långt fullständigare
kännedom än dittills någon egt om den engelska
fångvårdens tillstånd. Personer, som efter månaders
ransakningsarrest blifvit frikända, släpades tillbaka
i häkte, emedan de ej kunde betala allahanda afgifter
till fångvaktaren och andra vederbörande. Kroglifvet
i fängelserna var en annan inkomstkälla för fångarnas
vårdare. En styresman vid Fleetfängelset, som ville
slå sig i ro, kunde för 5,000 pund st. afyttra sitt
"patent". Fångar sutto i åratal, innan de ställdes
inför rätta. Dårar inspärrades i de allmänna
fängelserna. Kopp-patienter sammanhopades med
friska eller sjuka fångar i smutsiga, trånga, kalla
hålor. "Fängelse-febern" och kopporna bortryckte
fångar i massa. De okontrollerade fångvaktarna
handterade fångarna på det omenskligaste sätt. –
H. hade besökt flertalet af sitt hemlands fängelser,
när han 1775 reste till Frankrike, Nederländerna
och Tyskland. Flerestädes öfverraskades han af
betydliga framsteg, såsom i Gent, der fångarna, hvilka
hade hvar sin nattcell, sysselsattes med arbete,
af hvars afkastning 1/5 tillföll dem. I Holland,
der äfven arbete var infördt, fann han, att män
och qvinnor höllos åtskilda, att fängelsekrogar ej
tillätos, och att afkortning af strafftiden kunde
vinnas genom godt uppförande. 1776 gjorde han ett
nytt besök på kontinenten: ingenstädes såg han spår
af den i England härjande fängelsefebern. I Paris
var fångvården långt bättre än i England; i ett par
schveiziska kantoner fann H. afsöndringssystemet
genomfördt. Under mellantiderna mellan de utländska
resorna fortsatte H. sina undersökningar hemma. År
1777 utkom hans stora arbete The state of prisons in
England and Wales, som 1780 följdes af Appendix to
the state of prisons. 1778 bereste H. åter en del af
kontinenten: i Venezia sutto många
fångar "i mörk cell på lifstid"; i Rom, Schweiz, Tyskland
och Belgien var tortyren ännu ej afskaffad. 1781 reste
han genom Nord-Tyskland till Danmark, derifrån till
Sverige, der han besökte tre fängelser i Stockholm,
alla "smutsiga och vidriga". Han såg i det mörka och
orena fängelset för stadens södra del fem fångar
"nästan qväfda". Fångvaktaren, hvilken, såsom
öfverallt i Sverige, fick hålla krog, träffades
drickande med fångarna och andra uslingar; i rasphuset
i Stockholm voro nära 200 personer af alla åldrar och
kön sammanhopade. Resan fortsattes till Ryssland, der
man då berömde sig af att dödsstraffet afskaffats,
utom för förräderi. H. inhemtade emellertid af en
vid knutstraff använd bödel, att detta stundom
på befallning verkställdes så, att det medförde
döden. 1783 reste H. till Portugal, der han fann
bysättningen nyligen afskaffad. Derefter begaf han
sig till Spanien, hvarest han välvilligt bemöttes
af den namnkunnige reform-ministern Campomanes,
men lika litet som förut i Rom fick taga kännedom
om inqvisitionens fängelser, samt till Frankrike
och Nederländerna. 1785 besökte han Holland och
Frankrike, der han i Toulon såg en man, som, vid 14
års ålder för en ringa förseelse dömd till galererna,
tillbragt 51 år i fångenskap, alltid visande ett
exemplariskt uppförande. H. besökte vidare flere
italienska orter. På Malta voro de fleste fångarna
"svarta", i ty att malteser-riddarna höllo sin
edsförpligtelse till ständigt krig mot de otrogne
på sådant sätt, att de röfvade landtmän, fiskare och
sjömän på Barbaresk-kusterna. Han fortsatte resan till
Turkiet, för att vinna kännedom om pest-lasaretten,
återvände öfver Venezia och Wien, der han inför
kejsar Josef oförbehållsamt talade om fångvården
i dennes stater, samt öfver Tyskland och Holland
till sitt hem, der han, såsom vanligt efter hvarje
färd på kontinenten, förnyade sina undersökningar
i fängelserna. Mångenstädes fann han de gamla
missbruken alldeles orubbade, sportelväsendet
ännu i bruk och fångarna fjättrade vid golfvet,
någon gång så trångt, att en del måste stå, medan
de andra sofvo. 1789 utkom H:s bok An account of the
principal lazarettos in Europe. S. å. företog han sin
sista resa: öfver Holland, Tyskland, Petersburg och
Moskva anlände han till Cherson, der han nåddes af
nyheten att Bastiljen, som han förgäfves sökt bese,
hade fallit. Den i staden härjande febern angrep
H., som vid en sjukbädd trotsade faran. Han afled
d. 20 Jan. 1790 och jordades å en grafplats, som han
inköpt i närheten af Cherson. – Åt honom uppsattes ett
monument i St. Paul’s kyrka i London, och inskriften
å detta säger, att H. vandrade "en obesökt väg
till odödligheten". Enstaka, tidigare försök –
i Spanien, Italien och England (genom Wesley och
metodisterne) – att rikta de styrandes uppmärksamhet
å den samhällsangelägenhet och beveka de enskilde
till den barmhertighet, hvilkas apostel H. blef,
förringa ej rättmätigheten af detta loford. På sina
många resor trädde han i förbindelse med statsmän
och filantroper i alla land, bemödande sig att vinna
dem för sina reformplaner. (Jfr Fängelsesystem.)
A. H-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
