Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Horn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Halland. S. å. erhöll han befallning att såsom
öfverste för Drottningens lifregemente deltaga i
polska fälttåget. Vid belägringen af Marienburg
utmärkte han sig, och efter stadens eröfring blef han
dess kommendant. 1656 utnämndes han till generalmajor
och guvernör i Estland. Om detta lands försvar mot
ryssarna inlade han stora förtjenster, på samma gång
som han nitiskt arbetade på förbättrandet af det
utplundrade folkets ekonomiska tillstånd. Han ledde
sedermera äfven underhandlingarna med Ryssland och
afslöt freden i Kardis, 1661. Af Karl X Gustaf
utnämndes han till riksråd (1660). Under Karl
XI:s förmyndareregering (1660–72) slöt H. sig till
M. G. De la Gardies parti och understödde med sin röst
regeringens slöseri med statens tillgångar. H. och
hans sterbhus fingo också vid förmyndareräfsten
vidkännas ganska betydliga efterräkningar. 1672 blef
H. generalguvernör öfver Estland och 1674 president
i Svea hofrätt. 1677 erhöll han i uppdrag att såsom
fältmarskalk anföra den expedition, som från Livland
skulle bringa det af danskar och brandenburgare
belägrade Stettin undsättning. Men i stället för
att genast åtlyda denna befallning qvarstannade
han flere veckor i Stockholm, der han skötte sina
egna angelägenheter och bl. a. firade sitt tredje
bröllop. Först i Nov. s. å. afreste han, men blef
vinddrifven till Finland och måste landvägen begifva
sig till Riga, dit han ankom d. 27 Jan. 1678, en månad
efter Stettins fall. Karl XI blef högeligen uppbragt
öfver detta dröjsmål och fråntog H. befälet. Denne
afled i Riga redan d. 7 Febr. s. å. till följd af en
förkylning, som han ådragit sig under den långa resan.
12. Horn, Arvid Bernhard, grefve af Ekebyholm,
kanslipresident, en af Sveriges ypperste statsmän,
härstammade i fjerde led från H. 1. och föddes på
Vuorentaka gård i Finland d. 6 April 1664. Han
var son till Gustaf Henriksson H. (död såsom
öfverste för Nylands infanteri 1673) och Anna
Helena von Gertten samt tillhörde en familj, som
väl hade ett lysande namn, men en ingalunda lysande
förmögenhet. Sedan H. någon tid åtnjutit undervisning
vid Åbo universitet, måste han vid 18 års ålder
såsom musketerare (1682) vid konungens garde börja
arbeta för sin utkomst. 1685 befordrades han till
fänrik och gick 1687 i utländsk krigstjenst. Han
kämpade först i kejsarens här och var med vid Mohacz
(1687), der prins Eugene vann sin ryktbara seger
öfver turkarna; sedermera (1690–95) deltog han
såsom generaladjutant hos fursten af Waldeck och
grefve de Nogell i holländska härens fälttåg mot
fransmännen. Under dessa år avancerade han hemma till
löjtnant (1688) och kapten (1693). Slumpen påskyndade
hans befordran, om det nämligen ligger någon sanning i
det ryktet att han fick fullmakten som kaptenlöjtnant
vid drabantkåren (1696) till belöning derför att
han hejdat de skenande hästarna för enkedrottning
Hedvig Eleonoras vagn. Genom sin nya ställning kom
han i närmare beröring med Karl XII, och det synes
hafva varit hans bestämda föresats att genom blind
lydnad och
genom att fullt gifva sin person åt den unge
envåldskonungen bryta sig en väg till makt och
ekonomiskt oberoende. Ty eljest låter det sig
knappast förklara, att den några och trettio år
gamle mannen kunde så lifligt taga del i konungens
barnsligt ystra lekar och halsbrytande vågstycken. Han
vann emellertid sin herres ynnest samt blef 1700
generalmajor och friherre. I spetsen för Karl XII:s
drabantkår fick han sedan tillfälle att på Själland,
vid Narva, vid Dünas öfvergång (1701) och Klissov
(1702) under konungens egna ögon stärka sitt rykte
för dödsföraktande hjeltemod. I Jan. 1704 utnämndes
H. till generallöjtnant och fick straxt derefter
i uppdrag att, jämte diplomaten Wachschlager,
förmå polackerna afsätta konung August och välja
en infödd till konung. Ärendet var förknippadt
med ansenliga svårigheter, ty August stod med en
här i landet och räknade der ett betydande anhang;
de svensksinnade polackerna ville dels icke sätta
en landsman på piasternas tron, dels önskade de,
förrän något annat afgjordes, en betryggande traktat
med svenskarna, under hvilkas hårda utpressningar
landet dignade. Barskt och beslutsamt och, der ej
annat hjelpte, medelst mutor dref H. sin herres
vilja igenom. Den 25 Jan. 1704 kom han till
Varsjav, den 6 Febr. afsattes August och d. 2
Juli s. å. valdes Stanislaus Leczinski till dennes
efterträdare. H. stannade i Varsjav hos den nyvalde
konungen såsom Karls sändebud och den ännu vacklande
tronens stöd. Och stöd behöfdes. Med omkr. 6,000
sachsare ryckte August mot hufvudstaden. H. öfvertog
ledningen af försvaret, och i spetsen för endast
480 svenskar och "någre ynkelige polska soldater"
trotsade han fienden. Han måste dock snart draga
sig tillbaka till slottet, och när detta började
skjutas i brand, uppmanade han de sina att såsom
"redelige svenskar" hällre söka döden i lågorna än
gifva sig. Hans förtviflade plan, i hvilken afspegla
sig det karolinska berserkamodet och kanske ej minst
fruktan att i konungens ögon synas pligtförgäten,
vann ej de andres bifall. H. måste d. 26 Aug. 1704
gifva sig fången, men utvexlades i början af 1705 samt
upptog ånyo i det af kung Karl återeröfrade Varsjav
de afbrutna underhandlingarna med polackerna. Vid
konung Stanislaus’ kröning (d. 24 Sept. 1705)
uppträdde han såsom Karl XII:s representant på ett
sätt, som visade, att han för väl kände sin persons
vigt och betydelse: medan ceremonien pågick, råkade
han i tvist med polackerna om hvem som skulle ledsaga
drottningen ned från tronen och tog myndigt försteget
framför sjelfve polska kyrkans primas, som gjorde
anspråk på denna rättighet. Först i Nov. 1705 blef
traktaten mellan Polen och Sverige en verklighet. Det
hade således lyckats H. att, såsom Karl XII önskade,
bringa till stånd en laglig och till tacksamhet mot
Sverige förpligtad samt genom fördrag med detta bunden
styrelse i Polen.
Den statsmannaduglighet H. lagt i dagen föranledde
konungen att nyttja honom på ett annat fält än
krigets. Han utnämndes 1705 till kungligt råd och
kansliråd, 1706, då han äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
