Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Horn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drog H. sig tillbaka för att försvara Schwaben och
Elsass. I början af 1634 kastade sig hertig Bernhard,
som återvände från ett tåg fram emot Eger, under
plundringar in i H:s vinterqvarter i Schwaben,
och det såg ut som skulle det komma till öppna
fientligheter mellan de båda fältherrarna. Det
af de kejserlige hårdt ansatta Regensburgs fara
framtvang slutligen en förlikning, men då var det
redan för sent att bringa undsättning åt staden. De
måste i stället skynda att försvara Nürnberg,
mot hvilket de kejserlige efter Regensburgs fall
(d. 14 Juli) vände sig. Framkomna till stadens närhet
(d. 12 Aug.), funno de framför sig en kejserlig här
af 34,000 man, mot hvilken de hade att uppställa
blott 23,000. Icke dess mindre ville hertig Bernhard
anfalla, hvaremot den mera försigtige H. yrkade, att
man skulle invänta förstärkningar. H. måste emellertid
gifva efter för Bernhards och flertalets af de tyske
krigsöfverstarnas vilja och låta det komma till strid
(d. 27 Aug.); men segern stannade på de kejserliges
sida, och H. sjelf blef krigsfånge. Han behandlades
af fienden med mycken aktning, men qvarhölls i
fångenskap öfver sju år, hvilken tid han använde till
studier. 1642 utvexlades han emot tre kejserliga
generaler. Öfver Schweiz, Spanien, Frankrike och
Holland återvände han till Sverige, der han 1643 blef
vicepresident i Krigskollegium. 1644 utsågs han
till öfverbefälhafvare öfver den armé, som skulle
infalla i Skåne, och eröfrade under årets lopp detta
landskap med undantag af Malmö och Kristianstad. En
1645 påbörjad belägring af Malmö afbröts genom
freden vid Brömsebro s. å. Af Kristina erhöll han
1651 Björneborg (i Finland) till grefskap och det
honom förut donerade Marienburg (i Livland) till
friherreskap. 1652 utnämndes han till generalguvernör
i Livland, men lemnade redan 1653 denna post för
att såsom riksmarsk och generalfältherre öfvertaga
presidentskapet i Krigskollegium. Vid början
af polska kriget 1655 uppdrog Karl X Gustaf åt
H. ledningen af försvarsanstalterna i det egentliga
Sverige. Död i Skara d. 10 Maj 1657. H. var en af
Gustaf II Adolfs bäste fältherrar, dock i snille
underlägsen Johan Banér. Hans styrka låg mera i
försvaret än i anfallet; få förstodo så väl som
han att draga fördel af en vunnen seger. Han var
äfven en framstående ämbetsman. Både vänners och
fienders aktning förvärfvade han genom sina stora
kunskaper och sin ädla, rena karakter. Gustaf
II Adolf hyste för honom stor tillgifvenhet och
kallade honom sin högra hand. Af soldaterna var han
deremot för sin stränga disciplin mindre omtyckt.
V. K-r.
9. Horn, Henrik, friherre af Marienburg, riksråd,
krigare, den föregåendes brorson, son af H. 5,
född d. 22 Maj 1618, två dagar efter faderns död,
blef 1643 öfverste för det kurländska regementet och
1645 för ett finskt kavalleriregemente. Tillsammans
med sin kusin Gustaf Evertsson H. upphöjdes han 1651 i
friherrligt stånd och utnämndes 1654 till generalmajor
vid kavalleriet. I Karl X Gustafs polska krig utmärkte
han sig vid flere tillfällen
och befordrades 1657 till generallöjtnant. 1660
blef han riksråd och hofrättsråd i Svea hofrätt,
1665 fältmarskalk och 1666 generalguvernör i
Bremen och Verden, men tillträdde icke denna post
förrän 1668. Efter krigets utbrott med Brandenburg
(1674) och Danmark (1675) öfversvämmades Bremen
af brandenburgska och danska trupper, mot hvilka
H. var för svag att strida. Den 3 Aug. 1676 måste
han uppgifva Stade, hvarefter hela Bremen var i
fiendens händer. Sjelf begaf han sig till Sverige,
der han 1677 såsom generalamiral erhöll befälet
öfver stora flottan. Den i sjömansyrket fullkomligt
oerfarne H. uppsökte, enligt konungens befallning,
den danska flottan, som anfördes af den utmärkte
sjöhjelten Nils Juel, och blef d. 1 Juli s. å. i
grund slagen i Kjögebukt. På hösten s. å. ryckte
H. med en truppstyrka in i Jämtland och fördref
norrmännen derifrån. Ett försök att på vintern
infalla i Trondhjem misslyckades deremot till följd af
vägarnas usla beskaffenhet. 1678 förordnades han till
öfverbefälhafvare öfver den armékår, som från Livland
skulle göra en diversion i Preussen. Med en illa
utrustad här af 8,000 man inryckte han på senhösten
s. å. i Preussen, men nödgades af kurfursten Fredrik
Vilhelm att i största oordning draga sig tillbaka
genaste vägen till Riga, dit han ankom i början
af Febr. 1679. 1680 blef han åter generalguvernör
i Bremen och Verden. Död i Stade d. 22 (ej 28)
Febr. 1693.
10. Horn, Krister, friherre af Åminne, riksråd,
krigare, guvernör för Karl XI, sonson till H. 4,
föddes d. 13 Nov. 1622 på Vik hus i Upland. Efter att
på den militära banan hafva avancerat till öfverste
och varit guvernör i Riga 1654–57 samt generalguvernör
öfver Ingermanland och Keksholms län 1657–59 blef
han 1660 riksråd och 1661 assessor i Svea hofrätt.
1663 utnämndes han till guvernör för Karl XI,
"utan tvifvel mera för sin egen skull än för den späde
furstes, hvars maktpåliggande utbildning åt honom
anförtroddes". Ehuru framstående såsom krigare och
icke utan kunskaper, var han nämligen genom sina föga
fina seder och sin beqvämlighet ingalunda lämplig
att sköta detta värf. Många af ständerna och
rådet ville också 1668 skilja honom från konungens
person, men genom rådets eftergifvenhet och
enkedrottning Hedvig Eleonoras ynnest fick han behålla
sin plats. 1669 utnämndes han till lagman i Karelen
och befordrades vid konungens myndighetsförklaring
1672 till fältmarskalk. 1674 blef han lagman i
Värmland och generalguvernör i Livland, men lemnade
1686 sistnämnda tjenst. Död på Vik hus d. 26 Maj
1692.
11. Horn, Bengt, friherre af Åminne, riksråd,
krigare, den föregåendes broder, född på Vik
hus d. 10 Nov. 1623, uppfostrades för den civila
ämbetsmannabanan, men beslöt vid 23 års ålder att i
stället egna sig åt krigareyrket. Han begaf sig 1646
till K. G. Wrangels armé i södra Tyskland och blef
genast utnämnd till kapten vid Blå regementet (1647).
Befordrad till öfverstelöjtnant (1648), återvände
han 1651 till Sverige och utnämndes till löjtnant vid
Lifgardet och öfverste. 1654–55 var han guvernör i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
