Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Honorariedoktor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vacker fransk-katolsk kyrka, ett barnhus, högre
och lägre skolor, ett naturhistoriskt museum, flere
boktryckerier (från hvilka utgifvas två engelska och
två havaiiska tidningar) samt åtskilliga industriella
anläggningar. Stadens hamn, den bästa i ögruppen,
anlöptes 1881 af 212 fartyg med 146,112 tons
drägtighet.
Honorariedoktor. Se Doktor.
Honorarium, Lat. (af honor, hedersbevisning,
ämbete), hedersgåfva. I den romerska republiken
voro ämbetena lönlösa hedersposter, och de gåfvor,
vanligen bestående i naturprodukter (säd, vin o. d.),
som t. ex. innevånarna i en provins plägade öfverlemna
åt ståthållaren, betraktades derför som frivilliga
hedersgåfvor, honoraria. Under republikens sista
tid blef det dock ganska vanligt, att ämbetsmännen
gjorde anspråk på, ja till och med utkräfde dylika
gåfvor. – Numera betecknar man med honorarium det
arvode, som lemnas skriftställare, läkare m. fl.,
och hvars storlek det ofta är öfverlemnadt åt den
betalande sjelf att bestämma. – Honorarie-, i
sammansättningar, heders-, t. ex. honorariedoktor,
honorariegrad.
Honoratiores, Lat. (af honorare, hedra), de mest
ansedda medlemmarna af ett samhälle.
Honorera (af Lat. honorare, hedra), betala
honorarium; infria, betala (en vexel, en skuld
o. s. v.), fullgöra (en förbindelse).
Honorgan, växternas, bot., det organ hos en växt,
hvilket emottager befruktningen af hanorganets
sädesceller eller frömjöl, hvaraf följden blifver
utvecklingen af sporer eller frön. Hos en del af
Carposporeae, den högsta gruppen inom bålväxterna,
uppstår sporfrukten utan känd föregående befruktning;
men hos andra eger befruktning rum, som gifver upphof
till i första hand en sporfrukt, i hvilken långt
efter befruktningen sporer utvecklas. Honorganen hos
mossorna kallas arkegonier (jfr Archegonium). De
äro flaskformiga och innesluta i sin nedre,
vidgade del den rundade äggcellen. Arkegoniets
hals är bildad af ett lager celler, hvilka omsluta
några s. k. kanalceller. Dessas mellanväggar
upplösas till slem, hvilket genom att upptaga
vatten sväller och spränger toppen på halsen
samt uttränger till en del genom den sålunda
bildade mynningen på arkegoniet. I detta slem
fastna och upptagas hanorganets, antheridiets
(se Antheridium), sädesceller (spermatozoider),
hvarigenom befruktningen inledes. Hos Gymnospermeae
bland fanerogamerna är honorganet mindre utveckladt
än hos öfriga fanerogamer, i det att äggcellerna
(fröämnena) äro nakna, icke omgifna af ett skyddande
frögömme. Cycadeerna närma sig i detta hänseende,
likasom i sitt yttre, till de trädartade ormbunkarna,
och hos barrträden (Coniferae) är förhållandet
ungefär detsamma som hos lycopodiaceerna. Hos öfriga
fanerogamer omslutas äggcellerna af frögömmen,
bildade af fruktblad (omgestaltade blad), och denna
form af honorgan kallas pistill. Pistillen består af
fruktämnet, som innesluter äggcellerna (fröämnena),
och stiftet l. den smalare, utsträckta del, som
uppbär märket. Stiftet saknas stundom, och i detta
fall sitter märket
omedelbart på fruktämnet. Då märket är könsmoget, eller
färdigt att emottaga frömjölet från ståndarna,
blir dess yta klibbig af slem från cellerna i
"den ledande väfnaden", som genomgår stiftets
inre, och genom hvilken frömjölets förlängning
("pollenröret") nedtränger för att inom frögömmet
befrukta äggcellerna. Jfr Befruktning, Frukt,
Hanorgan. O. T. S.
Honoris causa, Lat., för hederns skull.
Honorius, romersk kejsare, var son af Theodosius
I och föddes 384 e. Kr. Efter sin faders död blef
han 395 kejsare öfver det Vestromerska riket och
fick till förmyndare den kraftfulle Stilicho, till
börden en vandal. Denne skötte regeringen, medan
kejsaren, hvilkens uppfostran försummats, lefde i
slö overksamhet. H. blef förmäld med Stilichos två
döttrar, den ena efter den andra, men det oaktadt
förmåddes han af falska rådgifvare att låta döda
Stilicho (408). Derefter blef riket ett rof för
barbarerna, hvilka inföllo i dess olika provinser
och med Alarik i spetsen till och med intogo
och plundrade Rom (410). Under tiden var H. vid
hofvet i Ravenna sysselsatt med att mata höns –
hans älsklingsnöje. – 421 måste han till medkejsare
antaga fältherren Constantius, som hade äktat hans
syster Placidia. H. dog 423. R. Tdh.
Honorius, namn på fem påfvar. – 1. H. I, reg. 625–38,
bördig från Kampanien, uttalade sig till förmån för
kejsar Heraclius’ försök att återförena monofysiterna
med den ortodoxa kyrkan genom den medlande,
s. k. monoteletiska, åsigten att hos Kristus
finnas endast en vilja och ett verkningssätt. Denna
sats förkastades på det sjette ekumeniska mötet,
i Konstantinopel 680, då H. äfven förklarades för
kättare H. byggde många vackra kyrkor och stiftade
Korsupphöjelsens fest. – 2. H. (II) hette förut
Peter Cadalus och var biskop af Parma, då han d. 28
Okt. 1061 på ett möte i Basel af det kejserliga
partiet valdes till motpåfve mot Alexander II. Han
öfvergafs dock snart af de tyske furstarna och
afsattes d. 31 Maj 1064. Död 1072. – 3. H. II hette
förut Lambert af Fagnano och var kardinalbiskop af
Ostia, då han d. 15 (16) Dec. 1124 valdes till påfve
efter Calixtus II. Han bestämde de tyske furstarna
för att välja till kejsare Lothar af Supplingenburg,
hvilken deremot måste förbinda sig att lemna de
kyrkliga valen i full frihet. Död d. 14 Febr. 1130. –
4. H. III hette förut Cencio Savelli. Han var romare
till börden och kardinal, då han d. 18 Juli 1216
valdes till Innocentius III:s efterträdare. Han sökte
på allt sätt egga Europas furstar att återeröfra
Jerusalem och lyckades förmå kejsar Fredrik II att
genom fördraget i San Germano 1225 förnya sitt redan
1214 afgifna löfte om ett korståg. H. dog d. 18 Mars
1227. Han var en mild och hofsam man samt en stor
gynnare af de s. k. tiggareordnarna. 1216 bekräftade
han dominikan-ordens och 1223 franciskan-ordens
regler. H. var den förste, som utdelade aflat vid
helgonförklaringar. Skriften Conjurationes adversus
principem tenebrarum (1629) uppgifves vara författad
af H. – 5. H. IV hette förut Giacomo Savelli, till
börden romare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
