Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holmberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under åren 1805 och 1806 ledigblifna juridiska
professurerna i Upsala, men vid deras besättande
blifvit förbigången, uppsattes han af
fakultetens nyblifna ledamöter på förslag till
först den ena af de två äfven lediga adjunkturerna,
och, då han äfven i fråga om denna förbigicks,
derefter äfven till den andra, hvilken han, som 1806
aflagt juris licentiat-examen, följande år äfven
erhöll. Egentliga orsaken till de motigheter,
för hvilka H. vid dessa befordringsfrågor varit
utsatt, låg deri att han i en rättegång, i hvilken
han uppträdde såsom sakförare, ansågs hafva begagnat
missfirmligt skrifsätt i en förklaring till K. M:t.
H. vann visserligen saken för sina hufvudmän,
men blef såsom författare till förklaringen dömd
till bl. a. förlust af rättighet att föra
andras talan. Denna rätt återfick han dock
i sammanhang med sin sist omtalade utnämning.
Under riksdagarna 1809 och 1810 verkade H. såsom
sekreterare i lagutskottet och kallades 1810,
sedan han i Upsala s. å. promoverats till juris
doktor, till juris professor vid Lunds universitet.
Såsom sådan upprätthöll han ensam den juridiska
undervisningen vid nämnda universitet, till dess han
1840 erhöll en medhjelpare i C. J. Schlyter.
H. dog i Lund d. 26 Maj 1842. – H:s ej synnerligt
rikliga bidrag till den juridiska literaturen
röja en rationalistisk uppfattning och äro till
en stor del egnade åt försöket att gifva en
filosofisk grundläggning och förklaring af rätten.
Detta hindrar dock ej, att just H. i första hand å
nyo väckt till lif det historiska studiet af vår
rätt samt särskildt gifvit anledning till det arbete,
som nödvändigt måste föregå detsamma, den
genom hans lärjungar H. S. Collin och C. J. Schlyter
besörjda revisionen och utgifningen af "Sveriges gamla
lagar". H:s betydelse såsom juridisk lärare torde
i öfrigt till stor del hafva berott på sjelfva
lärometoden. Han anordnade nämligen undervisningen,
i strid mot hvad eljest var och till större delen
ännu är öfligt vid våra universitet, i den form att
ungdomen fick under hans ledning sjelf sysselsätta
sig med lösningen af juridiska frågor. Det var ett
samarbete, som i hög grad verkade till utbildandet
af en sjelfständig och mogen uppfattning hos de
studerande. Dessutom hade undervisningen äfven i
sådan måtto en praktisk gestalt, att H. ofta gaf
de uppställda rättsfrågorna den konkreta form,
som de i det verkliga lifvet ega. Detta höjde
hos de studerande intresset för vetenskapen och
förberedde dem så småningom på det arbete,
hvilket de såsom statens ämbetsmän skulle få
att besörja. Att H. kunde gifva undervisningen
ifrågavarande gestalt berodde till stor del
på de insigter, som han under sin tjenstgöring
i praktiska värf förskaffat sig. Resultatet åter
var att H., trots det att han under 30 år hade
vid Lunds universitet ensam vården om den juridiska
undervisningen och trots det att han ej i någon
större grad utöfvade skriftställareverksamhet,
kunde komma att, såsom han gjorde, på ett afgörande
sätt bringa nytt lif i studiet af sin vetenskap
samt höja vårt lands allmänna
ämbetsmannabildning. H:s namn är derför äfven ett af de
största, som tillhöra Lunds universitet och den
svenska jurisprudensen. – Tryckta skrifter: In jus
gentium positivum prolegomena (1803), De jure in
re per contractus adquirendo (1806), Förklaringar
öfver handelsbalken (s. å.), De connubiis inter
cognatos aut adfines prohibitis (1813) samt program
och uppsatser i "Juridiskt arkiv". Efter hans död
utgåfvos, af K. J. Nerman, Juridiska skrifter af
H. (1845). A. W.
2. Holmbergsson, Johan, tecknare, den föregåendes
son, född i Upsala d. 14 Juli 1804, sändes vid
19 års ålder till Stockholm för att genomgå
konstakademiens skolor. Der omfattades han med
varmt intresse af lärarna, på samma gång som
hans tidigt utbildade originalitet ej kunde undgå
att väcka uppmärksamhet. H. hade nämligen genom
läsning af svenska historiska skrifter blifvit
så förtrogen i synnerhet med Vasatiden, att det,
som en hans biograf uttrycker sig, "gick hardt
nära eller intill det öfverdrifna. Han måste
hafva hatt, stöflar och rock lika Karl XII:s och
en staf i handen, likt sjelfva Veledas. Han skref
alldeles samma språk som de gamle Vasakonungarna,
och det af ren nödvändighet. Han kunde ej skrifva
något annat". Denna för hans allmänbildning skadliga
ensidighet utgjorde hans styrka som konstnär, då han
nämligen fick behandla ämnen, som lämpade sig för
hans skaplynne. – H. framträdde först offentligt med
fyra teckningar till Tegnérs "Axel", hvilka utgåfvos
i Boyes "Magazin". Med 1826 började han, äfven i
samma tidskrift, utgifva prof af sina Teckningar
till Gustaf Vasas historia, etsade af Boye. Han hade
jämväl någon tid handledts af professor Forssell,
som utbildade korrektheten i hans teckning. H. egnade
sig nästan uteslutande åt denna, emedan det visade
sig, att han som målare i oljefärg saknade förmåga
af kolorit. Såsom hans hufvudarbete kan anses
en följd af 72 scener ur svenska historien, hvilka
numera tillhöra Nationalmuseum. Dessa konturteckningar
begynte han sjelf etsa i koppar; men företaget afbröts
af hans död. Sedan fortsattes det af Forssell, men
blef aldrig fulländadt. – Äfven till "Frithjofs
saga" (5:te uppl. 1831) utförde H. illustrationer
i litografi, hvilka dock ej utföllo särdeles
lyckligt. Han afled i Lund d. 16 Jan. 1835. – Några
teckningar till Fröken Florentinas af Ober-Weimar
berättelse om sin befrielse från klostret utgåfvos
1842 jämte utdrag ur almanacksanteckningar 1817–
33, i hvilka hans naiva och egendomliga skaplynne
på ett särdeles omedelbart sätt afspeglar sig. –
H:s kompositioner äro rika och lifligt anordnade
samt vittna om trägna studier för kostymen, ehuru
de, på grund af hans samtids bristfälliga kunskaper
i denna väg, just der hafva sin svagaste punkt. För
själsrörelser och öfver hufvudet djupare patos saknar
han uttryck; men liniens skönhet och rörelsens styrka
ega i honom en lycklig tolk. Hans teckningar sakna för
öfrigt alla modelleringens och ljusdunklets behag:
det är en sträng, manlig och något torr anda, som
hvilar öfver hans skapelser. Antagligen hade han
aldrig förmått öfverstiga den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
