Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holländska literaturen - Holländska nötboskapsrasen, veterin., verldens måhända förnämsta mjölkboskapsras, utmärker sig genom små, framåt riktade horn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett ofördelaktigt inflytande på den holländska
literaturen utöfvades mot slutet af 1600-talet af
de många från Frankrike, till följd af nantesiska
ediktets upphäfvande (1685), till Nederländerna
invandrade protestanterna. Dessa införde smaken
för de store franska skalderna jämte förakt för
den inhemska skaldekonsten. Den nationella tonen
förstummades småningom, och den franska klassiciteten
kom på modet. Hvad som ytterligare bidrog till den
holländska literaturens förfall var att nationens
handlingskraft slappades under den långa freden
1713–80. Den holländska literaturen har således
att för denna tid framvisa högst få utmärkta
namn. Några skalder, såsom H. C. Poot (1689–1733)
och Jan van Broekhuizen (d. 1707), representerade
ännu en mera nationel riktning gent emot de
förfranskade skriftställarna Lukas Rotgans (d. 1710),
Arnold Hoogvliet (1687–1763), med hans tråkiga epos
"Abraham de aartsvader", Sybrand Feitama (1694–1758),
öfversättare af Voltaires "Henriade" och Fénelons
"Télémaque" samt författare till tragedier efter
franskt snitt. N. S. van Winter (1718–95) och hans
hustru, Lucretia Wilh. van Merken (1722–89), skrefvo
tragiska dramer och episka dikter; Willem van Haren
(1710–68) skref ett romantiskt epos, "Gevallen van
Friso" (1741), oden och lyriska dikter, brodern
Onno Zwier van Haren (1713–79) den episk-lyriska
dikten "De geuzen"; Pieter Langendijk (1683–1756)
utmärkte sig i lustspelet. Genom Justus van Effens
(1684–1735) "Hollandsche Spectator" (1731–35), efter
engelskt mönster, utbildades den nyare prosan. Efter
1780 kom en svår tid för Nederländernas folk; krig
och öfversvämningar rubbade nationens välstånd,
främmande härar tumlade om i det af partier splittrade
landet. Men under det växande trycket framträdde
minnet af fädernas bragder och eldade skalder att
väcka den slumrande nationalandan. Verkningarna
visade sig tydligt först efter freden 1814.
Den tyska literaturens uppblomstring under sista
tredjedelen af det 18:de årh. framkallade äfven
i Nederländerna sträfvan efter natursanning och
originalitet, senare gjorde sig ock engelskt
inflytande gällande. Härolder för den nyare
riktningen äro lyrikerna H. van Alphen (1746–1803),
Jakobus Bellamy (1757–86) och Rhijnvis Feith
(1753–1824), Beetjen (Elisabet) Wolff (född
Bekker; 1738–1804) och Aagjen (Agathe) Deken
(1741–1804) skrefvo i samarbete i slutet af
1700-talet genreromaner dels efter Richardsons,
dels efter Göthes mönster. Historieskrifningen
fick utmärkta representanter i Jan Wagenaar
(1709–73), författare till "Vaderlandsche
historie", och S. Stijl. A. Kluit utgaf 1802–05
"Historie der hollandsche staatsregeering"; van
Kampen och W. Bilderdijk behandlade historien från en
konservativ-aristokratisk synpunkt. Den sistnämnde gaf
sin mångsidiga och originella förmåga uttryck i alla
diktarter. Bland utmärkta lyriker under förra hälften
af 1800-talet må nämnas J. F. Helmers (1767–1813),
J. Kinker (1764–1845),
Adrian Loosjes (1761–1818), som äfven försökte
sig i dramat och romanen, och i synnerhet Hendrik
Tollens (1780–1856), hvilken författade den
nederländska folksången "Wien nederlandsch bloed"
och förvärfvade stor popularitet som folkskald,
särskildt genom sina fosterländska romanser, sina
lyriska dikter och sin stora beskrifvande dikt
"De overwintering der hollanders op Nova-Zembla"
(1819), samt Isaak da Costa (1798–1860), Bilderdijks
lärjunge och loftalare. En äkta naturskald och en af
de få humorister den holländska literaturen har att
uppvisa var A. C. W. Staring (1767–1840). Striden
mellan klassicitet och romantik, som i slutet
af 1700- och början af 1800-talet upprörde
den europeiska literaturen, började slutligen,
ehuru sent, att göra sig märkbar äfven i den
holländska. Den ovanligt begåfvade Jacob van Lennep
(1802–68) upptog i Holland romantikens strid mot den
franska smaken. Hans förebilder på de områden, inom
hvilka han lyckades bäst, nämligen den poetiska
berättelsens och den historiska romanens, voro
W. Scott och Byron, men han gjorde sig icke skyldig
till slafvisk efterhärmning. Jämte Lennep hafva på
den historiska romanens område med stor framgång
uppträdt: J. F. Oltmans (psevdonymen van den Hage,
d. 1854), fru Bosboom-Toussaint (f. 1812), H. J.
Schimmel (f. 1824), hvilken äfven författat
dramer och bynoveller, samt A. Bogaers (1795–1870),
äfven lyriker. En tendensroman af stor betydelse är
E. Douwes Dekkers (f. 1820) mästerverk "Max Havelaar"
(1860), som i de lifligaste färger skildrar de sociala
missförhållandena i de holländska kolonierna. Ännu
rikare är den nuv. holländska literaturen på
författare af novellistiska skisser (bynoveller),
utmärkta af en sund, ofta humoristisk realism,
bl. a. N. Beets (f. 1814), författare till "Camera
obscura", J. P. Hasebroek, E. J. Potgieter (1808–75),
Jan Cremer (1827–80), som genom sina "Betuwsche en
over-betuwsche novellen" förvärfvat sig benämningen
Hollands Auerbach, samt Jan ten Brink (f. 1834),
hvilken i sina "Oostindische dames en heeren" tecknat
bilder ur lifvet bland de holländska kolonisterna
i Ostindien. Historien har flitigt bearbetats af
bl. a. G. van Prinsterer, de Jonge, van den Bergh
och Bakhuizen van den Brink; äfven i biografi och
literaturhistoria finnas förträffliga arbeten. I
Belgien har under de sista årtiondena en rad skalder
och skriftställare bemödat sig att upprätthålla
och till literär betydelse bringa modersmålet och
inhemskt åskådningssätt (se Flamländska) gent emot
det franska inflytandet. Företrädesvis framstående
bland dessa äro Karel Ledeganck (1805–47), J. Th. van
Rijswijk (1811–49) och den europeiskt ryktbare Hendrik
Conscience (f. 1812).
Holländska nötboskapsrasen, veterin., verldens måhända
förnämsta mjölkboskapsras, utmärker sig genom små,
framåt riktade horn, långt, groft hufvud med något
fördjupad panna, rak rygg, ovanligt bredt kors och
starkt utvecklad bakdel. Bröstkorgen är djup, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
