Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holländska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt, med få undantag, utgörande öfversättningar af
franska original. Till de mera betydande bland dem
höra "Roman van Lancelot", "Karel ende Elegast",
"Roman van Karel den grooten", "Walewein" och
berättelsen om "Floris ende Blancefloer", af Dieteris
van Assenede. Vida öfver dessa riddaredikter
står djureposet "Reinaert de vos", den enda
kända produkten af holländsk folkdiktning från
denna tid. Dessa episka dikter fingo emellertid
snart lemna rum för lärodikter samt verldsliga och
andliga rimkrönikor. Huvudrepresentanten för denna
diktart var J. van Maerlant (d. omkr. 1291), och de
förnämste af hans lärjungar voro Jan van Boendale
(1280–1365), författare till tvänne rimkrönikor,
"Brabantsche yeesten" och "Van den derden Edewaerd",
samt tvänne lärodikter, "Der leken spieghel" och
"Teesteye", Jan de Weert (d. 1362), som skref en
lärodikt, "Spieghel der sonden", Jan van Heelu,
som författade "Slag van Woeronc", samt Melis
Stoke, hvars "Rijmkronijk van Holland" (till 1305)
är en bland de bästa källorna för prov. Hollands
äldsta historia. Det gamla riddareväsendets korta
uppblomstring vid midten af 14:de årh. alstrade äfven
i den holländska literaturen åtskilliga romantiska
riddaredikter, såsom romanen "Heinric en Margriete
van Lemborch" af Hein van Aken och "Der minnen loop"
af Dirk Potter. Den holländska prosan utbildade sig
i 14:de årh. förnämligast genom Jan van Ruisbroek
(1293–1381). Vid denna tid uppstodo äfven i
st. f. de stora lärodikterna och rimkrönikorna ett
slags korta, sententiösa, ofta improviserade dikter,
författade och framsagda af s. k. "sprooksprekers",
kringvandrande konstnärer, som merendels uppehöllo
sig vid de stores hof. Den berömdaste bland dessa
är Willem van Hildegaersberch (1350–1408),
som författade ett hundratal smärre berättelser
och moraliska betraktelser. Liksom i Tyskland och
Frankrike framträdde äfven i Nederländerna genom de
andliges inflytande andliga skådespel; men jämte dessa
andliga dikter utvecklade sig äfven ett verldsligt
skådespel, som behandlade gamla riddaresagor eller
komiska scener ur folklifvet. Sällskap, som uppförde
dylika teatraliska föreställningar, slogo sig
ned i städerna; till dem sällade sig borgare såsom
dilettanter, och på detta sätt bildades under loppet
af 15:de årh. de s. k. rederijkkamers, föreningar,
hvilkas medlemmar, af såväl andligt som verldsligt
stånd, samlade sig på bestämda tider för poetiska
öfningar och föredrag, men i synnerhet för uppförande
af skådespel. Dessa föreningar voro af stor betydelse,
i synnerhet som de i sina skådespel äfven behandlade
politiska och religiösa frågor. För sistnämnda orsaks
skull blefvo de ock midt i sin blomstring undertryckta
i de södra provinserna af den spanska regeringen,
medan de i de norra egde bestånd in i 18:de årh. Den
första af dessa "kamrar" grundades i Ypern 1398;
den berömdaste och inflytelserikaste var "Eglantine"
i Amsterdam (stiftad 1496), med motto "In liefde
bloeijende" (se Holländska språket). Genom inverkan
af det burgundiska hofvet, som tidtals residerade
i Bruxelles, uppblandades dessa "rederijkers"
språk med tusentals franska ord och uttryck. Att
rensa modersmålet från dessa främmande tillskott
blef förnämsta omsorgen för Filips van Marnix
(1538–98), författare till den bitande satiren
"Bijenkorf der heiliger roomscher kerken", Dirk
Coornhert (1522–90) samt hans vänner Roemer Visscher
(1547–1620) och Hendrik Spieghel (1549–1612), de
tre sistnämnda medlemmar af Amsterdam-kammaren. –
Emellertid ingöto renaissancen, reformationen samt
frihetskrigen nya andliga krafter i nationen. Medan
det redan 1426 grundade universitetet i Löwen
(Louvain) var säte för den ortodoxa katolicismen och
för humanistiska studier, blef Leidens universitet
(stiftadt 1575) den holländska protestantismens
högskola. J. J. Scaliger, som från Frankrike
1593 blifvit kallad till Leiden, bröt nya, friare
vägar för de klassiska studierna. Icke blott inom
klassisk språkforskning och fornkunskap utan äfven
i matematik, rätts- och naturvetenskap samt medicin
glänste den holländska literaturen, särskildt på
1600-talet, med verldsberömda namn. Man började äfven
bearbeta fäderneslandets historia; skalden Hooft
skref "Nederlandsche historien" på ett rent och
kärnfullt språk; Huig de Groot (1583–1645) skref
sitt epokgörande verk "De jure belli et pacis" samt
"Annales et historiae de rebus belgicis"; Geeraerdt
Brandt (1626–85) skildrade reformationens förlopp,
Pontanus (1517–1640) "Historiae Geldiciae" o. s. v. –
Tidehvarfvets klassiska författare blefvo den
ofvannämnde P. C. Hooft (1581–1647), som, bildad genom
ett mångsidigt studium af den italienska poesien,
gaf sina lyriska och dramatiska dikter formskönhet
och välklang i förening med ett tankerikt innehåll,
dock icke utan inverkan af Marinis concettimanér;
Joost van Vondel (1587–1679), med ringare bildning,
men rikare naturanlag än Hooft, full af kraftig och
djup känsla i sina dramer, satirer och lyriska dikter;
Constantijn Huygens (1596–1687), som skref lyriska,
satiriska och didaktiska dikter, hvilka mindre vittna
om hans poetiska begåfning än om hans qvickhet och
stora kunskaper, samt J. Cats (1577–1660) från
Dordrecht. Bland deras samtida märkas systrarna
Anna (1584–1651) och Maria Tesselschade Visscher
(1594–1649), Jakob van Westerbaen (1599–1670),
lyrikern J. Janssen Starter (f. 1594), Jan
van Hemskerk (1597–1656), författare till den första
holländska originalromanen, "Batavische Arkadia"
(1637), samt Jan Luiken (1649–1708). Andliga sånger
författades af Dirk Kamphuisen (d. 1626). Såsom
dramatiker utmärkte sig G. A. Brederôo (1585–1618),
författare af burleska lustspel, Sam. Coster, en
bland stiftarna af den nationella teatern, G. Brandt,
J. A. van der Goes (1647–84), äfven bekant genom
sin beskrifvande dikt "De Jjstroom", J. Oudaen
(1628–92) och Jan Vos (d. 1667). Af det 17:de årh:s
store vetenskapsmän må nämnas filologen D. Heinsius
(d. 1655), matematikern Christian Huygens (1629–95)
och filosofen Baruch Spinoza (1632–77).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
