Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holbein, Hans, den yngre - Holberg, Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förebilder. Dessa allegorier äro förlorade; men
originalskissen till den förra af dem finnes i
Louvre, och den senares innehåll är kändt genom
små kopior och stick. Af porträtterade personer
må främst nämnas konung Henrik VIII, i hvars
tjenst H. inträdde 1536. För hans räkning utförde
H. 1537 en stor väggmålning, som brann 1698, men
är känd genom en liten kopia i Hampton Court. Den
framställde Henrik med gemål och föräldrar, alla,
men i synnerhet den förstnämnde, skildrade med en
lefvande kraft, som enligt samtidas vittnesbörd
verkade rent förskräckande. "Man trodde sig se den
fruktade monarken lifslefvande." Likaledes målade
han konungen för barberaregillet i London i en
figurrik tafla på trä, som ännu finnes i behåll,
men som är starkt restaurerad och fullbordad af en
underordnad målare. Slutligen har han äfven flere
gånger i träsnitt skildrat konungen, hvilken han
dessutom tjenade dels med teckningar och snitt
i hans reformatoriska kamp mot Rom, såsom i den
"satiriska passionen" (16 blad af denna följd stuckna
i koppar af W. Hollar), dels med utkast för plastisk
konstindustri i renaissance-stil. Af de efter 1532
utförda porträtten må de förnämsta här påpekas: först
och främst bilderna af köpmännen i det hanseatiska
gillet, utmärkande sig för den omsorg, hvarmed
de stillebensartade småsakerna i det omgifvande
rummet äro utförda, t. ex. porträttet af Georg Gisze
(1532, nu i Berlin) samt liknande bilder i Wien,
München, Windsor Castle och Braunschweig, alla på
det värdigaste sätt återgifvande personligheten;
dernäst porträtt af personer vid hofvet, såsom af
drottning Johanna (i Wien) och prinsen af Wales
(i Hannover), några äfven utförda i miniatyr, såsom
de af konungen sjelf och drottning Katarina Howard;
vidare stora oljebilder på trä af den engelska adeln,
såsom af den kunglige falkoneraren Robert Cheseman
(i Haag), Lady Vaux (i Hampton Court och i Prag),
Sir Richard Southwell (1536, i Uffizi i Florens)
och hertigen af Norfolk (i Windsor Castle). Till
H:s största mästerverk höra tvänne porträtt från
denna engelska tid, nämligen en bröstbild af en
obekant man, som den engelske målaren Millais 1871
insände till Holbein-utställningen i Dresden, och den
berömda bilden af guldsmeden Hubert Morett, hvilken
länge ansågs vara ett verk af Lionardo da Vinci
(i Dresden). Det anmärkes om dessa porträtt från en
senare tid, att H. i dem rönt inflytande af Quentin
Massys i Antwerpen, hvilkens verk han lärt känna
under sina resor genom Nederländerna. Men deremot
invändes, att H. i det hela förblifvit sig mera lik
än mången annan konstnär, samt att han alltid hållit
fast vid klar, plastisk modellering och genomskinliga
skuggor, under det att bredden i uppfattningen och
hans koloristiska föredrag, som alltid älskade färg,
ökades med åren. – 1538 besökte H. ännu en gång Basel
och sin der boende familj. Rådet derstädes sökte
förgäfves hålla honom qvar; han återvände till sin
glänsande ställning i London. Der målade han 1542 en
ung man
med en falk på handen (en af de bästa målningarna
i Haag) och 1543 sitt eget porträtt, hvartill
utkastet förvaras i Uffizi i Florens, men det utförda
miniatyroriginalet existerar blott i kopior. Samma
år bortrycktes H., i blomman af sin ålder, af pesten,
mellan den 7 Okt. och den 29 Nov.
H. bildade ingen skola och efterlemnade ej några
egentliga lärjungar; men han var i flere hänseenden
en af alla tiders ypperste mästare, hvilken, jämte
det att han rönte ett afgjordt inflytande från
den italienska renaissancen, särskildt sådan den
visade sig hos Mantegna, och äfven af den samtida
flandriska skolans teknik, dock i det stora hela
förblef sitt tyska ursprung trogen och visade sig
vara framvuxen ur den konst, som tillhörde hans
fädernestad, Augsburg. Också betraktas han med
allt skäl såsom Tysklands stolthet. Ett fjerdedels
sekel yngre än Dürer, med hvilken han i afseende
på genialiteten för öfrigt kan jämföras, nådde
han på grund af flere sammanträffande lyckliga
omständigheter en friare utveckling än denne. Dit
hörde först den schwabiska skolans mera allmänligt
humana karakter, hvartill kom, att de former, efter
hvilka Dürer under hela sitt lif kämpade, lågo såsom
ett färdigt arf redo att tillträdas af H., hvilken
också i det hela var en mera objektiv och fri ande
än den subjektive, inåtvände Dürer. Slutligen stod
äfven H. fullt inne i den nya tiden, med medeltiden
bakom sig, och kunde egna sig åt ett själsutvecklande
monumentalmåleri, hvartill han fann god anledning,
under det D. fick inskränkta sig till att nedlägga
sina största idéer i kopparsticket. Ett olyckligt
öde har tillintetgjort alla H:s väggmålningar, och
vi känna honom nu mest såsom porträttmålare; men i
detta fack är han en af verldens yppersta, såväl i
enkel och naturtrogen uppfattning som i storartad
och fri behandling, och äfven så hör han till alla
tiders förste historiemålare. – Jfr Karel van Mander,
"Schilderboek" (1604), Alfr. Woltmann, "Hans Holbein
und seine zeit" (2:dra uppl. 1874–76), R. W. Wornums,
"Some account of the life and works of Holbein"
(1867) och "Geschichte der malerei" af A. Woltmann
und K. Woermann (1881). C. R. N.
Holberg, Ludvig, baron, dansk-norsk häfdatecknare och
komediförfattare, föddes i Bergen d. 3 Dec. 1684. Hans
fader, Kristen Nielsen, som lär hafva härstammat
från gården Holberg i Skogns socken i Tröndelagen,
hade under ett äfventyrligt krigarelif tjenat sig
upp från simpel karl till öfverstelöjtnant och var
under åtskilliga år kommendant på Bergenhus. Modern,
Karen Lom, var dotterdotter af biskop L. Munthe
i Bergen (1635–49), hvilken härstammade från
Själland. Tidigt fader- och moderlös, inskrefs
H. 1694 som korporal vid ett norskt regemente och
var till en början inackorderad hos en af sin moders
slägtingar, O. Munthe, men fick sedan ett hem hos
sin morbroder Peder Lom i Bergen, hvilken lät honom
besöka latinskolan. 1702 blef H. student och måste
genast förtjena sitt bröd med att "pidske börn og
omvende bönder". Han blef nämligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
