Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hoc est ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vilhelm V om herraväldet öfver Holland. Deras
motståndare benämndes kabeljaouws
("kabeljo-fiskar"). Öfver Margaretas (d. 1356) och
Vilhelms (d. 1389) grafvar rasade partistriden och
slocknade först närmare midten af 1400-talet.
Hoelty, L. H. Se Hölty.
Hoeven [huven]. 1. Cornelis Pruys van der H.,
nederländsk naturforskare, f. 1792, blef 1824
professor i medicin i Leiden och vann anseende
genom flere förträffliga arbeten i patologi och
medicinens historia. Skrifter: Initia disciplinae
pathologicae (1834), De arte medica (1840, 2 bd),
De historia medicinae (1842), De historia morborum
(1846), Examen anthropologique (1851) och Études
de la vie humaine (1857). – 2. Jan van der H.,
holländsk naturforskare, den föregåendes broder,
f. 1801, blef 1822 filosofie och 1824 medicine
doktor, kallades 1826 till e. o. professor i Leiden,
hvarest han 1835 utnämndes till ordinarie professor i
zoologi. I sitt hufvudarbete, Handboek der dierkunde
(1827–33; 2:dra uppl. 1846 ff.), försökte han att ur
fysiologisk synpunkt framställa hela zoologien. Många
vigtiga monografiska arbeten af honom finnas dels
i "Tijdschrift voor natuurlijke geschiedenis en
physiologie" (1834–45), som han sjelf utgaf, dels i
en mängd andra lärda tidskrifter. Af hans särskildt
utgifna skrifter märkas ytterligare Recherches sur
l’histoire naturelle et l’anatomie des limaces (1838),
Redevoeringen en verhandelingen (1846), Bijdragen tot
de naturlijke geschiedenis van den negerstam (1842)
och Philosophia zoologica (1864). H. dog 1868.
Hof. 1. Under hednatiden i Norden benämning på
templet, till skilnad från harg, altare, och vi,
helig plats i allmänhet. Hofvet var timradt af trä;
uti detsamma stodo gudabilderna och de af sten byggda
hargarna. (I gamla sagor talas om att "bränna hof
och bryta hargar".) – 2. En furstes bostad samt hans
och hans familjs tjenare, hofstat. Denna betydelse
saknar ordet i de gamla skandinaviska språken,
hvilka i stället hafva uttrycken "hirþgarþer",
konungsgarþer" och "hird" (se d. o.), men det erhöll
den i 14:de årh. genom inflytande från Tyskland. – Den
upphöjda ställning, hvilken regenten såsom statens
representant och öfverhufvud intager, gör det för
honom nödvändigt att uppträda med en glans, som i det
yttre gifver ett uttryck för hans makt. Genom häfd och
lagstiftning utvecklades efter hand bestämda former
för furstens och hofvets uppträdande – hofceremoniel
l. hofetikett –, hvilka under skilda tider och vid
skilda hof varit olika. Sedan 1789 års stora franska
revolution rör sig hoflifvet i Europa i friare och
naturligare former än förr (jfr Etikett). Äfven
omfattningen af begreppet hof har under tidernas
lopp undergått stora förändringar. I äldre tider,
då statens ämbetsmän betraktades såsom regentens
enskilda tjenare, hörde alla ämbetsmän, som vistades
i furstens närhet, d. v. s. hela centralregeringen,
till hofvet, eller, från en annan sida sedt, bestreds
centralförvaltningen af hoffunktionärer. Sådan var
hofvets ställning i orienten,
sådan blef den i romerska riket, sedan de
republikanska ämbetena förlorat sin betydelse,
och hos frankerna, sedan konungarna genom
de stora eröfringarna vunnit ökad makt. Men då
regeringsärendena tillväxte och krafven på speciella
insigter ökades, uppstod en skilnad mellan egentlig
hoftjenst och statstjenst: ur hofsysslorna utvecklade
sig statsämbeten, hvarvid dock det historiska
sammanhanget tydligt framträdde deruti att många
af de gamla hoftitlarna för dem bibehöllos. De
egentliga hofsysslorna öfvergingo i några stater
(t. ex. Tyskland, Frankrike, England) under inverkan
af feodalsystemet till ärftliga heders-ämbeten,
hvilka dock efter hand förlorade all betydelse. I
sammanhang med länsväsendets fall och den absoluta
monarkiens uppkomst i det 16:de årh. erhöll
hofväsendet en förändrad karakter, i det att
hoftjensten nu blef en lifsuppgift och till följd
deraf äfven förenad med fast lön. (Äfven förut voro
hoftjensterna inkomstbringande, men inkomsterna voro
tillfälliga ynnestbevis af fursten.) Hoftjensterna
äro numera fullständigt skilda från statstjensterna
och behandlas efter helt andra grundsatser än de
senare: medan furstens förhållande till hoftjenarna
är rent personligt och af enskild natur, bestämmes
hans ställning till statstjenarna af politiska skäl. –
Hofvets utveckling har i Sverige följt samma lagar som
i det öfriga Europa. Enligt 1809 års regeringsform
står det under konungens enskilda styrelse, och han
eger efter behag till- och afsätta alla beställningar
vid detsamma. Hofvet underhålles af konungen medelst
anslagen å riksstatens första hufvudtitel. Hvar
och en af de till myndig ålder komna kungliga
personerna har vanligen sin hofstat. Till konungens
tjenstgörande hofstat räknas f. n. riksmarskalken,
öfverste kammarherren, öfverhofstallmästaren,
öfverhofjägmästaren, öfverstekammarjunkare, förste
hofmarskalken, förste hofstallmästaren, chefen för
konungens hofförvaltning, ståthållaren på Stockholms
slott, öfverceremonimästare, kabinettskammarherrar,
ceremonimästare, vice ceremonimästare, kammarjunkare,
bibliotekarie, kammarpager, kammartjenare samt
riksmarskalksämbetet och hofexpeditionen,
hofkleresistaten med hofkonsistorium, de vid
hofvet anställda läkare, hofmarskalksämbetet,
hofstallstaten, hofjägeristaten, hofförvaltningen,
ståthållareämbetena på Stockholms, Drottningholms
och Svartsjö, Ulriksdals och Haga, Gripsholms samt
Strömsholms slott, Djurgårdens styrelse, förvaltningen
af de under f. d. Öfre borgrättens vård förr ställda
medel samt hofstatens gratialkassedirektion. Enligt
det af Johan III 1571 för hofvet utfärdade reglementet
stodo två chefer, rikshofmästaren och hofmarsken,
i spetsen för hofvet, men Karl IX uppdrog chefskapet
åt en person, riksmarskalken, hvilkens titel af
Karl XI ändrades till öfverste marskalk. Gustaf III
återställde riksmarskalks värdigheten. F. n. (1883)
är riksmarskalken chef för samtliga hofstaterna och
särskildt för konungens hofstat. Chefskapet för
drottningens hof tillkommer en öfverkammarherre,
för kronprinsens en hofmarskalk. Till deras
k. majestäters
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
