Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjorthornssalt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
böcker berättas östersjöprovinsernas historia från
äldsta tider till 1639. Schefferus omtalar, att detta
verk var under tryckning år 1680 i Tyskland. En sådan
upplaga är emellertid ej bekant, och först 1794 utgafs
det i Mitau, men hela upplagan lärer makulerats. I
sin helhet offentliggjordes det vigtiga arbetet
först 1835, då det utkom i Napiersky’s "Monumenta
Livoniae antiquae". I riddarhusarkivet i Riga
förvaras en af H. gjord samling skrifter rörande
Livlands historia och i mecklenburgska riddarhusets
bibliotek en historia om Rigas ärkebiskopar.
-rn.
2. Hjärne, Urban, den föregåendes broder,
läkare och naturforskare, född i Nyenskans
d. 20 Dec. 1641, blef 1655 student i Dorpat, men
nödgades af krigsoroligheterna att 1656 från sin
hemort fly till Narva, hvarifrån han 1657 anlände
till Stockholm. Nästan utblottad begaf han sig
till Strengnäs, der han med välvilja upptogs af
skolrektorn Tranaeus, och inskrefs 1658 såsom student
i Upsala. Ekonomiska svårigheter nödgade honom snart
derefter antaga en huslarareplats i Stockholm,
hvarest han samtidigt på apoteken förvärfvade
kunskaper i farmakologien. Oemotståndligt drogs han
dock till medicinen och fortsatte sina studier i denna
vetenskap, då 1661 tillfälle åter yppades för honom
att besöka Upsala. När den då nioårige Karl XI 1665
besökte Upsala och universitetets professorer ville på
bästa möjliga sätt förströ honom, författade H. den
ryktbara tragedien Rosimunda (tr. 1856), hvilken
uppfördes å en redan dessförinnan af H., med understöd
af Olof Rådbeck d. ä., å Upsala slott inrättad teater,
hvars dekorationer H. sjelf utfört. Stycket, som i
visst afseende bildar epok i den svenska dramatikens
historia, emottogs med mycket bifall. Under
förberedelserna till spektaklet hade H. blifvit
bekant med grefve Klas Tott, som erbjöd honom plats
såsom sin läkare. I hans sällskap begaf sig H. till
Riga och sattes en tid derefter i tillfälle att genom
vidsträckta resor yttermera utbilda sig. Derunder blef
han 1670 medicine doktor i Angers, sedan han utgifvit
en afhandling De obstructione lacteorum vasorum et
glandularum mesenterii, samt rönte ungefär samtidigt
den sällsynta utmärkelsen att inväljas till ledamot af
Royal society i London. Hemkommen till fäderneslandet
1674, egnade sig H. åt enskild praktik, blef 1675
e. o. assessor i Bergskollegium och utsågs 1676
till ledamot af den kommission, som skulle undersöka
och döma i de då pågående hexeriprocesserna. Snart
uppdagade han, att der förelåg intet annat än
sinnesförvillelser, och framlade oförskräckt sina
åsigter med en så öfvertygande kraft, att från den
tiden trolldomsprocesserna nedlades. Kort derefter
vann H. en annan seger. Han hade länge med stor ifver
sökt upptäcka helsokällor i Sverige, ehuru förgäfves,
då kongl. rådet G. Soop 1677 sände till honom två
flaskor vatten från Medevi, hvilket H. genast fann
vara "icke något gement eller ofullkomligt vatten,
utan en rätt martialisk surbrunn". En undersökning
på ort och ställe d. 25 Juli 1678 bekräftade till
fyllest hans åsigt. Om Medevi utgaf han sedan
flere skrifter och var ända till 1682 läkare
derstädes samt lyckades åt dess vatten förskaffa
stort anseende, ehuru han i början från många håll
rönte starkt motstånd. Hans rykte såsom läkare steg
alltmer och mer. I Collegiuin medicum arbetade han
på medicinalväsendets ordnande och utrotande af
missbruk samt höll derjämte föreläsningar i anatomi,
anlade 1694 en botanisk trädgård på Kungsholmen
o. s. v. Han rönte också fullt erkännande för sina
förtjenster. 1684 kallades han till tjenstgörande
förste lifmedikus hos Karl XI, erhöll 1689 adlig
värdighet samt nämndes 1696 till arkiater och preses
i Collcgium medicum. – Men icke endast såsom läkare
vann H. ära och ryktbarhet. Genom sina kemiska arbeten
icke blott grundlade han kemiens studium i Sverige,
utan förvärfvade sig äfven ett aktadt vetenskapligt
namn. På H:s förslag inrättades 1685 i Stockholm ett
kemiskt laboratorium, till hvars förste föreståndare
han sjelf utsågs. I detta laboratorium, ett af de
allra äldsta offentliga, utförde H. under årens
lopp flere betydande arbeten, och t. o. m. utländske
kemister, t. ex. den berömde Homberg i Paris, reste
till Stockholm enkom för att lära känna detsamma
och dess föreståndare. Sina kemiska rön nedlade H. i
Acta et tentamina chymica in laboratorio Stockholmensi
elaborata (I, 1712; 2:dra del. jämte ny uppl. af
den första utgafs 1753 af Vallerius). Af H:s kemiska
arbeten och upptäckter må här framhållas en stor
mängd analyser af svenska mineralkällor; upptäckten
af myrsyran, den första kända syra från djurriket;
undersökningen öfver uppkomsten af det flyktiga
salt, som stundom erhålles vid torr destillation
af växter, och dettas förhållande till det fixa
alkali, som ingår i växternas aska; upptäckten
och beskrifningen af mineralet kupfernickel (1694)
o. s. v. H. var en stor beundrare af Paracelsus
och utgaf i anledning af en skrift af doktor
Bloch Defensionis paracelsicae prodromus eller
kort föremäle af then utförligare försvarsskrift
för then stora philosophus Paracelsus (1709). – I
nära samband med H:s kemiska undersökningar stå hans
arbeten i bergsvetenskapen. Sedan han 1683 utnämnts
till assessor i Bergskollegium, företog han 1685 en
resa i rikets nordliga provinser för att undersöka
bergverkets ställning och afgaf efter sin återkomst
förslag till nya bergverks bearbetande och de äldres
förbättring. Äfven utgaf han skrifter i detta ämne,
såsom En kort anledning till åtskillige malm- och
bergarters ....... efterspörjande och angifvande
(1694) m. fl. För sina förtjenster om bergverket
befordrades H. 1713 till vice president i
Bergskollegium. – Med stor kraft uppträdde
H. mot bränvinssupandet, och till stor del hans
inflytande framkallade 1698 års förordning,
hvarigenom husbehofsbränningen för en längre
tid inställdes. Kraftigt uttalade han sig äfven
mot skogssköfling och manade till sparsamhet
med veden (Om vedsparande, 1696). Förslag till
allmännyttiga inrättningar framlades, det ena efter
det andra, af H:s verksamma ande; bl. a. ifrade han
för inrättande af ett "oeconomie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
