Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt / 1337-1338 (1883) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjorthornssalt ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fartygets rörelse. Hjulen hafva antingen fasta
eller rörliga skoflar (i senare fallet kallas
hjulen, efter uppfinnaren, Morgans hjul). De fasta
hjulskoflarna äro oftast inrättade på det sätt fig. 1



visar. Understundom nyttjas vid hvarje hjularm blott
en enkel skofvel; men någon gång har det
inträffat, att tre skoflar blifvit satta gruppvis på det
sätt fig. 2 visar. Hjulen med rörliga skoflar bestå
af följande hufvudsakliga delar



(se fig. 3): hjulens centra, ringar och armar
med de utskjutande knäna, a, de genom dessa knän
gående skofvelaxlarna med vid dem fästa skoflar
och vefstänger, b, koppelstängerna, c, som förena
vefstängernas ändar med skifvan d, rörlig omkring en
vid långskeppsbalken f fäst tapp, e, samt slutligen
styrstången, g, som reglerar skoflarnas rörelse
derigenom att hon är orubbligt förenad med skifvan
d. Till följd af denna anordning af skoflarna hålla
sig dessa under rörelsen genom vattnet i vertikal
ställning, hvarigenom de under gång förorsaka vida
mindre skakning å fartyget än om de vore fästa vid
hjularmarna i radiel riktning. J. G. B.

Hjulspindelslägtet. Se Epeira.

Hjulsta, gods i Enköpings-Näs socken, Åsunda
härad och Upsala län, helt nära det ställe, der
öfverfarten af gammalt skett från vestra Upland till
Södermanland. Godset, med underlydande i Svinnegarns,
Vallby och Torsvi socknar, i allt nära 15 mtl, var
1880 taxeradt till 228,900 kr. – Underlagmannen
i Upland och fogden å Haga, Olof Haraldsson,
hvilken uppgifves vara stamfader för ätten Soop,
tillbytte sig 1420 af Upsala domkyrka gården,
som sedan gått i arf intill våra dagar och egts af
medlemmar af slägterna Soop, Sparre, Oxenstierna,
Soop, Dohna, Lagerhjelm och Liljencrantz. Det
eges f. n. (1883) af stallmästaren hos konungen
frih. K. A. Liljencrantz, hvilken 1851–53 lät uppföra
det vid H. befintliga stenhuset i tvänne våningar.
B. S.

Hjulstock, mek., i allmänhet den axel, på
hvilken ett vattenhjul är fäst, då denna axel är
af trä. Framförallt nyttjas denna benämning om de
långa och grofva axlarna till hammarhjul, hvilka icke
allenast hafva till uppgift att tjena till hjulaxel,
utan äfven uppbära lyftarmringen (jfr

Hammarhjul), medelst hvilken hammarens lyftning
åstadkommes. För stångjernshammare sammansättes
hjulstocken vanligen af fyra grofva storverksträd,
s. k. fyrträd, hvilka noga sammantäljas, så att
vattnet ej kan intränga, och sammanhållas genom
en mängd jernband (vanligen omkr. 40 st.). – För
mindre hammare göres hjulstocken någon gång af ett
enda träd; men vanligen hophugges den äfven i detta
fall af fyra träd. För mycket stora vattenhjul,
t. ex. öfverfallshjul för uppfordringen vid grufvor,
göras ofta hjulstockarna ihåliga och sammansättas
af mindre groft virke. – I ändarna af hjulstocken
fastkilas väl de s. k. hjulnålarna (se d. o.),
hvilka uppbära hela tyngden af vattenhjulet och
hjulstocken, och omkring hvilka rörelsen sker.
C. A. D.

Hjulverk, mek., en sammansättning af flere hjul, afsedd
att öfverföra en rörelse eller en kraft. Detta kan ske
på flere sätt, såsom genom omedelbar beröring mellan
hjulens böjda ytor, i hvilket fall friktionen mellan
dessa åstadkommer förbindelsen; genom snören, linor
eller remmar; genom kuggar, gripande i hvarandra. –
Man benämner äfven hjulverk den del af ett ur,
hvarigenom visarna erhålla en likformig omvridning
samt regulatorn sin rörelse. G. R. D.

Hjulångfartyg. Se Ångfartyg.

Hjälstad, socken i Skaraborgs län, Vadsbo
härad, Valla tingslag. Arealen 1,714 har. 679
innev. (1881). H. bildar med Vad, Svenneby och Mo
ett regalt pastorat af 2:dra kl., Skara stift, Södra
Vadsbo kontrakt.

Hjärkin. Se Hjerkin.

Hjärne, svensk-finsk adlig ätt, härstammar från
kyrkoherden i Nyen Erlandus Jonae Hiaerne (d. 1654),
hvilkens son Urban (se H. 2) adlades 1689 under
namnet H. (Enligt några genealoger skall ätten
förut haft adlig värdighet, men mist henne under
Johan III:s tid.) Urbans yngste son, Gustaf Adolf
H. (se H. 7), blef 1762 friherre och 1770 grefve, men
introducerades icke, och grefvevärdigheten utgick med
honom, 1805. En gren af ätten immatrikulerades 1818
på finska riddarhuset, men är såsom adlig utgången;
en annan gren erhöll med Gustaf H., Urbans sonsons
son, 1841 finsk friherrlig värdighet.

1. Hjärne, Tomas, skald, historiker, son af
den ofvannämnde Erlandus H., föddes i Sqvoritz i
Ingermanland 1638 och blef efter slutade skolstudier
student i Dorpat. Om hans lefnadsöden känner man
föga. 1666 var han landsfiskal i Ingermanland
och skall sedan blifvit "ritterschafts-secretair"
på Ösel. Död i Juli 1678 på gården Werden. Han har
fått ett namn i svenska literaturhistorien, oaktadt
man numera ej känner flere dikter af hans hand än
den enda, som under titel Lyckones säkreste afvel
(1668) finnes omtryckt i Hansellis stora samling
(del. 3). Schefferus intygar dock, att H. vid
åtskilliga tillfällen utgifvit poem på svenska,
äfvensom att han hade för afsigt att offentliggöra
återstoden. Deremot tryckte H. en öfversättning
af de la Serre’s "Betraktelser om evigheten"
(1677). I handskrift efterlemnade han Ehst-, lyf-
und lettlaendische geschichte, der i 7

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>