Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hittelön ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hittelön, jur., den belöning, som rätter egare
till hittadt gods vid dettas återfående skall gifva
hittaren jämte ersättning för kostnader. Hittelönen
är väl snarare en belöning för lysandet än lön för
hittandet, ty hittelönen synes endast böra utgå,
då hittaren i stadgad ordning kungjort och lyst
godset. Angående hittelönens storlek är endast
stadgadt, att den skall vara "skälig". Kunna ej
godsets egare och hittaren enas om hittelönens
storlek, så må domstol pröfva huru stor den skäligen
bör vara. K. H. B.
Hittin l. Hattin, berg på vestra sidan af
sjön Genesaret i Palestina. Der besegrades och
tillfångatogs 1187 konung Guido af Jerusalem af
den egyptiske sultanen Saladin. Slaget plägar äfven
benämnas slaget vid Tiberias.
Hittorf (Hittorff), Jacques Ignace, fransk arkitekt,
född i Köln 1793 (1792), död i Paris d. 25 Mars
1867, arbetade mellan sitt 15:de och 17:de år
såsom stenhuggare i sin födelsestad, hvarefter han
utbildade sig till arkitekt i Paris under Bélanger och
Percier. Efter den förres död blef han i dennes ställe
k. arkitekt. 1819–30 arbetade han tillsammans med
Lecointe och utförde bl. a. flere teatrar samt reste
under mellantiderna i England, Tyskland, Italien och
på Sicilien. Frukter af hans besök på denna ö äro de
konsthistoriska skrifterna Architecture antique de la
Sicile (1826–30; ny bearbetn. 1866–67). Architecture
moderne de la Sicile (1826–30) och Architecture
polychrome chez les grecs (1830), i hvilket arbete han
sökte bevisa, att grekerna använde färg för dekorering
af sina byggnader. Bland de i Paris af H. utförda
arkitektoniska verken märkes främst basilikan S:t
Vincent de Paul, utförd tillsammans med hans svärfader
Lepère, i hvilken kyrka den gammalkristna basilikans
grundmotiv är bibehållet, men med många egendomliga
afvikelser i dispositionen af rummet, hvarjämte alla
detaljer äro behandlade efter grekiska former på
ett högst måttfullt och enkelt sätt. Dessutom anlade
H. Place de la Concorde och byggde Cirque Napoléon,
den storartade Nordbanans station i Paris m. m.
C. R. N.
Hitu. Se Amboina.
Hitzig. 1. Julius Eduard H., tysk jurist, f. 1780,
blef 1804 assessor i Varsjav, men bosatte sig efter
upphörandet af det preussiska herraväldet i Polen
(1806) i Potsdam och derefter i Berlin, hvarest han
1808 upprättade en förlagsbokhandel, med hvilken han
sedan förenade en sortimentsbokhandel och (1810)
läsesalong för universitetet. Sedan han 1814 sålt sin
affär, blef han 1815 kriminalråd och 1827 direktor för
kammarrättsinqvisitoriatet. Till följd af ögonsjukdom
nedlade han 1835 sitt ämbete. Död 1849. Sitt
första rykte såsom skriftställare vann H. genom
sina lefnadsteckningar öfver Z. Werner (1823) och
E. Th. A. Hoffmann (s. å.; 3:dje uppl. 1839). 1825
grundade han "Zeitschrift für die kriminalrechtspflege
in den preussischen staaten" och 1828 "Annalen der
deutschen und ausländischen kriminalrechtspflege",
hvilkas redaktion 1837 öfvertogs af Demme. Äfven
utgaf han "Gelehrtes Berlin" (1826; fortsatt af
Büchner, 1834). Från
1842 redigerade han den i Leipzig utkommande
"Presszeitung" samt utgaf tillsammans med W. Häring
"Neuer Pitaval". Öfver sin vän A. von Chamisso skref
han – på dennes egen begäran – den biografi, som under
titeln Leben und briefe von A. von Chamisso (1839–40)
åtföljer dennes samlade skrifter. – 2. Georg Heinrich
Friedrich H., den föregåendes son, arkitekt, f. 1811
i Berlin, studerade i sin födelsestad, särskildt
en tid under Schinkels ledning, och fullbordade
sina studier i Paris. 1837 blef han byggmästare
och började då jämte Knoblauch en verksamhet, som
utvecklade mycken lifaktighet och i privathusen,
både i staden och på landet, införde den pittoreska
princip, hvilken blifvit grundlagd af Schinkel. De
former, som dervid hufvudsakligast nyttjades, voro
rundbågen och renaissance-formerna. Till denna första
period af hans verksamhet hör en mängd boningshus i
Berlin, der en hel gata efter honom fått sitt namn:
"Hitzigstrasse". Derefter följa en del betydande
palatsbyggnader samt, efter en af konstnären
företagen resa till Egypten, Grekland och Turkiet,
hans förnämsta arbete: Börsen i Berlin (1859–64),
utförd i renaissance-former och med fullständig
sandstensfasad, hvilket sedan på många håll
efterhärmades. Senare utförde han Riksbankens hus
(fullb. 1877) i sandsten och tegel samt ombyggnaden af
tyghuset till Vapenmuseum. 1875 blef H. president för
Berlins konstakademi. Död i Berlin d. 11 Okt. 1881.
2. C. R. N.
Hitzig, Ferdinand, tysk teolog och bibelkritiker,
f. 1807, utnämndes 1833 till professor i Gamla
testamentets exegetik vid det året förut öppnade
universitetet i Zürich. Till den tidigare perioden
af hans skriftställarebana höra arbetena Begriff der
kritik, am Alten testament praktisch erörtert (1831),
Des propheten Jonas orakel über Moab (s. å.) och
Der prophet Jesaja übersetzt und ausgelegt (1833),
hvilket utöfvat ett stort inflytande på den nyare
exegetiken. 1861 kallades han till professor i
Heidelberg och bibehöll denna syssla till sin
död, 1875. Såsom bibeltolkare ådagalade H. en
skarp blick, ett fint historiskt sinne, en stor
kombinationsgåfva och en sällan uppnådd förmåga
att afvinna de ämnen han behandlade nya, förut ej
uppmärksammade sidor. Utom de förut nämnda har han
äfven utgifvit följande exegetisk-kritiska arbeten:
Die psalmen (1835–36), Die zwölf kleinen propheten
(1838; 3:dje uppl. 1863), Der prophet Jeremia (1841),
Der prophet Ezechiel (1847), Der prophet Daniel
(1850), Das hohe lied (1855), Die sprüche Salomonis
(1858), Das buch Hiob (1874) samt en ny öfversättning
och förklaring af Die psalmen (1863–65). I nära
samband med hans exegetiska forskningar stodo hans
grundliga och snillrika undersökningar öfver de
österländska folkens språk, historia och fornkunskap,
hvilka han nedlagt i skrifterna Die erfindung des
alphabets (1840), Urgeschichte und mythologie der
philistäer (1845), Die grabschrift des Darius zu
Nakschi Rustam (1846), Die grabschrift des Eschmunazar
(1855), Die grabschrift des Mesha (1871), Sprache
und sprachen Assyriens (1871).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
