Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hiss ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som skönliterära alster än som rent vetenskapliga
forskningar öfver förflutna tider, något som lätt
förklaras af det grekiska folkets öfvervägande
finkänslighet för det sköna och särskildt af den
omständigheten att de historiska verken ofta täflade
i de literära spelen och således måste vädja till
prisdomare, som säkerligen voro mera kompetenta
att bedöma en vacker satsbyggnad än en historisk
sanning. Om det ock gifves enstaka undantag från
denna regel, såsom måhända Thukydides och i ännu
högre grad Polybios, så står det dock fast, att de
grekiske häfdatecknarna i allmänhet blifvit mönster
för kommande tider, mindre genom sanningskärlek
och allvar i forskning än genom sitt fina val af
de ämnen, som falla inom historiens område, och
genom sin konstnärliga smak att väl berätta. Den
romerska historieskrifningen är, liksom den romerska
odlingen i det hela, en grekisk telning och har
öfver hufvud samma förtjenster och fel. Liksom
hos grekerna öppnar också der en memoarförfattare,
Caesar, historieskrifvarnas rad. Sallustius, som tog
Thukydides till förebild, intager ock – åtminstone i
formella förtjenster – en värdig plats vid hans sida,
under det Tacitus i sedligt allvar och historisk
divination blifvit ett mönster för alla tider. Sedan
det romerska kejsaredömet och, ännu länge efter
dettas fall, det bysantinska frambragt en hel rad
historiska författare af andra och tredje rangen,
och sedan i vesterlandet den historiska forskningens
ljus under kristendomens förstörande inverkan på
folkens traditioner och historiska intresse alldeles
slocknat i medeltidens mörker, tändes det å nyo,
under renaissancens inflytande, hos de romanska
folken. Detta inflytande spåras redan hos fransmannen
Froissart och ännu mera hos hans efterföljare Philippe
de Comine och italienaren Macchiavelli. Dock var det
först genom De Thou och Mezeray, som den skeptiska
andan började göra sig fullt gällande inom historien
och orsaka en grundlig kritik rörande de gamla
sägnernas sanning, på samma gång som den sistnämnde
också tog det första stora steget till historiens
förvandling från en konungakrönika till en folkets
historia. Detta kritiska sinne i förening med en
öppen blick för det otillbörliga utrymme, som det
biografiska elementet dittills intagit i historien,
framträdde ännu mera i Voltaires och Montesquieus
epokgörande arbeten ("Siècle de Louis XIV" och "Essai
sur les moeurs;" "Considérations sur les causes de la
grandeur des romains et de leur décadence" och "Esprit
des lois"). Sedan dess har Frankrike alltjämt intagit
ett aktningsbjudande rum på historieskrifningens
område, der flere af dess författare i lika hög
grad utmärkt sig genom forskningens djup, stilens
genomskinliga klarhet och materialets konstnärliga
anordning som genom förmåga att generalisera och
upptäcka historiens lagar. Främst i ledet står i alla
dessa afseenden Guizot. Tyskland, som i nyaste tid
framför alla andra land inlagt förtjenst om de många
folkhistoriernas bearbetning till en verlds- eller
universalhistoria, har ock att inom specialhistoriens
område uppvisa många stora namn. Från Joh. v. Müller
och Heeren
till v. Ranke och v. Sybel har Tyskland frambragt
en hel rad af utmärkta historieskrifvare eller
historiska forskare, som, hvad angår verldskännedom
och kosmopolitisk anda, sakna medtäflare i andra
land. Dock har den tyska historiska skolan ännu i
dag väl mycket att beställa vid hofven, gifvande
konungakrönikan ett större utrymme, än konungars
och furstars inflytande jämförelsevis förtjenat. De
praktiske engelsmännen hafva företrädesvis sökt att
i historien vinna sjelfkännedom och derför – om man
bortser från deras kända förkärlek för den klassiska
literaturen och historien (Mitford, Ferguson, Gibbon)
– hufvudsakligen behandlat sin egen historia, i det
de blott tagit en nödtorftig kännedom om den öfriga
menskligheten. Men inom eget område hafva de ock
jämte många forskare och snillen af utmärkt förtjenst,
Burnet, Hume, Hallam, frambragt en historieskrifvare,
som i omfattande lärdom, divinatoriskt snille och
stilens mästerskap står i allra främsta ledet,
Macaulay. För sitt märkliga försök att skrifva
civilisationens historia efter en naturvetenskaplig
metod förtjenar Buckle att omtalas, icke för
metodens skull, ty den är icke ny, icke häller för
sin stora framgång, ty försöket har icke lyckats,
men för sin vidtomfattande lärdom och sina många fina
iakttagelser öfver orsakerna till folkens stigande
och fall. Äfven Amerika har i Prescott och Bancroft
frambragt historieskrifvare af utmärkt förtjenst.
Hvar och en är sig sjelf närmast, och de skandinaviska
folken utgöra intet undantag från den allmänna
regeln att hvarje folk med förkärlek odlat sin
egen historia. Snarare kan man säga, att den
allmänna historien och de främmande folkens
blifvit jämförelsevis litet bearbetade inom
den skandinaviska norden. Dock blef nordboarnas
historiska sinne redan tidigt väckt, hvilket nogsamt
bevisas af isländarnas rika sagoliteratur, af Saxos
och Tjodreks historiska verk och de många danska
krönikorna, som från trettonde århundradet funno
bearbetningar och motstycken i Sverige. Sveriges
första krönikeskrifvare, som förtjenar namn af
historiker, är dock Olaus Petri, som för första gången
behandlat vår historia kritiskt, ehuru hans kännedom
af källorna för vår äldre historia icke torde gått
synnerligen utöfver hvad Ericus Olai i sin krönika
meddelat. Af ovist nit förderfvade hans samtida
Johannes Magni Sveriges historia för långa tider, då
han, efter föredöme af en bland dåtidens historiska
författare allmänt gällande plägsed, sökte att i en
dels på fri hand, dels efter opålitliga sägner och
ohistoriska kombinationer diktad storhetstid ersätta
källornas torftighet och derigenom skapade en svensk
historia, som sträckte sig långt bortom den tid,
då det svenska folket ännu fanns till. Från hans
dagar kan vår literatur uppvisa knappast en verklig
historieskrifvare på nära 300 år, men visserligen
många mer eller mindre pålitliga krönikeskrifvare:
Peder Svart, Tegel, Videkindi, Girs, Verving,
Pufendorf och Nordberg, flere lärda och flitiga
historiska forskare, såsom Messenius, Baazius,
Loccenius, Peringskiöld, och äfven några skarpsinniga
banbrytare af utmärkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
