Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hiss ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historia (Grek. historia, undersökning, kunskap,
vetenskap), berättelse i allmänhet; särskildt
framställning af menniskans utveckling. Alltefter
som denna betraktas från olika synpunkter, får
man olika slag af historia, såsom åkerbrukets,
handelns, industriens, konstens, de särskilda
vetenskapernas, literaturens, sedernas och den
allmänna civilisationens historia. Efter omfånget
åter är historien dels den enskilda menniskans
(biografien), dels slägtens, stammens, folkets
eller hela mensklighetens. Med historia utan vidare
tillägg menas vanligen folkhistoria, eller politisk
historia, som är vetenskapen om folkens utveckling
i samhällena. Denna innefattar ock i sig alla
andra slag af historia, hvilka kunna betraktas som
underafdelningar af eller förstudier till henne. Hon
har att framställa folkens yttre och inre lif, således
icke blott deras fientliga och fredliga beröringar
sinsemellan (krig, freder och handelsförbindelser),
utan ock samhällslifvet och dess former. Men då
fullkomlighet eller en fullkomlig odling måste
anses både som den enskilda menniskans mål och
mensklighetens i det hela, och historien just har att
framställa hennes närmande till eller aflägsnande
från detta mål, eller hennes utveckling, och denna
endast i och genom samhällena kan förverkligas, så
blifver hvarje folkhistoria tillika en civilisations-
och kulturhistoria. Deraf är klart, att alla andra
vetenskaper utan undantag ingå i historien och
utgöra hennes material eller hjelpmedel. De kunna
härvid vara mer eller mindre vigtiga; men ingen är
obehöflig, ty de lemna i sin sammanfattning svaret
på frågan om folkens närvarande ståndpunkt, hvilken
historien eger att ur det föregående förklara och
låta oss rätt förstå.
Såsom historiens hjelpvetenskaper i trängre mening,
eller hennes tekniska hjelpmedel, äro särskildt
att märka: geografien, etnografien, kronologien,
genealogien och heraldiken, hvilka bägge sistnämnda i
synnerhet ega betydelse för äldre tider, men blifva
alltmera ovigtiga i samma mån, som samhällena
demokratiseras, statistiken, som tvärtom får en allt
större betydelse, språkvetenskapen, arkeologien,
numismatiken, epigrafiken och diplomatiken. Dessa
fem sistnämnda hafva att tolka några af historiens
vigtigaste källor, nämligen språken, minnesmärkena
och de ristade eller skrifna urkunderna. Till dessa
källor, som i ännu högre grad än genealogien hafva
öfvervägande betydelse för äldre tider och en allt
större, ju längre man går tillbaka, kommer såsom den
moderna historiens hufvudkälla literaturen. I våra
dagar anlitas boktryckarekonsten af alla fraktioner
och för alla ändamål bland de civiliserade och fria
folken i en så stor utsträckning, att man i det
hela taget torde kunna säga, att ett folks (tryckta)
literatur ger en trogen bild af dess lif och är en
tillförlitligt mätare af dess odling. Ju mera detta
blir fallet, dess mera blir ock literaturen historiens
hufvudkälla, för att icke säga dess enda egentliga
källa. Detta literaturens förhållande till historien
hindrar dock icke, att för historieskrifvaren och
särskildt för den, som vill teckna nyare tider,
rik personlig erfarenhet är minst lika vigtig
som bokliga studier; ty för att rätt bedöma händelser
och karakterer samt förflutna tiders förhållande till
den närvarande måste man först och främst sjelf hafva
lärt konsten att lefva samt känt och erfarit hvad
som gror och växer i denna nya tid. Historieskrifvarens
kall är att i en sannfärdig och sammanhängande
berättelse tolka folkens öden och förklara hvarje
tidskifte ur det föregående, således det närvarande,
som är framtidens moder, ur historien i dess
helhet. Han måste således icke blott ega förmåga
att kritiskt bedöma sitt ämne och framtränga till
sanningen genom alla irrgångar af missförstånd och
lögn, utan ock kunna konstnärligt ordna det hela
och i den oöfverskådliga massan af till utseendet
betydelselösa detaljer upptäcka det allmängiltiga
och framdraga den ledande idén. Han måste således
i en person vara kritisk forskare, konstnär och
filosof. – Vid ordnandet af materialet i en allmän
historia har historieskrifvaren att välja mellan
den synkronistiska och den etnografiska metoden,
af hvilka den förra upptager samtida händelser jämte
och bredvid hvarandra, den senare ordnar berättelsen
efter folken. Då emellertid ett ensidigt fasthållande
vid endera af dessa metoder väsentligen fördunklar
kausalsammanhanget, enär samtidigt inträffande
händelser hos olika folk oftast hvila på mycket
olika förutsättningar, och å andra sidan intet folk
lefver så isoleradt, att det icke mottager ständiga
och ofta epokgörande intryck från andra nationer,
så har man försökt att förena bägges företräden i
den synkronistisk-etnografiska metoden.
I afseende på tiden har man för att underlätta
öfversigten af mensklighetens historia indelat
den i fyra hufvudperioder, nämligen den gamla
historien, från de första rikenas uppkomst till det
romerska rikets delning (395 e. Kr.) eller till
det vestromerska rikets fall (476), medeltidens,
till Amerikas upptäckt (1492), den nya historien,
till franska revolutionen (1789), och den nyaste,
till närvarande tid. Hvar och en af dessa afdelningar
sönderfaller i sin ordning i mindre perioder, åtskilda
genom epoker, som väsentligen bidragit att gifva
folkens öden en ny riktning, eller vid hvilka man
i alla fall kan iakttaga en väsentlig förändring i
deras lif.
Historieskrifningen leder sitt upphof ur annalerna
och krönikan. Den sistnämnda skiljer sig från
historien endast derigenom att hon utgör en konstlös
berättelse öfver något, som händt, utan att söka det
inre sammanhanget i händelsernas gång och utan att
särskilja det för folkens utveckling betydelsefulla
från det jämförelsevis oväsentliga eller rent
betydelselösa. Herodotos (5:te årh. f. Kr.) har
fått namnet "historiens fader", hvilket dock
med större rätt tillkommer Thukydides, som –
i det han tolkade sin egen tid – på samma gång
blef verldens förste memoarförfattare och med ens
bragte den grekiska historieskrifningen till sin
största fullkomning. Efter honom gick den småningom
tillbaka och urartade till retoriskt prål eller
krönikeskrifveri. Det gäller i allmänhet om de grekiske
häfdatecknarna, att deras verk äro mera att betrakta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
