Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hird-adel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spetsen, och underkäkskanterna icke skarpa och
inböjda; hakvinkeln sträcker sig icke framom
näsborrarna. Smällpennorna äro nio till antalet,
dubbelt så långa som de yttre armpennorna och,
hoplagda, omkr. tio gånger längre än tarsen,
som är kort, hvarför svalorna gå med en viss
svårighet. Stjerten är klufven och bildas af tolf
pennor. Hit hörande foglar förekomma öfver alla delar
af jorden, dock mera sällan inom polkretsarna. De äro
sällskapliga och lifliga samt flyga mesta tiden med
synnerlig snabbhet omkring i luften för att fånga
mjuka insekter, hvilka de jaga med uppspärradt
gap. Då de hvila sig, sitta de på tak, stenar och
andra upphöjda ställen; på marken sätta de sig endast
undantagsvis. De hafva föga behaglig sång och häcka
kolonivis. – Svalslägtet, Hirundo, räknar i Sverige
tre arter, af hvilka två bygga konstmässiga bon af
våt lera eller jord, hvilken de upphemta med näbben
och hopfästa med sin klibbiga spott, men den tredje
(backsvalan) deremot lägger sina ägg i jordhål,
som hon sjelf gräfver. Flyttningen förrätta de
samlade i stora skaror och framtränga då till det
inre Afrika. En folktro är att svalorna tillbringa
vintern i dvala på sjöbottnen. Denna föreställning
har uppkommit på sådant sätt att okunniga personer
sett strömstarar dyka ned i vattnet. Ladusvalan,
H. rustica, igenkännes derpå att stjertens
sidopennor äro mycket långa, hvarigenom stjerten blir
mycket djupt klufven. Hannen har öfre kroppsdelarna
och halsens sidor svarta, med blå glans, pannan
och strupen mörkt rödbruna, undre delarna hvita,
med rostbrun anstrykning, ving- och stjertpennorna
svarta, af de senare de båda mellersta enfärgade,
de öfriga med en hvit fläck i inre fanet. Längden
stiger till 18 cm. Honan har mindre brunt på strupen
och stjertens sidopennor kortare. Ladusvalan är
ytterligt vaksam och modig, hvarför hon, då en
roffogel visar sig, genast varnar andra foglar
medelst ett skarpt läte, hvilket dessa väl förstå,
och ofta förföljer honom. Af menige man anses hon
kunna spå väder, enär hon, då luften är klar och
ren, flyger högre, men då det är mulet och regnigt,
sväfvar lågt fram utefter marken. Orsaken till detta
skiljaktiga beteende är den att de insekter, som hon
förföljer, stiga högt, då luften är klar, men hålla
sig nära jordytan vid mulet väder. Arten häckar
allmänt öfver hela landet, vanligen inuti uthus,
stundom äfven i klippor. Hussvalan, H. urbica, har
stjertens sidopennor kortare, hvarigenom stjerten blir
mindre djupt klufven; tarserna äro fjäderklädda. Öfre
kroppsdelarna äro svarta med blå glans, undre delarna
och öfvergumpen hvita, ving- och stjertpennorna
svarta. Längden utgör 13,5 cm. Hussvalan häckar
allmänt öfver hela Sverige utanpå boningshus, under
taklister och dylikt. Backsvalan l. Strandsvalan,
H. riparia, har stjertens sidopennor korta, hvarigenom
stjerten blir grundare klufven, och tarserna nästan
nakna. Öfre kroppsdelarna och ett bredt tvärband öfver
bröstet äro gråbruna, undre delarna hvita, vingarna
och stjerten svartbruna. Längden utgör 12,5 cm. Hon
häckar tämligen allmänt i närheten af vatten öfver
hela Sverige samt gräfver med stor hastighet flere fot
långa, vågräta gångar i jordbrinkar och sandbackar
för att deri lägga sina ägg och hvila sig.
C. R. S.
Hirvensalmi, finsk socken i S:t Michels härad
och Mäntyharju domsaga, S:t Michels län,
Finland. Areal 783 qvkm., till betydlig del
upptagen af stora sjöar, hörande till Päijänne
vattensystem. 6,055 innev. (1880). I kyrkligt
afseende är H. ett imperielt pastorat af 2:dra kl.,
hörande till S:t Michels prosteri af Borgå stift.
O. I.
Hirzel, schweizisk slägt i kantonen
Zürich. 1. Hans Kaspar H., läkare och filantrop,
f. 1725, d. 1803, blef medicine doktor 1745 och
bosatte sig 1747, såsom praktiserande läkare i
Zürich samt blef 1761 arkiater i denna stad. Hans
hufvudsakliga betydelse ligger i hans filantropiska
verksamhet, som förskaffade honom tillnamnet
"Der menschenfreund" (menniskovännen). Bland hans
många i filantropiskt ändamål författade skrifter
märkas hans verldsberömda Die wirtschaft eines
philosophischen bauers (1761; tillökad uppl. 1774;
i fransk öfvers.: "Le Socrate rustique"), en mängd
minnesbilder (Sulzer, 1778, m. fl.) samt slutligen af
handlingarna Zur beforderung der landwirtschaft und
der häuslichen und bürgerlichen wohlfart (1792) och
Hirzel, der greis, an seinen freund Heinrich Meister
über wahre religiosität (1800). I stiftandet af det
patriotisk-vetenskapliga "Helvetische gesellschaft"
(1761) tog H. en betydande del och var faktiskt dess
förste ordförande. – 2. Hans Kaspar H., den förres
son, läkare och filantrop, f. 1751, d. 1817, egnade
sig åt faderns yrke, blef 1772 medicine doktor och
bosatte sig sedan i Zürich, understödde der kraftigt
fadern i alla hans sträfvanden samt blef 1803 hans
efterträdare som arkiater. Såsom läkare utmärkte
han sig genom införandet af skyddskoppympningen
och förbättring af barnmorskeväsendet samt genom
sina sträfvanden för döfstummas vård. – 3. Bernhard
H., orientalist, f. 1807, blef 1835 professor
i orientaliska språk i Zürich och 1837 kyrkoherde i
Pfäffikon. Då den mot ortodoxien fientlige teologen
D. F. Strauss af Zürichs regering kallades till
professor, ställde H. sig i spetsen för en upprorisk
folkhop och tvang styrelsen att afskeda Strauss
(1839). 1845 lemnade H. sitt pastorat och bosatte
sig i Zürich såsom privatdocent, men måste inom kort,
till följd af en vexelförfalskning, fly till Paris,
hvarest han 1847 beröfvade sig lifvet. H. öfversatte
från grundspråket till tyska "Sakuntala" (1833),
"Urvasi" (1838), "Höga visan" (1840) samt "Meghadutu"
(1846).
His, Wilhelm, tysk anatom, f. i Basel 1831, blef
1857 professor i anatomi och fysiologi derstädes
och kallades 1872 till anatomie professor i
Leipzig. H. har verkställt vigtiga undersökningar
rörande hornhinnan, lymfkärlen och lymfkörtlarna
samt författat värdefulla embryologiska arbeten:
Die entwickelung des hühnchens im ei (1868), Unsere
körperform und das physiologische problem ihrer
entstehung (1874), Anatomie menschlicher embryonen
(1880–82) m. fl., i hvilka han försöker göra gällande
en mekanisk uppfattning af orsaken till kroppsformens
bildning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
