Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hieratisk stil ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utvecklade. Men den literatur, som är förvarad från
fornverlden på detta språk, är oerhördt rik och skall
säkert för långliga tider ännu gifva åt egyptologen
rika ämnen till studier och forskning. Jfr Egypten
sp. 221 o. f. O. T. S.
Hierogram (af Grek. hieros, helig, och gramma,
skrift), hemlig prestskrift, i synnerhet
hieroglyfskrift.
Hieromanti (af Grek. hieros, helig, och manteia,
spådom) l. Hieroskopi (af Grek. hieros, helig, och
skopein, se), konsten att af offerdjurs inelfvor
förutsäga tillkommande ting. De, som öfvade denna
konst, kallades i Grekland hieroskopoi. Jfr Haruspices.
Hieron (Lat. Hiero.), herskare i Syracusae. 1. H. I.,
den äldre, broder till den berömde Gelon, som 480
f. Kr. afvärjde kartaginensernas anfall på Sicilien,
blef omkr. 485 herskare i sin födelsestad Gela
och lyckades efter sin broders död (478 f. Kr.) med
hjelp af legotrupper befästa sin makt såsom herskare
i Syracusae. Han visade sig sedan såsom vän af konst
och vetenskap. Flere grekiska skalder åtnjöto hans
gunst, såsom Simonides, Pindaros, Bacchylides och
Aischylos. Xenofon har efter honom uppkallat en af
sina skrifter ("Hieron"), i hvilken han behandlar en
herskares ställning och pligter. Död 467 f. Kr. –
2. H. II, den yngre, var af furstlig slägt och
fick sin krigiska bildning i Pyrrhos’ skola. Han
blef syrakusanernas fältherre 270 f. Kr. och konung
268. Klok och förutseende, upprättade han efter bästa
förmåga den syrakusanska statens makt. Då fejden
emellan Rom och Kartago började (264 f. Kr.), slöt
sig H. först till den senare staden, men sökte sedan,
varnad af ett nederlag, som romarna tillfogade honom,
förbund med dessa, hvilka han sedermera i det första
puniska kriget (264–241 f. Kr.) understödde med
trupper och lifsmedel, och till hvilka han en tid
bortåt erlade en årlig tribut. Kartaginenserna
deremot hjelpte han mot deras legotrupper. Under
sin långvariga styrelse bragte han genom visa
anordningar Syracusae åter till välstånd och
makt, främjade åkerbruk och näringar samt använde
tillströmmande rikedomar till praktarbeten. Han
förblef till sin död en trogen bundsförvandt till
Rom äfven under det andra puniska krigets (218–201
f. Kr.) motgångar för romarna. Död 215 f. Kr.
R. Tdh.
Hieronymianer l. Hieronymiter. 1. Den hel. Hieronymus’
eremiter, munkorden, stiftad i Portugal omkr. 1370
af tertiariernas afdelning af franciskan-orden. Den
erhöll påflig stadfästelse 1373, underkastade
sig Augustinus’ regel och utbredde sig öfver
hela pyreneiska halfön samt uti Italien och
Nederländerna. Den bibehöll sig dock blott i Spanien,
der den i hufvudklostren Guadalupe, San Yuste,
Escorial m. fl. utvecklade utomordentlig prakt,
samt i Amerika. En nunneorden, stiftad 1375, hade
sitt hufvudkloster i San Pablo i Toledo, men har nu
upphört. – 2. Den hel. Hieronymus’ tiggarebröder af
den sal. Peters af Pisa kongregation, tiggareorden,
stiftad 1381 uti Italien af Pietro Gambacorti från
Pisa. Dess regler voro först mycket stränga, men
mildrades 1444. Orden antog 1568 Augustinus’ regel
och utbredde sig uti Italien, Tyrolen och Bajern,
men är nu inskränkt till ett fåtal kloster.
Hieronymus, Den helige, kyrkofader, hette
egentligen Eusebius H. Sophronius och föddes i
Stridon (på gränsen emellan Stejermark och Ungern)
331 eller senast 340 af kristna föräldrar, erhöll
sin uppfostran och sitt dop i Rom samt vistades
derefter en tid i Trier och 372 i Aquileja. Sedermera
genomreste han Mindre Asien till Antiochia, der
han svårt insjuknade. Efter sitt tillfrisknande
begaf han sig 374 ut i ödemarken och vistades der,
under de strängaste botöfningar samt sysselsatt med
exegetiska studier, till 379, då han återvände till
Antiochia. Der vigdes han af sin vän Paulinus till
presbyter och författade sin första skrift: Altercatio
luciferiani et orthodoxi, hvilken behandlade
frågan om arianernas återupptagande i den ortodoxa
kyrkan. Följande år flyttade han till Konstantinopel
för att begagna sig af biskop Gregorius’ af Nasians
undervisning och för att på latin bearbeta Eusebius’
af Caesarea grekiska "Chronicon". Tillsammans med
Paulinus begaf han sig 382 till Rom, der han på
biskop Damasus’ önskan påbörjade en öfversättning af
Didymus’ af Alexandria skrifter samt en omarbetning
af den gammal-latinska bibelöfversättningen. Under
fortgången af sistnämnda arbete lärde H. sig inse
behofvet af en helt och hållet ny öfversättning, och
en sådan utarbetade han under åren 392–405. Denna
öfversättning, sedan 13:de årh. kallad Versio
vulgata, gäller inom romersk-katolska kyrkan, enligt
Tridentinska mötets beslut 1546, såsom trosnorm lika
med grundtexten. (Jfr Bibelöfversättningar.) I Rom
uppträdde H. såsom en öfverdrifvet from botgörare
och sökte i förening med tre förnäma romerska
qvinnor, Marcella, Melania och Paula, omvända det
verldsligt sinnade romerska presterskapet till ett
lif af betraktelse, men ådrog sig derigenom mycken
fiendskap. Missnöjd lemnade han Rom 385 och bosatte
sig 386 i Betlehem, hvarest han grundade ett munk-
och ett nunnekloster. Han författade kommentarier till
Gamla och Nya testamentet, skrifter af arkeologiskt
innehåll samt legender om helgon och munkar, hvarjämte
han utgaf en mängd teologiska stridsskrifter mot
Origenes’ anhängare, mot Pelagius m. fl. Till följd
af sin hänsynslösa polemik utsattes 416 både H. och
hans kloster för groft våld, och H. blef slutligen
sjelf stämplad såsom kättare. Han dog 420. H. var
ej blott den lärdaste, utan äfven den vältaligaste
af de latinska kyrkofäderna. Han har inlagt
oomtvisteliga förtjenster om bibeltolkningen, men
hans exegetisk-kritiska arbeten bära likväl prägeln
af hast. Såsom teolog saknade han djupsinne, så att
han såsom dogmatiker icke intager någon betydande
plats. Hans samlade skrifter hafva utgifvits af
Vallarsi (1734–42; förbättrad uppl. 1762–72).
Hieronymus af Prag, böhmisk teolog, Johan Hus’ vän
och medhjelpare, härstammade från en adlig slägt och
föddes i Prag. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
