Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hessen-Nassau ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för hvarje krigståg vald högste befälhafvare, som
bar titeln pochodnij ataman (fält-hetman). Numera
styras de donska kosakerna af en nakaznij ataman,
hvilken utöfvar en generalguvernörs myndighet. Sedan
1835 innehar storfursten-tronföljaren värdighet
af hetman öfver alla kosaker. – I Polen var hetman
vanlig titel på härförare. Ofverbefälhafvaren för
polska armén bar (sedan 1581) titeln storhetman
(P. hetman wielki), hans närmaste man fälthetman
(P. hetman polny). Bägge värdigheterna förekommo
såväl i Polen som i Litaven. Storhetmanen hade
oinskränkt befäl öfver hären, utom då konungen sjef
tog kommandot. Hetmansvärdigheten upphäfdes 1792.
Hetsch. 1. Philipp Friedrich von H., tysk målare,
född i Stuttgart 1758, d. 1839, utbildade sig
dels i hemlandet, dels i Paris, hvarefter han blef
würtembergsk hofmålare. 1785–87 vistades han i Rom
och blef efter sin hemkomst professor vid Karlsschule
i Stuttgart. 1795 reste han för andra gången till
Rom, hvarefter han 1800 blef galleridirektör i sin
födelsestad. Han målade historiska taflor, som skola
utmärka sig för enkel komposition, ädel stil och
god färg. Bland dem må nämnas Den blinde Oidipus,
ledsagad af sina döttrar; Brutus och Porcia samt
Kristi himmelsfärd, i hofkyrkan i Stuttgart. –
2. Gustav Frederik H., tysk-dansk arkitekt,
den föregåendes son, född i Stuttgart 1788, död
i Köpenhamn d. 7 Sept. 1864, studerade i Paris,
begaf sig sedermera till Rom och följde P. Malling
derifrån till Köpenhamn, der han blef professor vid
konstakademiens byggnadsskola. H. utförde icke många
byggnadsverk, men han hade ett stort och välgörande
inflytande genom den undervisning i teckning,
som han meddelade såväl vid konstakademien som åt
handtverkare. Icke få danska byggmästare hafva varit
hans lärjungar. 1. C. R. N. 2. Ph. W.
Hettbläddror, hettblemmor l. hettblåsor, namn än
på finnar (se Finne.), än på hudutslag, beroende
på hetta, såsom af våtvarmande omslag (eczema
caloricum) eller i hetsig feber (sudamina).
F. B.
Hetting, Magnus Gabriel, norsk fiskeriinspektör,
föddes 1811 i Overhaldens socken, Nordre-Trondhjems
amt, tog juridisk ämbetsexamen 1842 och var under
en följd af år anställd i Revisionsdepartementet
samt derefter i tullverket. 1855–74 var han
inspektör öfver de norska sötvattensfiskena. H. har
utöfvat en rastlös verksamhet för att införa ett
mera rationelt bedrifvande af sötvattensfisket
i Norge samt med ifver arbetat på att sprida
kännedom om fiskodlingen och dess betydelse. Han
har bl. a. författat: Kortfattet veiledning for
dem, som ville indrette udkläkningsapparater for de
vinterlegende ferskvandsfiske (1856; 4:de uppl. 1869)
och Veiledning till att bygge laxetrapper (1866;
2:dra uppl. 1872). O. A. Ö.
Hettner, Hermann Julius Theodor, tysk literatur- och
konsthistoriker, född i Leisersdorf i Schlesien d. 12
Mars 1821, idkade först filosofiska och filologiska
studier, men egnade sig sedermera (från 1842)
åt konst- och literaturhistoria. 1844 företog han
en studieresa
till Italien, der han hufvudsakligen uppehöll sig
i Rom och Neapel. Sedan han 1847 återkommit till
Tyskland, blef han 1851 e. o. professor i Jena och
kallades 1855 till direktor för antiksamlingen i
Dresden och till professor vid akademien för de
bildande konsterna i samma stad. Der vann han snart
ytterligare anställning som direktor för museum och
professor i konsthistoria vid polyteknikum. Död i
Dresden d. 29 Maj 1882. – H. var otvifvelaktigt en af
samtidens finaste kännare på literaturens och konstens
områden. Han fördjupade sig aldrig i abstraktioner,
utan var alltid klar och konkret, och äfven hans stil
utmärkte sig för klarhet och behag. Hans hufvudarbete
är Literaturgeschichte des 18:ten jahrhunderts,
omfattande följande tre afdelningar: Englische
literaturgeschichte des 18:ten jahrhunderts
(1856, 3:dje uppl. 1872; "Engelska literaturens
historia från 1660–1770", 1864–65), Französische
literaturgeschichte des 18:ten jahrhunderts
(1859, 3:dje uppl. 1872; "Franska literaturen
under 18:de århundradet", 1872) samt Deutsche
literaturgeschichte des 18:ten jahrhunderts (1862–70; 2:dra
uppl. 1872). Detta förträffliga arbete, som utgör en
fullständig och opartisk framställning af den märkliga
upplysningsperiodens filosofi och literatur inom de
tre stora kulturlanden, karakteriseras särskildt
derigenom att det påpekar literaturens sammanhang med
andra kulturföreteelser, dock utan att frånkänna
de särskilde författarna deras individualitet
eller nedsätta dem till blotta produkter af sin
tids allmänna kulturförhållanden. Bland hans öfriga
literär-historiska arbeten märkas: Die romantische
schule in ihrem zusammenhang mit Goethe und Schiller
(1850) och Das mederne drama (1852), båda fulla
af sunda iakttagelser och slående slutsatser. På
det konsthistoriska området utgaf han Vorschule zur
bildenden kunst der alten (1848), Die bildwerke der
königlichen antikensammhmg zu Dresden (1856; 2:dra
uppl. 1869), Das königliche museum der gipsabgüsse
in Dresden (3 uppl. 1872), Der Zwinger zu Dresden
(1873) samt Italienische studien, zur geschichte der
renaissance (1879). A. F.
Hettstädt, stad i preussiska regeringsområdet
Merseburg, prov. Sachsen. 7,650
innev. (1880). Fabriker för pianon och
gödningsämnen. H. fick stadsrättigheter 1380. Vid
seqvestreringen af grefskapet Mansfeld tillföll det
Sachsen och 1815 Preussen. I närheten finnas gamla
koppar- och silfvergrufvor, kring hvilka i nyare tider
uppstått ansenliga förädlingsverk såsom Saigerhütte,
Kupferkammerhütte och Gottesbelohnung.
S. A. L.
Hetär (Grek. hetaira, väninna) kallades i det
forna Grekland hvarje qvinna, hvilken, obunden af
familjelifvets skrankor, under friare former umgicks
med männen och deltog i deras samqväm. De flesta
hetärer voro fala tärnor af sämsta slag, hvilka,
ofta uppträdande såsom danserskor, flöjtspelerskor
o. s. v., utbjödo sig åt den förstkommande. Deras
antal var högst betydligt i alla större städer,
t. ex. Athen, der de för rättigheten att bedrifva
sitt yrke erlade en särskild skatt till staten. På
några ställen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
