Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hess ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"antistes" högsta ledningen af kantonen Zürichs kyrkliga
angelägenheter.
Hess. 1. Karl Ernst Christoph H., tysk kopparstickare,
f. 1755, begaf sig 1776 till Augsburg för att
studera kopparstickarekonsten och kom snart
derefter till Düsseldorf, der han 1780 blef
ledamot af konstakademien, på grund af sitt första
stick efter Rembrandt, och 1782 professor. 1787
anträdde han en studieresa till Italien, der han
förädlade sin framställning. Flere efter denna
resa i punktermanér utförda stick hafva vunnit
stor berömmelse, t. ex. Marias himmelsfärd, efter
Guido Reni, porträtt af Rubens och hans fru samt
Den heliga familjen, efter Rafael. 1806 flyttade
han till München, der han utförde ett stick efter
Rubens’ berömda Yttersta domen, och der han dog
1828. – 2. Peter H., batalj- och genremålare, den
föregåendes son, född i Düsseldorf 1792, fick sin
första undervisning af fadern och utbildade sig
efter 1806 vidare i sitt fack. Han deltog i kriget
1813–15 och gjorde sedan resor uti Italien, Grekland,
Schweiz och Ryssland. Hans framställning af landskap
och bataljer beror derför på egen åskådning och säkra
studier. Detta är i synnerhet fallet med de senare,
bland hvilka må nämnas en serie fresker, som hafva
afseende på Greklands befrielse, i slottsträdgårdens
arkader i München. H. dog i denna stad 1871. Hans
söner Eugen (f. 1824, d. 1862) och Max (f. 1825,
d. 1868) gjorde sig kända som genremålare. –
3. Heinrich Maria von H., historiemålare, son till
H. 1., född i Düsseldorf 1798, kom med fadern och
den äldre brodern 1806 till München, der han ifrigt
egnade sig åt måleriet. Efter studier i Rom blef han
professor och direktör för konstsamlingarna i München
1828. Han utförde teckningar till glasmålningar
för domkyrkorna i Köln och Regensburg samt för
den nya Aukirche i München, hvarjämte han målade
fresker på flere ställen i samma stad, såsom i
Allhelgonakapellet, i Bonifacius-basilikan,
samt en stor Nattvard i refektoriet till det dit
hörande klostret. H. målade mestadels religiösa
och monumentala verk, i hvilka han jämte en
stilistiskt genombildad formgifning förstått
bevara en värdig, äkta kyrklig karakter. Död
1863. Hans son, Anton Heinrich (f. 1838),
är bildhuggare och särdeles framstående i
porträttfacket. – 4. Karl H., yngste sonen till
H. 1., f. 1801, d. 1874, egnade sig med förkärlek åt
landskapsmåleriet med staffage af menniskor och djur.
C. R. N.
Hess, Karl Adolph Heinrich, tysk målare och
kopparstickare, f. i Dresden 1769, valde genast såsom
sitt fack att måla hästar, hvari han nådde stor
fullkomlighet, sedan han utbildat sig genom resor
i Ryssland, Ungern, Turkiet och England. 1788 blef
han ledamot af akademien i Wien, dit han flyttade
1800 och der äfven blef lärare. Till hans förnämsta
arbeten räknas De uralske kosakernas marsch. Många
af sina målningar har han sjelf raderat. H. dog 1849.
C. R. N.
Hess, Per Niklas Christiernin, kallad von H.,
förment Vasaättling, född 1785 i Stockholm,
blef uppfostrad vid prinsessan Sofia Albertinas hof,
emedan denna var hans gudmor, ingick sedan på den
militära banan och deltog i finska kriget 1808–09
samt, i egenskap af regementsqvartermästare, i
1813–14 års fälttåg. 1815 begaf han sig utomlands,
blef i sin frånvaro placerad på Göta artilleri och
tog derifrån afsked såsom kapten. Han återvände
sedermera hem och gjorde 1827 konkurs, invecklades i
åtskilliga tämligen besynnerliga penningtransaktioner
samt utpekades som medlem af en procentareliga,
hvilken då härjade i hufvudstaden, hvarför han,
eftersatt af polisen, i Juni 1828 rymde från Stockholm
och for till Helsingfors. Derifrån anhöll han att få
återkomma på lejd, hvilken anhållan dock ej ledde till
något resultat. Han begaf sig vidare till Köpenhamn,
der han uppehöll sig 1830–31 och antog namnet "von
Hess". Det var ock der som han utgaf en särdeles
bitter och häftig skrift rörande anledningen till sin
rymning: Hvad är rätt i Stockholm? Höflig förfrågan
(1831). Sedan förde han som handelsagent och slutligen
som homöopat ett tämligen kringflackande lif, dels
på kontinenten, dels i England, der han 1848–56 var
bosatt som praktiserande läkare i Newcastle. 1856
återvände han som homöopat till fäderneslandet
och nedslog slutligen omkr. 1863 sina bopålar i
Stockholm. Der utgaf han bl. a. Några historiska
anteckningar (1869, med supplem. 1870), i hvilka
han lemnar uppgifter om sig sjelf till 1815, men
alldeles förtiger tilldragelserna under de derpå
följande 19 åren. En kort tid tjenstgjorde han äfven
i Statistiska centralbyrån. "Det var under dessa
senaste år ryktet om hans frändskap med Vasahuset
kom i svang och fann tro; hur mycken del i detsamma
han sjelf hade lemnas derhän." H. afled i Stockholm
d. 24 Okt. 1870, och i dödsannonsen, som sannolikt han
sjelf förut anordnat, fanns hela hans namn utsatt,
hvarigenom den mystiska slöja, som förut omgifvit
honom, skingrades. -rn.
Hess, Hermann Joseph von, friherre, österrikisk
fältmarskalk, f. 1788, blef 1805 fänrik vid
ett österrikiskt infanteriregemente, deltog
som generalstabsofficer i krigen 1809, 1813,
1814 och 1815 samt belönades med befordringar och
ordnar. Under Radetzky utmärkte han sig ytterligare
uti Italien 1831, blef 1834 generalmajor och
brigadchef i Mähren, 1842 fältmarskalklöjtnant samt
tjenstgjorde åter hos Radetzky som generalstabschef
vid armén och uti Italien 1848–49. Han uppgjorde
planen till sommarfälttåget 1848 och till det
mästerliga femdagarsfälttåget i Mars 1849. Efter
slaget vid Novara (s. å.) utnämndes han till chef
för österrikiska generalstaben. 1855 hade han
öfverbefälet i Galizien, Ungern och Siebenbürgen
mot Ryssland samt deltog i 1859 års italienska
krig. Efter freden blef han fältmarskalk. Död 1870.
H. W. W.
Hessare, germanskt folk, ansågos förr allmänt såsom
afkomlingar af chatterna, och namnet antogs vara yngre
form af namnet chatter. Men sistnämnda antagande
strider mot lagarna för ljudvexlingen, och att
hessarna bebo samma trakter som fordom chatterna
bevisar ej deras identitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
