Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hertzberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
homeriska hjeltediktens versform och språkidiom,
ehuru dess innehåll och hela syftning äro väsentligen
olika, likasom fallet är äfven med den tidsålder,
som det representerar. Den glada, sköna hjeltetiden,
med sin sorglösa lefnadsfröjd och sin naivt ideala
verldsåskådning, var förbi. Menskligheten hade
åldrats; det omedelbara och barnsligt tillitsfulla
förhållandet till gudarna var rubbadt, och i
dess ställe trädde en kombinerande reflexion
öfver religiösa frågor, hvarjämte kampen för
tillvaron i hela sin sträfva hvardaglighet
började göra sig gällande och taga såväl tankar
som arbetskraft i anspråk. Detta är den stämning,
som afspeglar sig i H:s dikter. Till omfånget mest
betydande bland dessa är Theogonia (Teogonien),
ett försök att i genealogiskt systematiserande
form sammanjämka de äldre sagornas läror om olika
gudaslägten och om verldens uppkomst. Bristen
på inre enhet och sammanhang ådagalägger dock
tillräckligt, att detta arbete, om än till
sin grundstomme verkligen härrörande från H.,
i sitt nuvarande skick är frukten af en under
vidt skilda tider bedrifven kompilation. Erga kai
hemerai ("Arbeten och dagar". Sånger af Hesiodus,
öfvers. af M. Boman, utgifna af L. Hammarsköld,
1813) innehålla dels med hänsyn till de onda och
svåra tiderna vissa allmänna lefnadsregler, dels
speciella anvisningar rörande landtbrukets olika
förrättningar och de för dessas utförande lämpliga
dagarna. Denna dikt är hufvudsakligen riktad till
skaldens broder Perses. Aspis herakleous ("Herakles’
sköld", öfvers. af J. Tranér, 1833), en föga lyckad
efterbildning af beskrifningen öfver Achillevs’
sköld hos Homeros, betecknas redan af alexandrinska
kritiker såsom oäkta. Dock torde början af densamma
tillhöra endera af de båda H. tillskrifna, men
numera förlorade mytologiska dikterna Eoiai (så
kallad, emedan hvarje afdelning började med orden:
E hoie, "Eller sådan som") och Katalogos gynaikon
(Qvinnoförteckningen). – Bland nyare upplagor af H:s
sånger märkas de af Schömann (1869), Köchly (1870)
och Göttling (3:dje uppl. utgifven af Flach 1878).
A. M. A.
Hesione (Grek. Hesione) Grek. hjeltes., dotter
af konung Laomedon i Troja. Då denne hade besvikit
Apollon och Poseidon på den för uppbyggandet af Trojas
murar utlofvade lönen, skickade den sistnämnde ett
grymt hafsvidunder, för hvars tillfredsställande den
sköna H. måste utsättas på hafsstranden. Hon räddades
af Herakles, som dödade vidundret. Men då den utfästa
belöningen äfven denna gång undanhölls af Laomedon,
företog Herakles i förening med andra hjeltar mot
honom ett krigståg, som ledde till Trojas intagande
och förstöring, hvarvid H. såsom segerbyte tillföll
den salaminske hjelten Telamon. Hon hade med honom
sedan sonen Teukros. A. M. A.
Hesitera (Fr. hésiter, Lat. haesitare), tveka, draga
i betänkande.
Hesperiderna (Grek.Hesperides), Grek. mytol., döttrar af
natten eller, enligt andra sagor, af Hesperos, Atlas,
Forkys och Keto. I sina trädgårdar vid oceanens strand
i den
yttersta vestern bevakade de med tillhjelp af den
hundrahöfdade draken Ladon de gyllene äpplen,
hvilka Hera vid sin förmälning med Zevs erhållit i
brölloppsgåfva af Gaia (Jorden). Äpplena borttogos
på Eurystheus’ befallning af Herakles, som gaf
dem åt Athene, af hvilken de återfördes till sin
plats. Yngre sagor förlägga Hesperidernas hemvist
till den norra oceanen i hyperboreernas land.
A. M. A.
Hesperien (Grek. Hesperia; af Hesperos,
aftonstjernan) l. "vesterlandet" kallades af grekerna
i allmänhet de vester om Grekland belägna landen,
men företrädesvis Italien. Hos romerska , skalder
är det ofta en benämning för Hispanien eller den
pyreneiska halfön. A. M. A.
Hesperis. Se Nattviol.
Hesperos (Lat. Hesperus, Vesperus, Vesper), hos
greker och romare namnet på aftonstjernan (planeten
Venus). Pythagoras, eller enligt andra Parmenides,
skall hafva upptäckt, att det är samma stjerna,
som under somliga tider af året visar sig såsom
morgonstjerna (Fosforos, Lucifer). I sagorna
betecknas H. såsom en son af Eos (morgonrodnaden)
med Astraios eller Kefalos och brukar i
brölloppssångerna anropas såsom det nattliga
brudtågets ledsagare. A. M. A.
Hess, musikt., detsamma som B (se B). Hessess,
dubbel-b, dubbelt sänkt h, förvexlas enharmoniskt
med a. Rationelt borde h kallas b, och dess
alterationer borde heta biss i st. f. hiss och bess
i st. f. hess (b). Detta förslag, antydt i Grove’s
"Dictionary of music". har nyligen blifvit med
öfvertygande bevisning förfäktadt af Ferd. Hiller.
A. L.
Hess, Johann Jakob, schweizisk teolog, f. i
Zürich 1741, blef tidigt prest och tjenstgjorde i
sju år såsom predikobiträde åt sin farbroder nära
Winterthur. Der vaknade hos honom tanken att skrifva
ett arbete öfver Jesu lefnadshistoria, till hvilket
han genom långa och grundliga bibelstudier förberedde
sig. 1768–73 utkom Geschichte der drei letzten
lebensjahre Jesu och 1773 Jesu jugendgeschichte,
hvilket sistnämnda verk upptogs i de senare
upplagorna af H:s hufvudarbete: Lebensgeschichte
Jesu (9:de uppl. 1823). Genom sin frihet från all
dogmatisk trångsinthet vann detta verk, det första
i sitt slag, en ofantlig spridning bland kristna
af alla bekännelser. H:s ståndpunkt var den strängt
bibeltroende och supranaturalistiska. Han erkände alla
de evangeliska berättelserna såsom fullt historiska
och underverken såsom verkliga tilldragelser,
hvilka försiggått så, som de berättas; men med dessa
förutsättningar och inom dessa gränser framställer
han Jesu lefnad såsom ett historiskt förlopp,
i hvilket händelserna utveckla sig naturenligt ur
de gifna förhållandena och de handlande personernas
karakter. Genom denna pragmatiska behandling banade
han väg för de nyare framställningar, som söka gifva
en rent mensklig och naturlig bild af Jesu lif. H.
utgaf äfven flere andra arbeten öfver den bibliska
historien: Geschichte und schriften der apostel Jesu
(1775; 4:de uppl. 1822) och Geschichte der israeliten
(1776–88) m. fl. 1777–95 var H. diakon i Zürich och
hade derefter till sin död, 1828, såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
