Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herse ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upplösning (slutet af 800-talet) uppträdde de emellertid
i alla dess delar och uppnådde en större eller mindre
grad af oafhängighet, som de dock i de flesta land
efter hand förlorade. I Tyskland hafva de dock delvis
ännu i dag bibehållit sig såsom oberoende furstar
(Anhalt, Braunschweig och de sachsiska hertigdömena
af ernestinska linien). I Sverige-Norge (i Sverige
bars hertigtiteln först af Magnus Ladulås, före hans
tronbestigning; i Norge först af Skule Jarl, 1237),
Bajern, Würtemberg, Österrike-Ungern (ärkehertig),
Frankrike, England, Portugal och Italien bära
prinsarna af blodet hertignamn (i Sverige-Norge
efter något svenskt landskap), utan att hafva något
område att styra öfver. Dessutom har i Storbritannien
samt i Frankrike, Spanien, Portugal och Italien
hertigvärdigheten nedsjunkit till en stundom
personlig, men vanligast ärftlig adelstitel och den
högsta af alla adliga titlar.
Hertigdöme, ett af en hertig styrdt
område. Hertigdömen hafva endast under vissa kortare
tiderymder förekommit i Sverige. Under Folkungaätten,
då utländskt inflytande började visa sig i så många
afseenden, omtalas de först i vår historia. Af ett
påfvebref af 1255 känner man, att Birger jarl redan
då förberedde en delning af riket mellan sina söner,
och redan under hans lifstid samt under den följande
tiden till 1275 bar en af hans söner, men endast en,
Magnus, hertigtitel (hertig af Sverige). Magnus
är således att betrakta såsom den första svenska
hertig. Sedan Magnus 1275 antagit konunganamn, bar
hans broder Erik (d. 1275) titeln hertig af Sverige,
men i hvilken del af riket han styrde är obekant. Då
år 1284 Magnus Ladulås’ äldste son, Birger, på ett
möte i Skeninge valdes till konung, blef Magnus’
broder, Bengt (biskop i Linköping 1286, d. 1291),
hertig af Finland och hans yngre son Erik hertig
af Sverige. Den senare tillträdde förmodligen vid
konung Birgers kröning (1302) sitt län, som bestod
af Södermanland, med Nyköpings slott, och en del af
Upland. Samtidigt öfverlemnades Egentliga Finland
och Tavastland åt hans yngre broder, Valdemar,
såsom hertigdöme. I den 1304 utbrutna striden
mellan konung Birger och hans bröder indrog Birger
hertigarnas län, och trots fördraget i Kolsäter
återfingo de dem troligen icke förrän på sommaren
eller hösten 1305. De följande striderna uppenbara
allt tydligare hertigarnas afsikter att icke blott
utvidga sina hertigdömen, utan att äfven förvandla
dem till oberoende besittningar. Genom ett fördrag
i Helsingborg, 1310, växte hertigdömena ut till ett
omfång, som innefattade omkr. halfva Sveriges rike,
och inom detta område blefvo Erik och Valdemar så
godt som sjelfständiga. Derjämte bestämdes att, om
en af hertigarna aflede, skulle den andre ärfva hans
besittningar. Huru litet de numera ansågo sig beroende
af konungen visade sig 1315, då de, efter att hafva
ingått äktenskap, delade sina besittningar på 5 år
genom ett "häfdaskifte" sinsemellan. Erik erhöll
genom detta (förutom sina besittningar i Danmark
och Norge) Vestergötland, Dal och Värmland samt de
delar af Småland, som nu höra till Kalmar län,
hvaremot Valdemar fick Åbo slott och Tavastehus med
största delen af Finland, Stockholms slott med dess
fögderi (en del af Upland) samt Öland. De uppträdde
såsom oberoende furstar, de afslöto förbund,
utöfvade högsta domsrätten, pålade utomordentliga
gärder o. s. v., men deras välde blef icke långvarigt.
Vid "Nyköpings gästabud" (Dec. 1317) fängslades de af
konung Birger och afledo följande år. Först i
Gustaf Vasas tid upprättades derefter hertigdömen
i Sverige. 1556 förlänade konung Gustaf åt sin
son Johan Åbo län, Kumogårds län och Åland, hvartill
1557 lades Raseborgs län. Sistnämnda år erhöll
den äldste sonen, Erik, till sitt underhåll Kalmar
län, Kronobergs län och Öland, 1559 äfven
Tjusts härad i Småland. Ändtligen fastställde
konung Gustaf genom sitt testamente, 1560, hvilka
delar af riket skulle tillfalla de yngre sönerna,
Magnus och Karl. Åt Magnus bestämdes vestra och
norra Östergötland, Kinds och Ydre härad af Småland,
Sundbo härad af Nerike, största delen af Vadsbo, hela
Valla och Kåkinds härad i Vestergötland samt Dal.
Karl åter fick på sin lott hela Södermanland, utom
Södertörn och en del af Vester-Rekarnes härad,
nästan hela Nerike, Värmland, några socknar af Vadsbo
härad i Vestergötland samt Snefringe härad och 4
socknar i Tuhundra i Vestmanland. Konung Gustaf
anslog således en icke obetydlig del af riket
till sina söners underhåll. Vid hans död
återförenades väl Eriks förläning med kronan,
men trenne hertigdömen återstodo. Redan genom
sin storlek inneburo dessa en fara för den
kungliga myndigheten inom riket, och de gjorde det
så mycket mera, som Gustaf Vasas testamente lemnade
förhållandet mellan konungen och hertigarna
tämligen oklart. Bestämdt framhölls endast
förbudet för hertigarna att sälja, bortpanta
eller afstå någon del af sina förläningar samt
stadgandet att dessa endast på manslinien skulle
vara ärftliga. För öfrigt likställdes hertigarna
på ett betänkligt sätt med konungen. De förre
erhöllo sina län "alldeles såsom Gustaf dem på
kronans vägnar sjelf innehaft med deras skilnad och
gränser, platt intet undantagande". Visserligen
skulle de icke ega rätt att på eget bevåg företaga
eller besluta sådana ärenden, på hvilka rikets
välfärd berodde, såsom krig, fred eller förbund,
men denna bestämmelse gällde äfven konungen och
inskränktes dessutom genom tillägget att om lägenheten
icke medgaf att rådslå med de öfriga bröderna,
så var det hvar och en obetaget att på egen
hand söka Sveriges rikes och sitt eget gagn
och bästa. Tydligen framträder äfven likställigheten i
stadgandet att, om mellan bröderna uppkom tvist,
som ej på annat sätt kunde förlikas, denna skulle
hänskjutas till en domstol, sammansatt af några de
förnämste i riket och utsedd af båda parterna.
Man må under sådana förhållanden ej undra öfver
att Erik XIV sökte närmare bestämma och inskränka
hertigarnas makt genom de s. k. Arboga artiklar
(se d. o.), hvilka fullständigt underordnade dem
under konungen. De äldre furstarna, Johan och Magnus
(Karl var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
