Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herbeck ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under denna tid lifliga intryck af J. G. Hamann (se
d. o.). 1764–69 var H. anställd såsom pastorsadjunkt
och lärare vid domkyrkoskolan i Riga; men längtan att
se sig om i verlden dref den begåfvade unge mannen,
som redan förskaffat sig ett namn och motståndare på
det literära fältet genom sina Fragmente über die
neuere deutsche literatur (1766–67) och Kritische
wälder (1769), i hvilka han oförskräckt kämpade för
Lessings och Winckelmanns konståsigter, att lemna
sina befattningar. Han begaf sig till Frankrike,
antog der plats såsom resepredikant hos arfprinsen
af Eutin, men blef snart missnöjd med denne, skilde
sig från honom i Strassburg (Okt. 1770) och flyttade
1771 såsom hofpredikant och konsistorialråd till
Bückeburg. Der utvecklade han en så mångsidig och
snillrik literär verksamhet, att han framstod såsom
en af "sturm- und drangperiodens" mest banbrytande
skriftställare. Genom Göthes inflytande kallades
H. 1776 till Weimar såsom generalsuperintendent,
medlem af öfverkonsistoriet och förste predikant
vid stadskyrkan. Icke häller i Weimar, på den
tiden medelpunkten för Tysklands andliga lif, kände
H. egentligen någon ro. Hans hypokondri och kroppsliga
krämpor, hans ömtåliga och lättretliga sinne, som
snart bragte honom i opposition mot än den ene, än
den andre, och ekonomiska bekymmer förbittrade hans
lif. Under allt detta tog hans literära produktivitet
en nästan häpnadsväckande fart. 1788–89 fick H. i
enkehertiginnan Anna Amalias sällskap företaga en
resa till Italien. På hemvägen derifrån erhöll han
anbud på en i ekonomiskt afseende fördelaktig plats
i Göttingen, men stannade i Weimar till följd af
Göthes förespeglingar att hertigen skulle betala
hans skulder m. m. Den hjelp H. fick var af endast
öfvergående verkan, och då sedermera de ekonomiska
svårigheterna ökades, inträdde (1795) en fullständig
brytning mellan H. och Göthe, hvarefter H. kände
ställningen i Weimar nästan olidlig. 1801 utnämndes
han till president i öfverkonsistoriet och upphöjdes
1802, af bajerske kurfursten, i adligt stånd. Han
dog i Weimar d. 18 Dec. 1803. Der restes 1850 hans
staty i brons. – H. är en af den tyska skaldekonstens
stormän, mindre dock genom sina egna dikter än såsom
skattgräfvare och samlare af folkpoesiens alster. H:s
dikter röra sig öfvervägande på lyrikens och
didaktikens område. Mest omtyckta, utan att likväl
fylla högre poetiska anspråk, blefvo hans Legenden
och Paramythien, i hvilka uttalas allmänna sanningar,
med det ljufvaste behag inhöljda i symboliska och
allegoriska dikter, och den lyrisk-dramatiska
dikten Prometheus ("Den befriade Prometheus",
1859). Såsom alldeles förfelade måste hans dramatiska
dikter Philoktet och Brutus betecknas, ty i dessa
herskar, deras dramatiska brister frånsedda, en
afskräckande allegorisk-didaktisk kyla. I allt och
öfverallt sökte H. finna poesien, och viste att finna
den. Det var han, som gaf den tyska literaturen dess
verldshistoriska uppgift att förmedla en literär
vexelverkan mellan alla folk. Sedan han i "Kritische
wälder" ställt Homeros i hans
rätta ljus, såsom ingen före honom, öppnade han i
Von deutscher art und kunst (1773, några flygblad,
som han utgaf tillsammans med Göthe) sina samtidas
ögon för Shakspeares verld och i Stimmen der völker
in liedern (1778–79) folkdiktningens skattkammare
hos alla europeiska nationer. Genom Blumenlese aus
morgenländischen dichten utvidgade han den poetiska
synkretsen; genom sin förträffliga skrift Vom geiste
der hebräischen poesie (1782–83) införde han sina
landsmän i den biblisk-österländska inbillningens
rymder; och sedan han från Indien infört Sakuntala,
slöt han på ett värdigt sätt denna sida af sin
skriftställareverksamhet genom sin tolkning af de
spanska romanserna om Cid ("Cid efter, spanska
romanser", öfv. af Oscar Fredrik, 1859). Detta
verk, som utkom först efter hans död (1805), är en
fri bearbetning af det gammalspanska romanstoffet,
men innehåller blott 14 verkligt spanska romanser;
de öfriga äro metriska öfversättningar af en fransk
prosabearbetning af Cid-romanserna, och dialogen
mellan Cid och Jimena är H:s sjelfständiga dikt. –
Lika kraftiga nya uppslag som på det poetiska gaf
H. äfven på det teologiska och historiska fältet. Hans
Auch eine philosophie der geschichte zur bildung der
menschheit (1774) var "en krigsförklaring mot hans
århundrades torra upplysning"; uti Aelteste urkunde
des menschengeschlechts (1774–76) bekämpade han de
skriftlärde. På höjdpunkten af sin förmåga visar
sig H. uti Ideen zur philosophie der geschichte der
menschheit (1784–91, öfvers. på svenska 1814–15),
ett arbete, som ensamt vore tillräckligt att försäkra
H. om odödlighet. – H:s Sämmtliche werke äro utgifna
af J. G. Müller 1805–20 i 45 bd (1827–30, 60 bd)
och af Suphan (sedan 1877 i 32 bd). – H:s hustru,
Maria Karolina, f. Flachsland, f. 1750, gift 1773,
d. 1809, ordnade efter mannens död hans literära
qvarlåtenskap och skref Erinnerungen aus dem leben
J. G:s von H. (utg. af J. G. Müller, 1820).
Herderoman, en art berättande prosadikt, som skildrar
landtlifvet med dess enkla och okonstlade seder,
vare sig efter naturen eller efter en konventionel
uppfattning af detsamma. Urbilden för herderomanen är
greken Longos’ Poimenika, vanligen kallad Pastoralia,
från 4:de eller 5:te årh. e. Kr., hvilken i 4 böcker
skildrar herden Dafnis’ kärlek till Chloë. Den
på sin tid så mycket omtyckta och odlade franska
herderomanen representeras främst af Honoré d’Urfé’s
ryktbara arbete Astrée (1610–19), från hvilket
härstammar en hel generation af parfymerade herdar
och herdinnor, som med det verkliga herdelifvet icke
hafva något annat gemensamt än hunden, fåren och
stafven samt för öfrigt äro fulla af de vackraste
känslor och mäktiga af de hårfinaste resonnemang om
alla ämnen, t. o. m. om Platons filosofi. Bernardin
de Saint-Pierres mycket populära berättelse Paul et
Virginie (1787) är en modern herderoman i Longos’
stil. A. F.
Herdespel. Se Herdaspel.
Herdinnan i Norden, en ofta nyttjad benämning på
skaldinnan H. Ch. Nordenflycht med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
