Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herakleios ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
H:s dyrkan var spridd öfver hela Grekland, och
festspel till hans ära firades i Sikyon, Thebe, Athen
m. fl. st. Af den bildande konsten framställdes
han mestadels såsom fullmogen man med oerhördt
kraftfull kroppsbildning och vanligen beväpnad
endast med klubba och lejonhud. Bland de många
ännu bibehållna Heraklesbilderna är i synnerhet
att märka den s. k. farnesiske H. i Neapel, ett
verk af athenaren Glykon (se fig. å föreg. sida).
A. M. A.
Heraklider (Grek. Herakleidai), afkomlingar af
Herakles. Sagorna omtala ett stort antal af sådana,
men företrädesvis förstod man dermed de från Herakles’
son Hyllos härstammande fursteslägter, hvilka
enligt sagan anfört dorerna vid deras invandring
på Peloponnesos, der de satte sig i besittning
af de land, på hvilka redan deras stamfader hade
arfsanspråk. Efter fullbordad eröfring fördelades
halföns södra landskap sålunda, att Kresfontes erhöll
Messenien och Temenos Argolis, hvaremot i Lakonien
den under fälttåget aflidne konung Aristodemos’
tvillingsöner, Eurysthenes och Prokles, korades till
samregenter. För öfrigt torde sagan om de doriske
herakliderna och deras arfsanspråk till icke ringa
del härröra från dorernas önskan att inför de öfrige
grekerna rättfärdiga sitt besittningstagande af
Peloponnesos. A. M. A.
Heraklit. Se Herakleitos.
Heraldik (Lat. doctrina de insignibus, Fr. heraldique
l. blason, T. wappenkunst), egentl.
vetenskap för härolder. Den består af två delar: 1) en teoretisk,
innefattande kännedom om reglerna och lagarna
för heraldiska vapens sammansättning och bruk,
samt 2) en praktisk, utgörande tillämpningen
af denna kunskap. Heraldiken utbildades först i
Frankrike och torde hafva sin egentliga upprinnelse
från de offentliga torneringarna l. de adliga
riddarespelen och från korstågen. Heraldikens källor
äro historia, vapenböcker, stam- och anträd,
sköldebref, beskrifningar öfver torneringar,
sköldar, hufvudbanér, grafminnen, sigill, mynt
m. m. Denna vetenskap sammanhänger med genealogien
och betraktas som hjelpvetenskap till historia och
juridik. Bruket af slägtvapen förekommer i Sverige
först i början af 1200-talet och blifver allmännare,
sedan Magnus Ladulås (1285) utdelat det första
riddareslaget. Det första sköldebrefvet utfärdades
af k. Erik XIII 1431. I Sverige finnes en särskild
ämbetsman, riksheraldiker, som har att vaka öfver att
denna vetenskaps lagar iakttagas. Den första svenska
vapenboken utgafs af H. Keyser, med titel "Sweriges
rijkes ridderskaps och adels wapenbook, hvaruti
alla grefwars, frijherrars och samptlige adelens
wapnar och sköldemärken författas" (1650). År 1734
utgafs en vapenbok öfver de grefliga och friherrliga
ätternas vapen, ritade af C. L. von Schantz och
skurna i trä. Den fortsattes af D. G. Cedercrona,
som 1745 utgaf de adliga ätternas vapen. Den
följdes år 1764 af en dylik, stucken i koppar och
utgifven af P. Carlsköld, hvilken bok fortsatts
till närvarande tid. A. W. Stjernstedt utgaf 1865 i
färgtryck "Sveriges ridderskaps och adels vapenbok",
fortsatt af C. A. Klingspor, 1874–79.
B. E. Hildebrand utgaf 1862–1867 "Svenska
sigiller från medeltiden". Bland smärre svenska
heraldiska arbeten märkas: J. Schefferus,
"De antiquis verisque regni Sueciae insignibus"
(1678); C. Uggla, "Afhandling om Svea Rikes urgamla
vapen de tre kronor" (1760), samme författares
"Inledning till heraldiken (1746) samt B. Schlegel
och C. A. Klingspor, "Svensk heraldik" (1874).
B. S.
Heraldiska färger (Lat. scuti metalla l. colores,
Fr. émaux, T. heraldische farben). En heraldisk
skölds färger äro af två slag: 1) de heraldiska:
rödt (Lat. rubeus, Fr. geule, T. roth), blått
(Lat. coeruleus, Fr. azur, bleu, T. blau),
grönt (Lat. viridis, Fr. sinople, T. grün),
svart (Lat. niger, Fr. sable, T. schwarz) samt
de båda metallerna (Lat. metalla, Fr. métaux,
T. metallen): guld (Lat. aurum, Fr. or, T. gold)
och silfver (Lat. argentum, Fr. argent, T. silber);
2) naturliga färger (Lat. colores naturales,
Fr. couleurs naturelles, T. natürliche farben),
d. v. s. sådana färger, som det afbildade föremålet
eger i verkligheten, såsom en brun hjort, en menniska
med köttfärg o. s. v. Till de heraldiska färgerna
hör ock purpur (Lat. color purpureus, Fr. pourpre,
T. purpur), som dock blott bör användas på mantlar,
hattar o. s. v., men ej till sköldfärg, hvartill den
dock i senare tider nyttjats. I den äldre heraldiken
brukades sällan naturfärger, utan togos då i stället
de närmast liknande; så målades hjortar och hundar
svarta eller röda, lejon med rödt eller guld, rosor
högröda, menniskors kroppsdelar röda eller med silfver
(dessa senare dock ofta med naturfärg). En allmän
heraldisk regel är: att aldrig lägga färg på färg
eller metall på metall, utan blott färg på metall
eller tvärtom. I den nyare heraldiken gör naturfärgen
undantag härifrån; så målas djur, träd m. m. på såväl
metall- som färggrund. Ibland ser man sköldens fält
med en arabeskartad teckning eller s. k. damaskering
(Lat. scutum ornatu damasceno distinctum, Fr. écu
damasquiné, T. damaschirter schild), hvilket
endast är gjordt för utseendets skuld. Då man i
äldre tider (ännu så sent som 1650) ville beteckna
ett vapens färger, utan att använda verkliga sådana,
nytjades bokstäfver, såsom r. för rödt, s. för svart,
o. s. v. I senare tider har man för detta ändamål
begagnat skraffering l. blasonering. Se Blasonering.
B. S.
Heraldiska sköldemärken (Lat. figurae honorabiles,
Fr. pièces propres et honorables, T. heroldsbilder,
ehrenstücke), sådana sköldemärken, som uppstått
endast genom sköldens delning i två eller flere fält
af regelmässigt till sköldkanten dragna raka eller
krokiga skuror (linier). B. S.
Heraldisk lilja. Se Fransk lilja.
Heraldiskt vapen. Se Vapen.
Herapath, William Bird, engelsk kemist, f. 1820,
praktiserande läkare i London, är känd genom ett
antal i "Philosophical magazine" publicerade kemiska
undersökningar, af hvilka den förnämsta är den öfver
den efter honom uppkallade herapathiten, en vackert
grön, metallglänsande förening af svafvelsyradt
kinin, jodväte och jod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
