Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henotikon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oaktadt åtnjöt hans minne under medeltiden ett anseende,
större än månget helgons. Till hans namn fogades
också merendels (äfven i påfliga bref) ordet helig
(sanctus). Han dyrkades såsom landets skyddshelgon,
och särskilda fester (19 Januari och 18 Juni)
firades till hans ära, ej blott i Finland,
utan äfven i Skandinavien. Hans bild fanns
uppställd i många kyrkor; Stockholms Storkyrka
egde en sådan af rent silfver, vägande 9 1/2 mark.
R. H.
Henrik (Heinrich), romerska kejsare och tyska
konungar:
1. H. I Fogelfängaren (T. Heinrich Finkler),
tysk konung, hertig Ottos af Sachsen son, född
omkr. 876, efterträdde 912 sin fader såsom hertig.
Då konung Konrad I, af fruktan för den sachsiske
hertigens makt, ville beröfva honom väldet öfver
Thüringen, uppkom en strid, i hvilken H. segrade.
Hans tapperhet ingaf konungen sådan aktning,
att denne på sin dödsbädd föreslog honom till sin
efterträdare samt uppdrog åt sin broder Eberhard att
till honom öfverlemna riksinsignierna (918). Enligt
en yngre, först i en handskrift från 1100-talet
upptecknad saga, skall Eberhard vid fullgörandet
af sitt uppdrag träffat H. på en fogeljagt och denne
till följd deraf erhållit sitt binamn. Frankens och
Sachsens stormän hyllade H. i Fritzlar såsom tysk
konung (Apr. l. Maj 919), och efter hand erkändes
han såsom konung äfven af Alemannien, Bajern och
(923–25) Lothringen. På detta sätt förenades
de tyska stammarna under hans spira till ett rike.
Tyskland oroades vid denna tid af magyarer, slaver
och danskar. För att erhålla tid att bringa
sitt rike i försvarstillstånd skaffade H. sig,
mot förbindelse att erlägga en årlig tribut, ett
nioårigt stillestånd (924) med magyarerna och befäste
derefter en mängd platser samt utbildade sin härs
krigsduglighet, bl. a. genom smärre fälttåg mot
slaverna. Sedan slog han de magyariska skarorna
så grundligt d. 15 Mars 933, vid Riede (troligen
Riedburg, i närheten af staden Artern vid Unstrutt),
att magyarerna under en lång följd af år icke vågade
förnya sina härjningståg till Tyskland. 934
skall han hafva tillfogat danskarna ett stort nederlag
och återställt riksgränsen vid Slien. Redan
förut hade han underkufvat slaverna i Böhmen,
ända till Ukern, och i Brandenburg samt befäst
sitt välde i dessa trakter genom upprättandet af
markgrefskapen Nordsachsen och Meissen. Om H:s
inre styrelse känner man föga. Han har blifvit
kallad "stadsgrundläggaren", en benämning, som endast
så till vida synes vara berättigad, att befästandet
af en mängd folkrikare orter med tiden gaf upphof
åt ett verkligt stadslif. H. dog i Memleben d. 2
Juli 936. I sitt äktenskap med Mathildis hade han
sönerna Otto (sedermera kejsar Otto I), Henrik och
Bruno samt två döttrar.
2. H. II, den helige, romersk kejsare, den
föregåendes sonsons son, son till hertig Henrik II
af Bajern, född d. 6 Maj 973, ärfde efter sin faders
död (995) hertigdömet Bajern och blef efter sin
sysslings, kejsar Otto III:s död (Jan. 1002) i Mainz
vald till tysk konung (d. 7 Juni s. å.). I början
hyllad endast af de
frankiske och bajerske furstarna, tvang han efter hand
äfven de öfrige furstarna att godkänna valet. Ett
uppror af några missnöjde stormän, i spetsen för
hvilka stodo markgrefve Henrik af Nordgau och
konungens broder Bruno, nedslogs 1003 af H.,
och derefter vände han sig emot sina fiender utom
Tyskland, Arduin af Ivrea, som efter Otto III:s död
upphäft sig till konung öfver Italien, och Boleslav af
Polen. H. lyckades ej på sina båda första italienska
tåg (1004 och 1013–14) besegra Arduin, men lät likväl
i Rom kröna sig till kejsare (d. 14 Febr. 1014). Ett
tredje tåg företog han 1021 till Italien för att
derifrån fördrifva grekerna, men han måste återvända
med oförrättadt ärende. Mot Boleslav hade H. icke
häller någon framgång, ty i freden i Bautzen 1018
måste H. gifva efter. I den inre styrelsen följde
H. samma politik som hans företrädare, nämligen att
stödja kejsaremakten på biskopsstiften, hvilkas
ställning gent emot de verldsliga furstendömena
han sökte stärka genom gåfvor och förläningar. Mot
klostren var han deremot i hög grad sträng, yrkade på
deras reformerande och fråntog dem icke sällan en del
af deras egendom. Död d. 13 Juli 1024. H ansågs af en
senare tid för en synnerligen from man och blef 1146
af påfven Eugenius III förklarad för helgon. Äfven
hans gemål, Kunigunda (d. 1038), blef kanoniserad.
3. H. III, romersk kejsare, kejsar Konrad II:s och
Giselas ende son, född d. 28 Okt. 1017, valdes 1026
till sin faders efterträdare och kröntes 1028 till
tysk konung. Af sin fader erhöll han Bajern (1027),
Schwaben (1038) och titeln burgundernas konung
(s. å.) samt tillträdde 1039 regeringen. Med kraft
och skicklighet fullföljde han sina företrädares
politik att utvidga Tysklands välde och upprätthålla
lugnet i det inre. Då hertig Brzetislav I i Böhmen,
hvilken 1038 gjort sig till herskare i Polen, sökte
afskudda sig länsförhållandet till tyske konungen,
tvangs han af H. att 1041 förnya län seden och afstå
sina eröfringar i Polen, der hertig Kasimir såsom tysk
vasall då blef regerande. Äfven konung Peter i Ungern,
som med H:s hjelp 1044 återuppsattes på tronen,
erkände honom såsom länsherre (1044 l. 1045). I det
inre sökte H. upprätthålla kejsaremakten dels genom
att begränsa hertigarnas makt, dels genom att stödja
sig på biskoparna och abboterna. Framförallt sökte
han förekomma, att flere hertigdömen förenades
på en hand. Till följd deraf råkade han 1044 i
en långvarig strid med hertig Gottfrid af Öfre
Lothringen, hvilken gjorde anspråk på äfven Nedre
Lothringen, och denna strid lockade andra furstar
till kamp mot kejsaren. H. uppträdde både i ord
och handling emot simonien och sökte motarbeta det
inträdande förfallet inom påfvedömet. På synoderna i
Sutri och Rom (1046) lät han afsätta de tre påfvar,
som kristenheten då hade, och på påfvestolen uppsätta
tysken Klemens II, ur hvilkens händer han d. 25
Dec. s. å. emottog kejsarekronan. Ännu tre gånger
blef han i tillfälle att bekläda tyska biskopar
med påfvevärdigheten. H. var en ifrig gynnare af
konster och vetenskaper, inrättade ett stort antal
klosterskolor och lät utföra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
