Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henotikon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oxögon (oeils-de-boeuf), förekomma ofta; antikens
kolonnordningar användas på mera lagbundet och
så att säga vetenskapligt sätt än under närmast
föregående period. Bland märkligare arbeten kunna
nämnas Louvre (hufvudsakligen ett verk af P.
Lescot) samt Tuilerierna och slottet Anet (båda af
Philibert de l’Orme). Den dekorativa behandlingen
i denna stil är fylligare och kraftigare än i
Frans I:s, reliefen högre, målning och förgyllning
starkare. Menniskogestalten jämte från densamma
hemtade motiv, såsom maskaroner och hermer,
användas med förkärlek på såväl byggnadskonstens
som konstslöjdens område. Deremot inskränkes bruket
af växtformer, särskildt af de löpande fris- eller
stigande pilaster-orneringar, hvilkas sirliga,
gratiösa böjningar äro så betecknande för den
tidiga renaissancen. I deras ställe träda festoner,
imiterade draperier samt konstrikt ordnade monogram
(mycket karakteristiska för stilen), stundom
med smärre inflätade qvistar, vapensköldar och
kartuscher. Inom vissa grenar af konstslöjden
användes derjämte en smakfull arabesk-ornering
af symmetriskt ordnade bandlika delar, lagda
öfver eller genomflätade med ornament af förut
skildradt slag. För den inre rumdekorationen upptages
stundom grottesk-ornering efter italienskt mönster,
måhända mindre naivt lekande och mera uppfylld af
direkta symboliska antydningar. Såsom utmärkta
ornaments-kompositörer från denna tid nämnas
Jacques Androuet Ducerceau, Étienne Delaulne och
Pierre Woeiriot. Den tongifvande skulptören
var Jean Goujon, hvars smärta, långsträckta,
eleganta, något konventionella qvinnogestalter
ännu spela en rol i den franska konsten.
Upk.
1. Henriette Marie (angriett mari; Henriette de
France) drottning af England, dotter till konung
Henrik IV af Frankrike och Maria af Medici,
föddes i Paris 1609 och blef 1625 förmäld med
prins Karl af Wales (sedermera Karl I af England).
Af engelska folket blef H. hatad, dels redan derför
att hon var katolik, dels derför att hon misstänktes
förleda sin gemål att styra oinskränkt och gynna
katolikerna. Vid inbördeskrigets utbrott 1642 begaf
hon sig till Holland och värfvade der en liten här,
med hvilken hon 1643 återvände till England, till
sin gemåls bistånd. 1644 måste hon fly till
Frankrike, hvarifrån hon förgäfves anropade de
europeiska makterna om understöd åt konung Karl.
Efter dennes afrättning (1649) lefde hon i klostret
Chaillot, der hon äfven efter sin äldste sons, Karl
II:s, tronbestigning
qvarstannade. Död i Colombes 1669. Hennes Lettres à
Charles I utgåfvos 1857. Jfr Baillons "H. Marie de
France, sa vie et ses lettres" (1877).
2. Henriette Anne, (angriett ann; Henriette
d’Angleterre), hertiginna af Orléans, den föregåendes
och Karl I:s yngsta dotter, född i Exeter 1644, fördes
kort efter födelsen af sin moder till Frankrike,
der hon 1661 förmäldes med sin kusin hertig Filip af
Orléans (Ludvig XIV:s broder). Hon utöfvade genom
sitt goda hufvud och sin älskvärdhet ett betydligt
inflytande vid franska hofvet och begagnades af
Ludvig XIV såsom mellanhand vid hans under handlingar
1670 med hennes broder Karl II af England i Dover (se
d. o.). Några dagar efter sin återkomst från England
afled hon plötsligt, 1670, såsom hon sjelf trodde,
af gift.
Henrik, den helige, biskop i Upsala, Finlands
apostel och skyddspatron, var, liksom flere af
de i Sverige under brytningen mellan hedendom
och kristendom verkande missionärerna, till börden
engelsman. När han kommit till Sverige är obekant; man
vet blott, att han i midten af 1100-talet var biskop
i Upsala (nuv. gamla Upsala), der han skall hafva
invigt den nya, af Erik IX den helige fullbordade,
domkyrkan. Han följde sedermera konung Erik på det
korståg, som denne omkr. 1157 företog till Finland,
och qvarstannade der, då konungen efter finnarnas
besegrande återvände hem. H:s första förrättning
efter sin ankomst till det hedniska landet skall,
enligt folktraditioner, hafva varit att vid Kuppis
utanför Åbo stad belägna källa döpa de öfvervunna
infödingarna. Om hans missionsverksamhet för öfrigt
känner man intet. Sägnen vet dock förtälja, att
han skall hafva kommit ända till Ylistaro by i
Kumo socken, der man ännu visar en gammal byggnad,
som skall hafva varit S:t Henriks predikohus. Redan
första vintern efter sin ankomst till landet skall
H. hafva lidit martyrdöden. En inföding, Lalli,
hvilken H. lär hafva pålagt något slags kyrkoplikt för
ett begånget mord, berättas i vredesmod hafva med en
yxa ihjelslagit biskopen på Kinlo träsk (i socknen af
samma namn). Detta dråp utsmyckade legenden med flere
underbara omständigheter. Sålunda skulle Lalli med
det dödande hugget tillika hafva afslitit biskopens
tumme med derpå sittande signetring. Om våren hade
fingret med ringen hittats på ett flytande isstycke,
och folktraditionen tillägger, att en blind man,
som omedelbart derefter med detsamma bestrukit sina
ögon, genast fått sin syn igen. Åbo domkapitel upptog
sedermera och nyttjar ännu bilden af fingret i sitt
sigill. H. skall hafva förutsagt tiden för sin död och
ålagt sina följeslagare att för den liflösa kroppen
spänna ett par unga oxar, som ännu ej gått under oket,
samt derefter låta dem gå hvart de ville. Der dessa ok
slutligen stannade och lade sig ned skulle hans lik
begrafvas, och en kyrka uppbyggas. Så skedde äfven,
och öfver martyrens graf restes Nousis’ åt honom
helgade tempel. Sedan Åbo domkyrka (omkr. 1300)
fullbordats, blefvo H:s qvarlefvor förda dit och
inlagda i ett skrin. I domkyrkan förblefvo de ända
till 1720, då de på tsar Peter I:s befallning togos
af befälhafvaren för de då i landet stående ryska
trupperna, furst Galitsin. Hvar de sedan hamnat är
obekant. Emellertid blef H:s graf i Nousis kyrka,
äfven efter innehållets bortflyttning, ansedd som
ett heligt ställe. Biskop Johannes II Petri lät
öfver densamma uppföra en grafvård, hvilken biskop
Magnus Tavast sedan prydde med fem stycken graverade
mässingsplåtar, framställande martyren sjelf äfvensom
scener ur hans lif. – Så vidt man vet, har biskop
H. aldrig blifvit kanoniserad. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
