Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helsobrunn l. helsokälla, med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa lager. – Svafvelvätegas, som likaledes
har ganska stor benägenhet att ingå i vatten,
uppstår i jordlagren genom vexelverkan mellan
svafvelmetaller eller svafvelalkalier och vatten,
hvarvid vattnet sönderdelas och svafvelsyra samt
svafvelväte bildas. Detta senare upptages af
vattnet, och svafvelsyran bildar med metalloxider
eller alkalier sulfat (svafvelsyrade salter), hvilka
lösas och upptagas af vattnet. – Den halt af qväfve,
som träffas i en del källors vatten, härleder sig
derifrån att meteorvattnet under sitt nedträngande
i jorden medfört absorberad atmosferisk luft, hvars
qväfve sedermera åtföljer källvattnet.
De fasta i vatten lösliga oorganiska beståndsdelarna
i mineralkällorna förekomma i mycket olika mängd i
olika källor. Af de elementarbeståndsdelar, som ingå
i källornas salter, äro de vanligaste: syre, svafvel,
qväfve, fluor, klor, brom, jod, fosfor, bor, kol,
silicium (kisel), väte, kalium, natrium, lithium,
barium, strontium, calcium (kalk), magnesium,
aluminium, mangan och jern. Mycket sällan finner
man, och då i särdeles ringa mängd, koppar, tenn,
bly, antimon, men deremot förekommer arsenik oftare,
och detta ämne är icke sällan påträffadt i jernhaltiga
källor, om ock endast som spår. I Spanien finnas dock
källor, hvilka innehålla arsenik och koppar i så stor
mängd, att de äro vådliga för helsan, hvarför dessa
källor ingalunda kunna räknas bland helsokällor. – De
organiska ämnena utgöras dels af vissa bland de lägst
stående mikroskopiska djuren och växterna, hvilka
efter sitt bortdöende sjunka till källans botten och
lemna bidrag till ett ofta egendomligt bottenslam,
dels af flere organiska syror, såsom källsyra,
källsatssyra, ättiksyra, myrsyra, bernstenssyra,
benzoesyra m. fl. – Helsobrunnar eller helsokällor
kunna lämpligen indelas i grupper på grund af sina
beståndsdelar. Det är redan nämndt, att man skiljer
de neutrala l. indifferenta, på beståndsdelar fattiga
helsokällorna från de egentliga mineralkällorna. Dessa
brukar man ordna i tre hufvudafdelningar:
1. Alkaliska och saltrika mineralkällor, hvilka
jämte sin stora halt af jordarters och alkaliers
salter tillika vanligen äro ganska rika på kolsyra;
2. Svafvelkällor, hvilkas verkan i väsentlig mån
synes bero af det svafvelväte, som de innehålla, och
3. Jernkällor ("stålvatten"), hvilkas vigtigaste
beståndsdel utgöres af ett jernsalt. – Bland neutrala
eller indifferenta helsokällor må nämnas de varma
källorna i Gastein (Österrike), Ragatz (Schweiz)
och Wildbad (Schwarzwald), Teplitz-Schönau (Böhmen)
m. fl., hvilka begagnas uteslutande till badning. Dit
räknas också alla de kalla källor, hvilka gifvit
upphof till s. k. kallvattenkuranstalter, alltifrån
Gräfenberg till de många bekanta i Sverige, såsom
Söderköping, Södertelje, Upsala, Sköfde, Mösseberg,
o. s. v. – De tre ofvannämnda hufvudafdelningarna
af mineralrikare källor brukar man ordna, med någon
mera framstående beståndsdel till indelningsgrund,
i mindre grupper på följande sätt: 1. Koksaltskällor,
såsom de kalla källorna i Kissingen, Homburg,
Pyrmont (Salzqvelle) eller de varma i Wiesbaden,
Baden-Baden, Soden, Bath, Bourbonne-les-Bains,
hvilka alla innehålla öfvervägande mängd koksalt,
ehuruväl icke tillräckligt, för att man ur dem
med fördel skulle kunna framställa detta salt. Mera
koncentrerade koksaltskällor kallas i Tyskland
Soolen. Kalla sådana källor finnas i Ischl, Reichenhall,
Hall (Würtemberg), Hall (vid Insbruck), Bex
m. fl. och varma i Nauheim, Oeynhausen, Soden. Några
koksaltskällor innehålla tillika jod och brom i något
större mängd och sammanföras derför i en egen grupp,
nämligen Kreuznach, Heilbrunn (Adelheidsqvelle), Hall
(Österrike) och i Sverige Torpa saltkälla nära Lilla
Edet vid Göta elf. – 2. Alkaliska källor, hvilkas
vigtigaste beståndsdel är natriumkarbonat (kolsyradt
natron, soda), äro bl. a.: kalla i Bilin, Giesshübel,
Fachingen etc. och varma i Vichy, Neuenahr, Mont
Doré, Assmanshausen (håller lithion). Derjämte
koksalthaltiga äro de kalla källorna i Selters,
Tarasp, Weilbach (lithion) och Lukatschowitz
(Mähren, håller jod och brom) samt de varma källorna
i Ems. – 3. Källor med framstående halt af kalcium- och
magnesium-karbonat (kolsyrad kalk och magnesia)
finnas i Wildungen, Lippspringe, Leuk, Bormio,
Contrexéville. – 4. Källor med sulfat (svafvelsyrade
salter). Bland dessa må nämnas de på bittersalter
(natrium- och magnesium-sulfat) rika källorna i
Saidschütz, Sedlitz, Püllna, Ofen, Friedrichshall
samt de derjämte koksafthaltiga kalla källorna i
Marienbad (Kreuzbrunn), Eger-Franzensbad (Salzquelle),
Schuls-Tarasp och de varma i Karlsbad. –
Svafvelkällorna äro dels kalla, såsom Neundorff, Weilbach,
Sandefjord etc., dels varma såsom Aachen, Schinznach,
Aix-les-Bains, Amélie-les-Bains, Eaux-bonnes m. fl. –
Jernkällorna skilja sig från hvarandra dels genom
beskaffenheten af det jernsalt de innehålla och dels
genom närvaron af andra beståndsdelar. Åtskilliga
källor med jernkarbonat (kolsyrad jernoxidul), kallas
"rena jernkällor", då endast obetydlig mängd andra
beståndsdelar finnas jämte jernsalten, såsom i de
flesta svenska jernkällor: Porla, Medevi, Lundsbrunn,
Lannaskede, Karlstad, Henschens källa i Ronneby
o. s. v., och många utländska: Ambrosiusquelle
och Karolinenquelle i Marienbad, Spaa, Schwalbach
etc. Andra kolsyrade jernkällor hålla tillika en icke
obetydlig mängd natriumkarbonat och natriumsulfat,
såsom Ferdinandsbrunnen i Marienbad, Franzensquelle i
Eger-Franzensbad, Elster m. fl., hvaremot icke så få
kolsyrade jernkällor äro i betydlig mån bemängda med
karbonat af kalk och magnesia, t. ex. Stahlquelle i
Pyrmont, S:t Moritz, Driburg, Bagnères de Bigorre
o. s. v. En särskild grupp bilda de jernkällor,
som innehålla jernsulfat (svafvelsyrad jernoxidul),
såsom de flesta källorna i Ronneby, Alexisbad Muskau
o. s. v.
Dessa mångfaldiga mineralkällor användas till
s. k. brunnsdrickning, och vid de verldsberömda
utländska "brunnarna" äro storartade byggnader
och anläggningar med oerhörd kostnad utförda till
kurgästernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
