Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hegel, Georg Wilhelm Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samma gång den är ett adeqvat uttryck för det
allmännas väsende (syntesis). Denna syntes får
sedermera tjena till tesis för en ny antites o. s. v.,
tills verlden i alla sina former är begripen såsom
en tankens utvecklingsprocess. Detta förfaringssätt
är den dialektiska metoden, hvilken af H. betraktas
som den enda, hvilken kan anses för spekulationen
tillfredsställande. Filosofien måste börja med ett
studium af tanken eller den abstrakta tankekraften
sjelf, utan afseende på vare sig det tänkande
subjektet eller det tänkta. Detta är filosofiens
första hufvuddel, logiken. I denna redogöres för
tankens och verklighetens abstrakta kategorier i deras
nödvändiga sammanhang sins emellan. Utgångspunkten
blifver det rena vara’t, såsom ett med den abstrakta
tankekraften. Men detta vara "slår öfver i intet",
d. v. s. allt vara måste vara något, det gifves
intet, som blott är. Syntesis är "blifva’t", hvars
produkt är verkligheten (T. "das dasein"). Logikens
slutpunkt är den logiska idén, tanken i sin fulla
verklighet. Men denna verklighet innebär tillvaron
af något, som tänkes, och någon, som tänker. I
naturen realiserar sig tanken. Naturen är det,
som är tänkt, utan att sjelf vara tänkande. Men en
filosofisk betraktelse af naturen, hvilken utgör
filosofiens andra hufvuddel, naturfilosofien,
visar oss, att naturen, just derför att hon icke
sjelf är tänkande eller medveten, ej såsom blott
sådan kan vara den egentligen adeqvata form, i
hvilken tankens verklighet framträder. Hon kan icke
fullständigt tänkas eller begripas, ty tillfällighet
och bristande sammanhang korsa hvarje försök i den
vägen. Naturen är väl ett nödvändigt genomgångsstadium
för tanken i hans utveckling, men man kan ej stanna
dervid. Endast såsom ande, såsom tänkande sig sjelf,
d. ä. sjelfmedvetande, kan tanken frigöra sig från
tillfälligheten, och andens filosofi blir följaktligen
filosofiens tredje och högsta del.
Men tankens frigörelse från naturen och öfvergång
till sjelfmedvetande kan ske blott successivt. Dess
första stadium är den subjektiva anden. Dermed
förstår H. den individuella menniskan, och den
subjektiva andens filosofi blifver följaktligen en
lära om henne. Anden är här alltjämt mer eller mindre
beroende af naturlifvet, ur hvilket han uppvuxit. I
lifvets medvetna funktioner är anden visserligen mer
fri, men fullständigt blir han icke detta, så länge
han ännu är fäst vid en individuel menniska. Såsom
vilja icke blott frigör sig anden från naturen, utan
inverkar bestämmande på denna natur. Såsom objektiv
ande hemtar han ur sitt eget väsende det innehåll,
efter hvilket han ordnar sin verld. Detta innehåll
är det rätta, och den objektiva andens filosofi blir
således för H. hvad man vanligen brukar kalla praktisk
filosofi. Grundtankarna i denna äro följande. I
opposition emot den kant-fichteska etiken lärde H.,
att menniskan icke i första rummet har att i sin på
samvetets vittnesbörd grundade öfvertygelse om rätt
och orätt söka normen för sitt handlingssätt. Gör
hon detta, blir hennes lif ett ständigt jägtande
efter ett overkligt, aldrig upphinneligt ideal,
och i saknad af en
fastare norm för rätt och orätt än det personliga
tycket försjunker hon till godtycke. Hon bör fast
hällre böja sin öfvertygelse under lagarna och sederna
i det samhälle, i hvilket hon lefver, emedan i detta
samhälle uppenbarar sig ett förnuft högre än hennes,
nämligen det i verldshistorien framträdande gudomliga
förnuftet sjelf. Ty verkligt såsom en menniskolifvet
bestämmande princip är blott det förnuftiga; men
det förnuftiga är också verkligt och behöfver ej
vänta på individens pligtuppfyllelse för att blifva
detta. Ett troget och samvetsgrant uppfyllande af
pligterna i familjen och staten under sträng, men
sjelfständig lydnad för dess lagar blifver individens
första pligt. Den nödvändighet, hvarmed förnuftet i
samhället och verldshistorien förverkligas, beskrifves
af H. på ett sätt, som hotar menniskoviljans frihet,
hennes ansvar och skuld samt leder till en åsigt
om det onda, som i detsamma ser ett öfvergående,
ehuru nödvändigt moment i det goda. För öfrigt må
märkas, att H. lärer, att den juridiska rätten
ej tillkommit genom något fördrag e. d., utan
är grundad omedelbart i förnuftet sjelf, att han
kräfver samhällets upprättande och lydnad för dess
lagar såsom en omedelbar, ej i fördrag e. d. grundad
pligt, att han i familjen och äktenskapet ser en
form af sedlighet, som bör hållas i ära och helgd,
oberoende af tillfälliga öfverenskommelser eller
individens skiftande tycken, att han betraktar staten
som en högre form af sedligheten än familjen och
såsom en lefvande organism samt för densamma påyrkar
en byråkratisk, endast till hälften konstitutionel
monarki med ståndsförfattning. Mot den moderna
liberalismens begär att nedrifva och mästra uppträdde
H. med skärpa och såg i henne en yttring af samma
tendens som subjektivismen på det etiska området,
"den sig absolut påstående subjektiviteten", hvilken
i hans ögon var det onda sjelf.
I verldshistorien uppenbarar sig förnuftet i en ännu
högre form än i den enskilda staten. "På tronen
sitter verldsanden och utsänder folkandarna såsom
sina tjenare". I verldshistoriens skickelser ser
H. den strängaste nödvändighet. Hvarje folk har
sin mission att fylla. Ett folk må gerna förinta
ett annat, mot hvilket det är verldshistoriskt
berättigadt. Verldshistorien är dock alltid en
produkt af mensklig vilja. Dess innehåll förverkligas
visserligen i verlden med en oeftergiflighet, som
ej tillåter några afvikelser från det föresätta
målet. Men detta sker dock ännu alltjämt under
kamp mot störande inflytelser från en natur, som
ej i egentlig mening är andens egendom. För andens
fulla frigörelse tarfvas, att man ställer sig på en
ståndpunkt, der det blir klart, att naturen sjelf i
anden har sin grund och sitt sanna väsende, att hon
sjelf är andlig. Detta sker på den absoluta andens
ståndpunkt i konstens, religionens och filosofiens
former.
Inom det sköna åskådas anden såsom naturens
lifsprincip. Det sköna är enhet af idé och sinlig
åskådning, eller idén sinligt åskådad. Denna idé,
idealet, är anden sjelf, det gudomliga. Också fordrar
H., att i hvarje konstverk ett evigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
